Länge satt jag och sög på den här karamellen innan jag gjorde slag i sak. Det tog inte lång tid efter att jag läst vår chefredaktör Alexanders recension om indiespelet Outer Wilds innan jag såg till att plocka hem det, för att sedan hamstra det i närmare tre års tid. Jag visste (eller trodde mig veta) att jag skulle älska det här spelet och ville invänta rätt tillfälle att ta mig an det – skitdum idé, jag vet! Men det här var inget jag bara ville hafsa mig igenom, utan jag ville verkligen ta mig tid och låta det tala till mig i sen egen takt.

Så sent som våren 2022 gjorde jag en ansats. Jag installerade spelet på min PC, startade det och spelade kanske en halvtimme. Av anledningar var jag tvungen att avbryta min första session där och att sedan fortsätta kändes alldeles för tungt. Inte förrän jag nu strax innan årsskiftet -23 skaffade min Steam Deck fick jag en nytändning och gav Outer Wilds ett nytt försök i handhållet format.

Den här gången gick det… ganska precis som första gången. Jag blev aningen överväldigad av bristen på handhållning *pun intended* och började få kalla fötter, men efter en snabb googling och en oerhört tacksam snabbstartsguide senare var jag igång på riktigt. Det här spelet är ganska trögstartat för någon som likt mig själv inte är van vid att ges för mycket ansvar och till synes oändliga valmöjligheter. Med det sagt är jag väldigt glad att jag gjorde ett ordentligt försök och inte gav upp. Jag älskar utforskandet och hela principen att allt du lär dig har varit tillgängligt för dig från första början. Du skaffar inga nya förmågor under resans gång, bara kunskap. Och som tur är finns det inget krav på dig att själv minnas den här kunskapen; allt av vikt dokumenteras i din pålitliga skeppslogg. Ingen penna och inget papper behövs – spelet löser det åt dig.

LÄS ALEXANDERS RECENSION: Outer Wilds

Nu tänker jag inte ägna mer utrymme åt att i närmare detalj beskriva vad spelet går ut på eller dess övergripande narrativ, för det finns det gott om folk som har gjort före mig. Istället vill jag flytta fokus till Outer Wilds huvudsakliga speldesignmässiga fenomen: tidsloopen. Genom hela spelet har jag ganska precis 22 minuter på mig att utforska och upptäcka hejvilt innan jag kastas tillbaka till lägerelden där spelet tar sin början. Jag behåller all information jag samlat på mig, men samtliga planeter och övriga himlakroppar återgår till det läge de befann sig i när jag först startade spelet. Denna mekanik är i mitt tycke spelets största styrka på så vis att det tillåter de många olika miljöerna att bli mer organiska och levande än i ett spel med ett linjärt tidsförlopp (eller helt utan ett märkbart sådant), i vilket miljöer och karaktärer istället tvingas bli mer statiska för att jag som spelare inte ska råka gå miste om något. Men i denna tidsloop vilar också spelets största brist.

SPOILERVARNING! Fortsättningsvis kommer jag lyfta saker kring både spelets uppstyckade berättelse och flera av dess olika pussellösningar som kan komma att spoila din spelupplevelse. Därför vill jag uppmana dig som ämnar ge det här spelet en chans att inte läsa vidare förrän du har klarat det!

De upptäckter jag behöver göra, eller den information jag behöver samla på mig, för att klara spelet är aldrig mer än 22 minuter bort. Och formulerat på det sättet låter det hela ganska överkomligt, eller hur? Men när jag inte har någon aning om exakt var någonstans i det här förhållandevis stora solsystemet den för stunden betydande informationen finns blir det hela genast mycket mer oöverskådligt. Visst finns det genom spelet ledtrådar och blygsamma fingervisningar om vart jag bör bege mig för att ta mig vidare, men vid flera tillfällen blir jag lamslagen av hur mycket tillit Outer Wilds sätter till mig som spelare.

Här börjar det bli ett problem för mig att tidsloopen är så kort. Eller rättare sagt: det är ett problem att vissa av pusslen i spelet är designade lite väl på håret gentemot hur lång tidsloopen är. Ett av de exempel som ligger närmast är att försöka lokalisera och hitta Nomai-skeppet the Vessel. För att ta sig fram till skeppet måste spelaren navigera planeten Dark Bramble, en fysiktrotsande labyrint full av dimensionsportaler samt – för att sätta lite extra krydda på tillvaron – dimma och gigantiska rymd-marulkar. De båda sistnämnda bidrar till att den som vågar sig in i planeten tvingas ta sig fram oerhört långsamt (för att inte bli upptäckt och uppäten) och med mycket begränsad sikt. Innan spelaren har upptäckt särskilda metoder och information krävs en del bokstavligt famlande i blindo och ett inom planeten antal fruktlösa färder som får sitt slut när tidsloopen börjar om (eller när tålamodet tryter och jag som direkt följd blir uppäten). Även när frågetecknen har retts ut och vägen till the Vessel är utstakad är tiden knapp, vilket lämnar väldigt lite utrymme för misstag. Det hade inte skadat om loopen varat längre eller om pusslet kring the Vessel helt enkelt hade designats med lite större marginal.

