De kom, de såg och de segrade! Jag pratar naturligtvis om den svallvåg av mini-varianter av klassiska spelkonsoler som dykt upp det senaste åren. Först ut var NES Classic Mini som sålde slut innan den ens släppts och snabbt betingade groteska priser på Ebay. Naturligtvis var Nintendo inte sena att ta fram en SNES Classic Mini som också blev en succé. När framgångarna för små retrokonsoler var ett faktum dök snart Segas, Ataris, Neo Geos och Commodores varianter på konceptet upp, merparten av dem sålde okej, men ingen av dem har varit i närheten av att komma upp i Nintendos försäljningsnivåer. Kanske inte så konstigt med tanke på hur folkkära NES och SNES är, dessutom bemödade sig Nintendo att skapa maskiner av bra kvalitet i allt från de valda spelen till utförandet och smarta funktioner som förhöjde upplevelsen.

Sony är sist ut av de stora drakarna och utannonserade Playstation Classic för cirka tre månader sedan, ett paket bestående av 20 spel, minikonsolen och två stycken trådbundna handkontroller av ursprungsmodell, till det facila priset av 1490 svenska riksdaler. I vanlig ordning blev det en del sura miner när spelen som medföljer visade sig vara en ganska blandad kompott av ”måste ha-titlar” som Final Fantasy VII, Grand Theft Auto och Metal Gear Solid och mindre efterlängtade spel som Rainbow Six och Cool Boarders 2.

Men nu är den här, Playstation Classic och naturligtvis tänker Player 1 inte lämna er i sticket, så varmt välkomna till vår recension av Sonys första konsol i miniformat.

Det första som slår en när man öppnar kartongen är hur liten maskinen är, speciellt då handkontrollerna är lika stora som själva konsolen. Efter att ha klämt lite på grejora är det ingen tvekan om att Sony inte snålat på kvalitén, handkontrollerna känns precis som originalet och själva maskinen är gjord av rejäl plast med fina detaljer.

Ivrig att komma igång kopplar jag in allt i min vardagsrums-TV och trycker på ”Power”, men inget händer. Frustrerad kollar jag så kablarna sitter i ordentligt, det gör dem. Efter lite tester kommer jag fram till att maskinen behöver mer kräm än Nintendos mini-konsoler, en iPhone-laddare fixar biffen eller en USB-hubb med egen strömförsörjning. Känns lite trist att Sony inte skickar med en strömadapter när det i många fall lär behövas!

LÄS FLER RECENSIONER: Battlefield V

Med strömproblemet löst hörs strax det klassiska startljudet och Sony Playstation-loggan dyker upp på skärmen, tyvärr endast i 720p och själva presentationen av spelen är knappast något att hurra för. Det ser ut lite som en taskig Power Point-presentation från 90-talet, där skärmen har ett tunt lager av vaselin på glaset. En kombination av idag ovanliga 720p och dålig uppskalning.

Spelen presenteras i en karusell med en ruta för senast sparade omgången och en ”Play”-knapp. Inga instruktioner eller annat kul. Där finns dock en länk till handböcker som går att finna på Sonys Playstation Classic-hemsidan, men även här är minimalt med möda lagd med svartvita instruktionsmanualer utan bilder. I jämförelse bjöd Nintendo på båda skannade originalmanualer och elektroniska diton med bilder.

I inställningsmenyn finns inte mycket mer att välja på än språk och en skärmsläckare som gör skärmen svart efter en stund av inaktivitet. Med tanke på att emuleringen sköts av en freeware-emulator som har stöd för massor av olika inställningar inklusive CRT, Scan lines-filter och olika inställningar för att snabba upp europeiska-spel som normalt kör i lägre hastighet än amerikanska, är detta mediokert, snålt och skamligt.

Du kan för övrigt inte återgå till huvudmenyn med hjälp av handkontrollen utan du måste klicka på ”Reset”-knappen belägen på själva konsolen. Då sparas även spelet exakt där du var och kan sedan väljas i huvudmenyn. Lite omständigt när man betänker att vi lever på 2000-talet! Mer än jag beskrivit finns inte direkt att säga om maskinen i sig, utan nu är det dags att titta på själva spelen. De är självklart väldigt viktiga då Sony inte kommer släppa fler spel till maskinen.

Speltestet

Jag kommer kort gå igenom samtliga 20 spel och ge dem ett av tre omdömen:  ”Håller än idag”, ”Har nostalgivärde” eller ”Gör sig bäst som minne”. Då kör vi!

