Det finns några parametrar som ett spel behöver ta hänsyn till för att bryta igenom bruset och bli framgångsrikt i dagens mättade marknad. Grafiken, berättelsen och spelets gameplay är självklara aspekter som i princip alltid bör agera i symbios för att nå ett fulländat resultat. Men ibland räcker det nästan enbart med en sak. Stil. Och Persona 3 Reload är ett spel med stil som både räcker och blir över.

För den oinvigde kan man summera Persona 3 Reload som ett rollspel i en japansk skolmiljö där man som student går på lektioner under dagarna, spenderar tid med sina kamrater på kvällarna och slåss mot monster när nätterna tar över. Ett på pappret rätt klassiskt upplägg för ett japanskt spel som ofta romantiserar bilden av just skolgången, och som fungerar även här. Man känner sig engagerad från första stund och det avtar egentligen aldrig under resans gång som pågår under ett läsår. Framförallt då varje dag är fylld av aktiviteter till både höger och vänster, ungefär som i det vanliga livet.

LÄS MER: När kärleken falnar i Persona 5

Skillnaden på det vanliga livet och livet i Persona skiljer sig dock på ett markant sätt. Ja, nej, det finns inga monster som går runt på gatorna här, absolut. Men bortsett från det finns det heller inte den stilistiskt fulländade paketeringen i verkligheten som Persona 3 Reload har. Den framgångsrika design som Atlus tog fram 2008 i Persona 4 och sen förädlade 2016 i Persona 5 har fått återanvändas till denna remake av originalet från 2006, och som det ser ut. Wow. Det finns ingenting som liknar detta.

Kortfattat är Persona 3 Reload en anime där man blandar 2D med 3D på ett inspirerande sätt. Alla menyer är platta och går i en konsekvent blå ton som ger hela spelet en säregen känsla. Även dialogrutor, stridssekvenser och en del karaktärsdesign använder samma palett vilket ger en helhet som är svår att komma åt ifall samma grafiska anime-stil inte skulle användas. Spelet hoppar dessutom friskt mellan förrenderade mellansekvenser som påminner om barndomens TV-serier och spelpartier där man själv har kontroll över karaktären i ett tredimensionellt rum. Det kan låta märkligt på pappret men det fungerar bra i det här sammanhanget.

LÄS MER: Veckans spelmelodi: Persona 4: The Golden – Shadow World

Som jag tangerade vid användes samma stil vid det hyllade Persona 5, skillnaden då var att designen gick i rött och svart. Personligen tycker jag att känslan i Persona 3 Reload är starkare då helheten känns mer upplyft. Den ljusare färgen gör kontrasterna krispigare vilket är A och O när designen i övrigt är platt. (Inte platt som i dåligt utan platt som i, ja, platt). Bortsett från utseendet är detta ett regelrätt rollspel med turordningsbaserade strider blandat med umgänge. Och det som fungerar absolut bäst i designen är allt som sker i förgrunden på skärmen, all HUD, som agerar en perfekt förlängd arm åt dig som spelare. Särskilt i striderna gör den sig extra bra med sin halvt galna design som verkligen kommer åt hur det känns att slåss mot monster från mardrömmar.

Genom åren har vi sett en rad exempel på andra spel som också har lyckats med sin kreativa presentation. Jag tänker framförallt på Rocksteadys Batman-serie som verkligen fångade essensen i att vara Batman med sin mörka framtoning och skoningslösa upplägg som fungerade i perfekt balans med ett UI där man fick leka detektiv på bästa sändningstid. Även Gearbox Borderlands var nyskapande på sin tid med sin cel shading-stil och de siffror som flög ur fienderna satte en trend som vi ser än idag, kanske mer än någonsin. Men också Bioshock, Irrational Games mästerverk, gick ner på djupet i sin design och tog till vara på känslan av att vara under ytan, både bildligt i sin spelmiljö men också i menysystemet som andas art deco som rostat med tiden. Alla tre är spektakulära på sitt sätt och Atlus har nu bevisat med sin egna vision att man är med och leker bland de stora eleverna på skolgården, vilket får mig att bli en stolt förälder.

Jag hade ingen klar idé av vad jag gav mig in på när jag satte tänderna i Persona 3 Reload, visst hade jag läst en och annan förhandstitt som lovade gott men det här är inget spel jag vanligtvis tar mig an. Men jag är glad att jag gjorde det för det fick mig återigen att inse att vårt media, spel, är det bästa sättet att ta sig an skrivna historier på. Självklart hade denna berättelse även fungerade som bok, men sättet som Atlus drar med mig på en resa är svår att förklara. Det här liknar som sagt ingenting annat. På bästa möjliga vis.