Jag är inte helt säker på om en körskolelärare skulle gråta, vara konstant panikslagen eller bara överge mig om jag skulle köra i verkligheten som jag gör i det här spelet. Det beror naturligtvis mer på mig och mina körkunskaper, och även fast jag har en bil så är det inte det lättaste att köra offroad när bilen man har är nära på att falla sönder och verkligheten runt omkring mig gör detsamma.

När jag bestämde mig för att skaffa bil i december förra året hade jag två krav: den skulle vara manuell och den skulle gå på bensin. Det var det. Jag kan ingenting om bilar, absolut nada. Så länge den startar är jag nöjd. När det kommer till bilar i TV-spel är det knappt att jag fattar hur ”bilbyggandet” i Mario Kart 8 fungerar. Så när jag började spela Pacific Drive var jag som ni kanske förstår ganska förvirrad största delen av tiden.

I Pacific Drive spelar jag som en reporter som tagit sig till undantagszonen The Olympic Peninsula i Washington för att helt enkelt se om det finns något att rapportera om. Området har varit övergivet ett tag och allt jag vet är att staten finansierade ett projekt under sena halvan av 40-talet som gick ut på att forska fram en ny teknologi som gick under namnet LIM. Under mitten av 50-talet började det sen spridas rykten om att något konstigt pågick och om hur folk började försvinna. Året är nu 1998 och jag tyckte tydligen det var en bra ide att undersöka den här platsen.

LÄS MER: Läskigt mänskliga pawns i Dragon’s Dogma 2

Det är jag och min bil och ingen kontakt med omvärlden. När jag kommer närmare den yttre väggen som avskiljer mig från vad som finns på andra sidan blir jag plötsligt attackerad av en mystisk energi som teleporterar mig till andra sidan. Världen omkring mig är inte längre sig lik. Det finns konstiga energiområden runt omkring mig och delar av min bil. Stenar och annat leviterar, de bara hänger i luften. Efter denna omtumlande upplevelse lyckas jag ta mig till en övergiven verkstad, men jag är egentligen inte så ensam här som jag först trodde. Det visar sig att fyra andra personer också verkar vara fast här, och de har viljan att hjälpa mig ta mig härifrån.

För att jag ska kunna ta mig ut från den avstängda tillika instängda zonen måste jag uppgradera och ta hand om min bil och för att kunna göra det behöver jag material. Förutom huvuduppdragen kan jag utforska de olika kartorna och därmed hitta material i de övergivna husen, forskningsstationerna och andra platser. Dessa tar jag sedan tillbaka till verkstaden för att uppgradera både bilen och andra saker runt omkring, såsom till exempel mer förvaring.

I början av spelet handleds jag extremt mycket tills jag ska ut på min första bilresa för att hämta material, men sedan förväntas jag lista ut allt själv. Det är som en fågelmamma som knuffar ut sina barn ur boet för att lära dem flyga när teorin är över.Det finna så många olika menyer att jag tappade bort mig nästan direkt. För en som inte kan någonting om bilar var det extremt förvirrande och jag känner lite att det inte var meningen att jag skulle behöva veta något egentligen, men för mig var det svårt att förstå vad allting var. Det kan kännas lätt överväldigande.

LÄS MER: Presentationen och variationen räddar Princess Peach: Showtime!

Jag tycker att byggstationen är lite för komplicerad, men det har mer att göra med hur den är designad och inte så mycket hur den fungerar. Jag kände samma sak med stationen för ritingar. Medan jag är ute och letar efter resurser kan jag hitta ritningar som jag behöver för att uppgradera min bil. Denna station i verkstaden är det närmaste ett färdighetsträd vi kan komma i detta spel. Jag kan uppgradera allt, men jag känner att även denna menyn är lite kaotisk. Det är svårt att hitta i den, och den kan ibland vara otydlig.

Man behöver ha ett sinne för att vilja mecka (inte nödvändigtvis med bilar) och pilla med saker för att falla hårdare för Pacific Drive än jag gjorde. Då kan jag tänka mig att man faktiskt uppskattar just hur taktilt allt känns spelet igenom. Man kan skämtsamt kalla spelet väldigt touchy feely.

Det är egentligen inget fundamentalt fel på Pacific Drive, det fungerar precis som det ska, men det är tyvärr verkligen inte ett spel för mig. Jag upplevde det tråkigt och mer som en träig arbetsuppgift att hitta resurser för att uppgradera bilen. Jag fann det svårt att motivera mig själv till att fortsätta då det kändes väldigt repetitivt efter några timmars körande fram och tillbaka.

Då är det ju i alla fall trevligt att undantagszonen är väldigt vacker plats och att det finns en intressant berättelse i bakgrunden som jag troligen hade velat höra mer av. Sen får vi inte glömma de andra fyra karaktärerna som också är fast här ständigt håller mig sällskap genom radiolänk och ger substans åt den annars solitära körupplevelsen.

Det finns dock många små detaljer som jag gillar med spelet och framförallt bilen. Den är trots allt stjärnan i spelet. Den sanna protagonisten skulle jag våga påstå. Jag måste manuellt starta den. Det är dessutom en automat så jag måste själv ändra den från parkerings- till körläge. Det finns en knapp för vindrutetorkarna och en för helljus. Sånt måste jag tänka på när jag är ute och far. Det är snålt med bensin i tanken så det kan vara smart att stänga av bilen när jag lämnar den, eller måste lägga den i parkeringsläge så den inte rullar iväg sekunden jag klivit ut. Det låter möjligen omständigt och krångligt men det tillför mycket charm och framförallt så skapar det en tajt relation mellan mig och fordonet, och mer än så kan man väl egentligen inte begära från ett spel där allt kretsar kring en bil. Men eftersom jag är den där förartypen som föredrar att hålla saker enkelt och inte vill greja med maskindelar och lukta olja så var jag i det här fallet fel förare som sattes bakom ratten.