Oninaki

Jag älskar japanska rollspel. Från Final Fantasy-serien och framåt har mitt hjärta klappat för att gestalta en elegant tonåring med galna kläder och frisyrer, och vapen som borde vara helt omöjliga för en vanlig människa att lyfta. Därför måste jag säga att min pepp var stor när jag satte igång Oninaki.

MER JAPANSKT: Zelda: Breath of the Wild och de röstlösas röster

Kagachi är din spelkaraktärs namn i spelet och du möter honom redan i unga år när båda hans föräldrar går bort i sjukdom. Den unge Kagachi uppmuntras till att inte sörja eller visa sina känslor. De dödas andar påverkas nämligen av de levande och känner de av sorg kan de fastna i limbo. Istället för att röra sig vidare till sitt nästa reinkarnerade liv blir de s.k. Förlorade, själar som irrar runt i den skuggvärlden som ligger mellan detta och dit nästa liv. Om man är Förlorad för länge riskerar man  dessutom att bli en av de Fallna, monster som attackerar levande och döda utan urskiljning. I sin frustration springer Kagachi ut i vinternatten, men stannar upp när han möter en flicka som pratar med honom. Ingen annan verkar dock se henne och allt faller i glömska.

Mystiska småbarn med magiska krafter verkar vara återkommande i JRPG

När vi många år senare möter Kagachi igen, är han tillsammans med sin barndomsvän Mayura och jobbar som en Väktare. Väktare jobbar med att hitta och rädda Förlorade i skuggvärlden, så de inte blir Fallna. Bara de som har förmågan att nå skuggvärlden på andra sidan Slöjan kan jobba som Väktare, och de kan ta s.k. Daemoner till sin hjälp. En Daemon är en Förlorad som dött men genom stark vilja och drivkraft förblivit sig själva men tappat sina minnen. De knyter gärna sig an till Väktare som beskyddare och hjälper dem i sitt kall att rädda andra Förlorade.

MER OM RPG: Dragon Quest Builders 2

Stridssystemet går ut på att man väljer den Daemon som man slåss tillsammans med och därmed också vapen och typ av undanmanöver man kan utföra. Du kan välja Wil och då slåss du med yxa och blockera. Om du, som jag ofta gjorde, valde Dia, slåss du istället med avståndsvapen och kan flyghoppa undan anfall. Ju mer du slåss med en specifik Daemon, desto fler minnesstenar släpper monstren som byte när du dödat dem. Varje Daemon har sin egen typ av minnessten och därför är det lätt att man bara höjer nivån och ökar antalet förmågor för de som man fattat tycke för. Här är mitt råd att försöka spela så jämnt som man orkar då vissa bossmonster kräver just en specifik Daemon för att det inte ska bli snudd på omöjligt. Du kan ha med dig fyra Daemoner samtidigt och byter lätt mellan dem genom att använda höger styrspak och hålla inne den i rätt riktning. Det är ett väldigt elegant och tilltalande system och jag uppskattade spelmekaniken mycket i striderna. Det gör det enkelt och kul, och det är lätt att se vilken typ av spelare man är genom vilka Daemoner som är ens favoriter.

Daemonen Dia hjälper Kagachi i en strid

Stridsmekaniken påminde mig mycket om Diablo 3, med strider där du ofta överhopas av småfiender samtidigt som en riktig bjässe dyker upp i horisonten. Man måste använda sina förmågor ekonomiskt och veta när man ska byta Daemon. Min favorit Dia gjorde jämförelsen med Diablo 3 ännu lättare genom att i sitt vapenval, en flintlåspistol och ett armborst, vara extremt lik min favoritkaraktär där, nämligen Demonjägaren.

MER OM DIABLO: Veckans spelmelodi: Diablo – Tristram

Det är lätt att dra många paralleller, men det är en sak som Diablo 3 hade som Oninaki saknar, en tydlig historia. Kagachi och Väktarnas lite löst sammanhållna historia om en mytomspunnen badguy som dyker upp, samt det mystiska barnet Linne som följer vår hjälte på sina uppdrag är inte särskilt engagerande. Ett par timmar in hade fortfarande inte historien riktigt utkristalliserat sig utan jag sprang mest runt och gjorde lite uppdrag här och där på måfå. Jag erkänner att jag hade roligt under tiden men saknade också det sammanhållande episka och kluriga historieberättandet som jag uppskattar hos många andra JPRG.

Kagachi

Ytterligare ett problem jag hade var även det historierelaterat. I en värld där alla tror på reinkarnation har man valt att alla människor har ett val att be om att få ta sitt liv. Man kan be en Väktare att assistera en i självmordet om det anses att man har ett rimligt skäl. Andra väljer att göra det själv, i hopp om bättre lycka i nästa liv. Det är, rent ut sagt, ganska osmakligt hanterat. Två timmar in i spelet var antalet självmord uppe i tvåsiffrigt och det hanterades otroligt lättsinnigt. ”Vill du ta livet av dig? Okej, vill du göra det själv eller ska jag?” Det kändes inte som ett respektfullt eller nyanserat sätt att hantera sakfrågan på. Alls. Har man problem med att bevittna självmord är det här tyvärr inte spelet för dig. Jag kan kanske förstå att man försökte få en lite mörk och edge:ig ton i spelet men det känns inte genomtänkt eller fullständigt hanterat, rent storymässigt ens.

MER NYTT HOS PLAYER ONE: Control

Oninaki har mycket som talar för sig. Det är riktigt kul att spela, och vackert att titta på. Hela världen är utsökt designat med en mjuk och ljus färgpalett som bryts av med dramatiskt svart och rött. Musiken är också otroligt fin och känns helt i linje med den vagt medeltida världen man rör sig i. Om det bara hade haft en bättre historia hade det blivit riktigt höga betyg. Den turen hade vi inte den här gången med jag är ändå otroligt nöjd med Oninaki, och jag hoppas att Tokyo RPG Factory kommer tillbaka med mer av samma stuk. Bara med lite mer story och lite mer fingertoppskänsla.