MER OM ALLTFÖR FRIA SPELUPPLEVELSER: Breath of the Wild, håll mig i handen!

Samtidigt är det ett problem att tidsloopen är för lång. Ett visst antal saker i spelet kan genomföras eller upptäckas endast inom ett väldigt smalt tidsfönster, för att miljöer på ett eller annat vis förändras under de här 22 minuterna och på så vis tillåter eller förhindrar vidare utforskande. Ta till exempel planeten Brittle Hollow som är i ständig rörelse från tidsloopens start till dess början. På planeten finns bl.a. två platser – the Hanging City och the Tower of Quantum Knowledge – som båda bär på mycket väsentlig information som behövs för att nå spelets slut. Brittle Hollow är (som dess namn skvallrar om) aningen bräcklig och stora bitar av både jordskorpan och dess innanmäte går med tiden sönder och faller ner i det svarta hål som utgör planetens kärna. Därför är vissa av platserna på planeten inte tillgängliga genom hela tidsloopen (åtminstone inte på konventionell väg). Nu är detta bara två viktiga platser på en av solsystemets planeter och det är först efter många spelsessioner och ännu fler omstartade tidsloopar som det uppdagas hur jag ska komma åt just dessa, och ingen garanti finns ju för att det inte finns flera liknande pussel på de övriga planeterna. I teorin innebär detta att jag måste betrakta och undersöka varje enskild plats genom hela tidsloopen bara för att säkerställa om platsen förändras under tiden och i så fall hur. Det är 22 minuter gånger väldigt många olika ställen.

Spelets hela idé om att låta utforskande stå i fokus och att hela tiden mata spelarens nyfikenhet faller platt för mig när det dras till sin spets på det här sättet. Jag upplever det nästan som att det läggs krokben för mina försök till framsteg när ovan nämnda sorts trial and error-moment dyker upp. När jag dessutom bitvis uppmanas att skynda mig men samtidigt tillämpa försiktighet blir det hela mer ett uthållighetsprov än kul speldesign. Det hade kanske varit ett vinnande koncept i en helt annan sorts spel, men inte här.

LÄS MER: Speciella stunder: Att välkomna undergången i Outer Wilds

Huruvida det faktiskt hade varit bättre med en kortare loop – säg tio minuter lång – är svårt att svara på. Det jag kan säga är dock att jag då troligen hade haft mycket mer tålamod med att fara omkring och ”felsöka” solsystemet, men jag hade nog tröttnat även på det efter några timmar. Jag tror att nyckeln skulle ha varit om de olika problemen och mysterierna hade anpassats mer efter tidsloopens längd. Då hade jag kanske lyckats hålla mig från att leta upp lösningarna på nätet.

Många av pussellösningarna i spelet var jag nämligen tvungen att googla fram, helt enkelt för att jag inte hade ork och energi nog att famla i blindo. Och med handen på hjärtat hade jag nog ändå inte haft en chans att komma på vissa av dem på egen hand. Jag är inte längre på en plats i livet där jag kan tillåta mig att under veckor, kanske månader, ägna ett enskilt spel all min tid. Det hade varit underbart att verkligen kunna grotta ner sig i Outer Wilds på obestämd tid och bara låta det ta exakt så lång tid som hade krävts för att komma i mål. Men den tiden i mitt liv är förbi och därför får jag låta tålamodet och egot kliva åt sidan till förmån för underhållningen.

Jag älskar verkligen Outer Wilds och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag fuskat mig fram till slutet för jag är oerhört glad att jag fått uppleva det här spelet och långsamt få se dess intrikata berättelse veckla ut sig framför mig. Det är svårt att säga exakt hur tidsloopen och dess tillhörande pussel hade kunnat göras bättre i och med att det är ett spel som kretsar kring just denna mekanik. Och ärligt talat skriver jag inte det här för att komma fram till något slags lösning. Jag tror att jag mer är ute efter att försöka förstå varför det inte klickade helt och hållet för just mig. Tidsloopen var det som drog in mig men det var också det som stundtals stötte ifrån mig – men det kanske är okej. För det behöver ju inte nödvändigtvis vara något negativt att ens mest framstående egenskap är både en styrka och en svaghet. Det är ändå rätt fint att kunna se både det bra och det mindre bra i något väldigt, väldigt vackert.