Under den här specialen vill jag att vi kikar på vilka bossar som gjorde intryck enbart genom sin högresta och bastanta natur. Vi skall alltså prata om fett stora fiender och därmed inleder jag veckan med att presentera några massiva skapelser som med finess och stor begåvning blivit utkarvade ur ett solitt pixelblock. Här har ni tio stycken exempel på tidslösa pixelkreationer som fyllde ut våra TV-skärmar med sina väldiga digitala anatomi.

Vilken kolossal pixelvarelse kommer du för alltid att bära med dig bland dina spelminnen?

Kraid från Super Metroid

Vi inleder med en riktig klassiker. Vi kan omöjligt tala om massiva pixelmonster utan att lyfta fram Kraid. Denna taggiga otäcking var i NES-debuten lika lång som Samus själv men det blev det snabbt ändring på när det var dags att återvända till Zebes i 1994. Faktum är att man i Brinstar stöter på något som påminner om Kraid som är ett huvud högre än Samus men det visar sig att dessa väsen är kända som baby- eller mini-Kraid och det har sin förklaring när man kliver in i bossens boning.

Man hinner nämligen inte göra så mycket innan det törniga golvet slits upp av att riktiga Kraid stiger upp ur denna utomjordiska rosenbuske. Det är nu man snabbt blir varse om hans väldiga omfång. Hans huvud är voluminöst och motbjudande men man hinner knappt smälta intrycket av denna nya form av Kraid innan han oväntat reser sig ännu högre upp och blottar sin väldiga öl-mage med tre groteska navlar som spottar ur sig det spetsigaste och mest dödliga navelludd du kan föreställa dig.

Kraid är en av spelvärldens tidiga exempel på en massiv boss som gjorde ett bestående intryck på en hel spelgeneration.

Gamma från Mega Man 3

Dr. Wily kan av förklarliga skäl aldrig möta Mega Man man mot robot för den galna robotkonstruerande professorn låter alltid mekaniska skal slåss i hans ställe, och i Mega Man 3 presenterade han sin största kreation som fick allt från Yellow Devil från första spelet till väldiga Guts Tank i Mega Man 2 att blekna i jämförelse. Gamma är nämligen så kolossal att den upptar nästan hela skärmen. Faktum är att det mekaniska vidundret är större än så eftersom striden sker uppe på en plattform där bara halva bröstkorgen, huvudet och järnjättens armar kommer in från sidorna. Ingen har någonsin fått se Gammas hela kropp men den övre delen var stor nog för att skapa ett permanent minne.

Uruku från Axiom Verge

Det här kan mycket väl vara listans största bamsing. På bild ser Uruku ut som ännu ett skärmtäckande monster i mängden men då tar man inte i beaktande att kameran zoomar ut rejält när man äntrar bosskammaren. Efter brännviddförändringen är hjälten nämligen pytteliten i jämförelse med denna tungt bestyckade mardrömslarv.

När du utmanar denna enorma best är du på bild ungefär hälften så stor som du brukar vara och det gör mycket för helhetsintrycket. Uruku är en flera våningar hög fiende som spyr laser och livsberövande projektiler efter dig. Det är tveklöst en av Axiom Verges mest oförglömliga bossar och tveklöst den största. Det är ett häftigt trick som utvecklaren Tom Happ kom på när han tillämpade zoom på det här viset för att få något stort att upplevas som ännu större eller snarare mer överskådligt för Uruku hade tveklöst varit 3-4 skärmar hög om skärmen inte zoomat ut som den gör.

Legion från Castlevania: Symphony of the Night

Har du hört meningen “Legion heter jag, för vi är många”. Det kommer från Nya testamentet då Jesus träffade denna person, eller personer. Legion känner nämligen att tusentals demoner har besatt honom genom åren och därmed är han inte längre bara en person utan en hel legion.

Därmed förstår ni säkert att Legion som gjorde sin debut i Symphony of the Night också måste ha något att göra med varelser i plural. Så hur gör man så att många små personer förtjänar en plats på denna lista? Man buntar helt enkelt ihop dem till en enda köttig sfär av nakna kroppar. Legion är inte bara stor utan något av det mest ohyggliga som skapats i pixelform. Detta klot av hud, ben och tusen huvuden svävar över marken och för varje dräpande slag från Alucards klinga faller det kroppar till marken som i sin tur börjar kravla fram längs golvet i jakt på Draculas son. Det är en i högsta grad bisarr skapelse som hade gjort Cronenberg stolt.

Arcane Golem från The Messenger

2D-plattformsspelet The Messenger var enligt mig fyllt med utmanande bossar. När det kom till storlek stack däremot en speciell konfrontation ut. Vid slutet av nivån Tower of Time möttes jag av The Order of the Blue Robes och en av dess medlemmar pratade ivrigt om när de skulle ”Do the thing”. Detta har redan nämnts ett par gånger under spelets gång och i och med hur humoristiskt spelet är skrivet kastades mina förväntningar runt en hel del. Jag blev minst sagt förvånad när ”Do the thing” visade sig vara ett test som gick ut på att möta bossen Arcane Golem vars kroppshydda fyllde nästan hela skärmen.

Arcane Golem föll inte utan ordentligt motstånd. Bossen använde sina händer, distansattacker, och även självaste marken jag stod på emot mig. Det gick dock att kliva upp på bossens händer (inte helt olikt Gamma ovan) och via dem kunde jag till slut nå huvudet med mina egna attacker. I teorin verkade detta relativt simpelt men i praktiken var det en helt annan femma. Arcane Golem slog hårt och mina misstag kostade. Trots detta kändes det ändå rättvist då jag för det mesta bara tog skada när jag levde våghalsigt. Bossens storlek matchade dess styrka vilket lämnade ett stort intryck på mig och det krävdes snabba reflexer samt taktiskt tänkande innan bossen äntligen exploderade i ett oranget sken.

