För några dagar sen fyllde Nintendo som företag hela 134 år. Det är många rackars år för ett stort företag. Även om de började med tillverkningen av s.k. hanafuda-spelkort i 1889 så har Nintendo alltid varit ett företag som haft djupa rötter i spel och lek. Det har till stor del blivit deras signum ju mer åren gått och det är hur de sticker ut från konkurrensen. Man vet aldrig riktigt, på gott och ont, vad den japanska speltillverkaren ska hitta på härnäst. Det är en av branschens mest oförutsägbara företag när de inte är djupt konservativa med sina spelsläpp.

För mig liksom många andra 80-talister var NES katalysatorn för en livslång kärlek med tv-spel, och jag har redan berättat om specifikt detta i en text jag lade upp för några år sen. Nintendo har hursomhelst lyckats påverka hela min barndom betydligt mer även utan konsolens hjälp. Låt mig kort berätta.

LÄS MER: NES – konsolen som satte avtryck på en hel generation och mig

Vid sidan av Transformers, He-Man, Ghostbusters och Turtles har inga lekuniversum haft samma inverkan på mig som Nintendo. Nintendo var inte bara spelen jag spelade, det var lekarna jag lekte, spelen jag skapade och bilderna jag ritade. Jag älskade Marios lekfulla universum. Jag älskade dess färggranna karaktärsgalleri, från minsta Goomba till självaste Bowser, Kung Koopa eller Koppa som jag själv sa när jag var liten och dum. Jag älskade att läsa fåniga Super Mario-serier i Nintendo Magasinet och se denna galax växa för varje nytt spel. Det är också precis därför som jag uppskattar den animerade Super Mario-filmen då jag äntligen fick se detta speluniversum jag älskar så realiserat på vita duken.

När jag i min barndom och ungdom tecknade mycket så avbildade jag ofta karaktärer ifrån Nintendos olika världar, mest Mario men mycket Zelda, Metroid och Kid Icarus. Mega Man är inte specifikt från Nintendo men högst inflytelserikt hur jag lekte. Vem har t.ex. inte satt en stor kartongrulle över sin hand och arm och låtsats vara Mega Man utrustad med sin Mega Buster?

Vid sidan av ritandet så skapade jag klassiska spel där Nintendos världar inspirerade inramningen, miljön och reglerna. Jag gjorde även så kallade pappersspel som innebar att jag dels tecknade spelfigurer på hårdpapp som jag sen klippte ut, och längs otaliga A4-ark konstruerade jag sen spelnivåer i tusch som dessa papphjältar och-fiender skulle husera på. Det var som att leka att spela tv-spel och det var något jag gjorde mycket och då stod ofta Mega Mans öppnare gameplay-struktur som förebild. Captain N:s mashup-värld var magisk i mina ögon. Det var ett Ett Super Smash Bros. 10 år före Smash faktiskt var en grej. Så det var ganska självklart att Videoland besöktes upprepade gånger när jag klippte och skissade upp mina fejk-skärmar.

Vad jag försöker säga är att Nintendo hjälpte till att definiera stora delar av min barndom. Det var mer än spel. Deras kreationer och fantasivärldar ledde till lek, kreativitet och fler fantastiska världar som fungerade utanför spelen. Världar och varelser fick fortsatt liv i ett växande barns vilda fantasi.

Jag har med andra ord så mycket mer att tacka Nintendo för än några fantastiska digitala speläventyr. Det känns som det inte finns ett bättre tillfälle än nu att kalla Nintendo spelvärldens Disney, för på 80- och 90- talet hade de exakt samma effekt om inte mer på en liten grabb i Malmö. Har den äran Nintendo, tack för inspirationen och 134 år i lekens tjänst.