Banzai Bill från Super Mario World

Här har vi ännu en klassiker. En av de största pixelkreationer som spelare med ett sprillans nytt Super Nintendo fick skåda 1992 var Banzai Bill, en jätteversion av den klassiska Bullet Bill-kulan som hunsat Mario sen Super Mario Bros. Det är en av de tidiga överraskningarna i Super Mario World. Mer exakt sker det redan på nivå 1-1, och det sker snabbt. Mario har knappt hunnit svälja synen av en skal-lös och därmed naken Koopa Troopa innan Banzai Bill gör entré med sitt breda och stora flin. Hen är inte kolossalt stor MEN är brutalt mycket större än din genomsnittliga Bullet Bill och har därmed cementerat sin plats i minnet på många Super Nintendo-spelare. Ingen var riktigt redo att spelets första bana skulle kasta en Bullet Bill efter spelaren knappa sekunder efter startskottet och än mindre var man redo på att det skulle krävas ett rejält hopp för att undvika att gå en pinsam tidig död till mötes.

Queen Slug-for-a-Butt från Earth Worm Jim

Det är ohövligt att först bara presentera någon med deras smeknamn så för att inte förolämpa The Evil Queen Pulsating, Bloated, Festering, Sweaty, Pus-filled, Malformed, Slug-for-a-Butt så är ni nu formellt introducerade till denna termit-liknande drottning som styr över insektoid-folket. Hon är också oförklarligt syster till Prinsessan What’s-her-Name som ganska uppenbart fått ta del av föräldrarnas bra gener.

Men nu skall vi trots allt tala om drottningen och hennes väldiga bakdel. För grejen är att Slug-For-A-Butt är en förhållandevis liten varelse. Som Jim står man mest på en roterande plattform, duckar undan hennes magiska angrepp och skjuter vilt efter denna väldigt stationerade boss. Det är insikten att drottningens larv-kropp slingrat sig längs med banan man traverserat som gör att man slutligen förstår hur brutalt stor hon är när man räknar in bakstycket. Chonk är bara förnamnet.

Ivory Beast från Iconoclast

Vi kan inte prata om kolossala pixelkreationer utan att räkna upp åtminstone en skapelse från svenska Joakim “Konjak” Sandberg. Ambitionen och ribban denna herre har satt för pixeldesign och animation är beundransvärd och detta exempel kommer från Iconoclast där det ser ut som att Sandberg hyllar två klassiska Metroid-vidunder. Det är svårt att inte se inspirationerna när man tänker på det. Ivory Beast har ett huvud som påminner starkt om Moderhjärnan medan det är kroppens form och volym som vill åberopa samme Kraid som jag redan skrivit om längre upp.

Halva skärmen tas upp av detta blåvita och oheliga mishmash av växtlighet, gegga och brutet mänskligt psyke. Det råkar även vara en del av en ytterst minnesvärd sekvens från spelet så det hjälper också till med att göra Ivory Beast till en pixelbjässe att minnas.

Bigger Boo från Yoshi’s Island

Big Boo har hängt med ett bra tag i Super Mario-spelen men 1995 tog Nintendo i från tårna när de gav oss mellanbossen i värld 2-4 av Yoshi’s Island. Bigger Boo har precis som allt annat i spelet smakat på Kameks trollstoff och därmed vuxit till sig lite. Jag säger lite för inledningsvis är denna förtrollade Boo bara marginellt större än en vanlig Boo och rentav mindre än den Big Boo man stundtals kan stöta på i Super Mario World. Men för varje ny ägg-träff sväller denna gast för att till slut nästan fylla ut hela rummet man slåss i. Bigger Boo är definitivt stor men inte nödvändigtvis något som kan jämföras med många andra på listan. Det som skapar intrycket av skala i den här striden är just hur mycket plats denna Boo upptar. Det känns extremt trångt före det sista vallade ägget gör slut på den klaustrofobiska envigen.

Statue of the Gods från Final Fantasy VI

Precis som alla andra konfrontationer i Final Fantasy VI är fienderna statiska bilder, vackert handritade pixeltavlor. Och få av dessa hantverk är lika imponerande som Statue of the Gods. Att ta strid mot gudastatyerna som är ditt sista hinder före du når nästintill omnipotenta Kefka i himlen är som att ta kamp med ett målat konstverk.

Duellen mot statyerna sker i tre etapper och lika många skärmvåningar. Botten kommer i formen av en grotesk golem-liknande varelse ur vars rygg det skjuter rötter, som likt ett träd sträcker sig uppåt med sina grenar. Det är på sektion två som tavel-liknelsen gör sig påmind som mest då det påminner om en renässanskonstverk med sina halvnakna män och kvinnor som trycker sig längs med den stenköttiga stammen som skjuter ut ur ryggen på nyss nämnda golem. Sista etappen är inte riktigt lika pampig då det endast finns två gudomar i toppen men de har samma eleganta estetik. Ängla-Kefka följer sen också samma ton, men eftersom han tekniskt sett inte tillhör den massiva statyn trots att han bjuder på den fjärde och slutgiltiga striden så är han till syvende och sist ett eget väsen och räknas inte till resten av detta sixtinska kapell i spelform.