Battle Arena Toshinden
Då: Älskade det här spelet när det kom ut! Cool 3D-fighting med bra variation på de spelbara karaktärerna gjorde att spelet gick varmt i min då nya Playstation.
Nu: 23 år senare känns det fult, blockigt och slött, men lite roligt är det ändå att köra några matcher och låtsas att man är ung igen. Om inte annat för att hoppa runt med Asiens svar på Wolverine!
Betyg: Har nostalgivärde

Cool Boarders 2
Då: Det kändes coolt och trendigt med ett snowboard-spel, speciellt då det hade riktig musik och banor i full 3D. Spelade det en del när det begav sig, främst för att det var så snyggt!
Nu: Idag är man van vid analog-kontroll och grafik som nästan är fotorealistisk. Jag lyckades knappt göra några tricks och grafiken är ful och har en hel del störningar i form av omaka linjer med mera.
Betyg: Gör sig bäst som minne

Destruction Derby
Då: Ett bilspel med realistisk deformeringar i realtid år 1995 var tungt! Du och 19 andra bilar slogs på en arena om att ha en fungerande bil längst av alla. Fanns med på demo-skivan till PS1 och nöttes hårt.
Nu: Jag fick putsa mina ögon flera gånger innan jag insåg att pixelgröten på skärmen var spelet som fick min haka att trilla i baken för 23 år sedan. Och som grädden på moset, tidernas fulaste menyer!
Betyg: Gör sig bäst som minne

Final Fantasy VII
Då: Världens bästa rollspel med magisk grafik och en hejdundrande historia om kärlek och makt. Jag lirade det här spelet i 170 timmar tills jag var så ”overpowered” att jag nästan ”one shoot:ade” slutbossen! Det var även det första spelet som fick mig att gråta.
Nu: Visst känns det inte så snyggt längre, men i övrigt snackar vi fortfarande grymt bra strider, schysst story och ikoniska bossar. En odödlig klassiker.
Betyg: Håller än idag

Grand Theft Auto
Då: Faktiskt inget spel som jag gick igång på, utan det var först när del tre kom som jag föll pladask för serien.
Nu: Känns okej än idag, med grafik av bra kvalitet och schysst spelkänsla. Gillar det mer nu än när det kom!
Betyg: Håller än idag

Intelligent Qube
Då: Spelade jag aldrig när det begav sig.
Nu: Riktigt trevligt pusselspel med en del klurigheter. Inte så snyggt men funkar för ändamålet.
Betyg: Håller än idag

Jumping Flash!
Då: Häftigt plattformsspel i förstapersonsperspektiv, att det var i 3D kändes häftigt och variation på banorna var bra.
Nu: Idag känns det fortfarande som en kul ide, men mest av nostalgiska skäl.
Betyg: Håller än idag – Har nostalgivärde

Metal Gear Solid
Då: Fick mig att känna mig som en riktig agent, spelkänslan var magiskt bra och VR-träningen tröttnade jag aldrig att öva med hjälp av. Har en intressant historia, men svår att hänga med i.
Nu: Känns retro-coolt som få 3D-spel kan göra, hur kul som helst även 2018. Och bevisar att ett PS1-spel kan hålla än idag.
Betyg: Håller än idag

Mr. Driller
Då: Ett av mina favoritarkadspel! Läcker grafik grafik som alltid gör mig hungrig på glass och kakor. Enkelt att lära, svårt att bemästra.
Nu: Pixelgrafik gör att grafiken står sig, spelkänslan är perfekt och det är bara ett ”scan line-filter” som saknas.
Betyg: Håller än idag

Oddworld Abe’s Oddysee
Då: Fantastisk digitaliserad grafik och CD-ljud, fullt av rolig problemlösning och häftiga videosekvenser. Känslosamt!
Nu: Lite för pixlig grafik, men annars är det riktigt kul och rörande än idag.
Betyg: Håller än idag

Rayman
Då: En av de bästa och framförallt vackraste plattformsspelen. Riktigt bra spelkänsla och schysst humor.
Nu: Står sig bra och känns snyggt fortfarande, spelkänslan sitter som en smäck och jag kan inte sluta lira det.
Betyg: Håller än idag

Resident Evil: Director’s Cut
Då: Fick nästan en hjärtattack första gången jag spelade det. Innehåller ikoniska dörrsekvenser och en spännande historia. Använder ett drygt system för att spara spelet. Häftig grafik.
Nu: Känns extremt ålderdomligt nu. Den fula grafiken dödar skrämseleffekten och att inte kunna spara när man vill känns frustrerande.
Betyg: Har nostalgivärde

Revelations: Persona
Då: Det första spelet i Persona-serien, som jag aldrig spelade när det kom.
Nu: Långt ifrån lika bra som de senare spelen i serien, men storyn är schysst och grafiken fungerar hyfsat även idag. Klart kul att det fick bli en av de 20.
Betyg: Håller än idag

R4: Ridge Racer Type 4
Då: Ridge Racer 4 var en klar favorit när det begav sig. Den härliga arkadfysiken som lät en drifta och känns sig som en kung på vägen fängslade mig alltid framför TV:n i timmar. Bra komplement till Gran Turismos realism.
Nu: Håller långt bättre än Destruction Derby, även om det inte är så kul att se på längre. Tyvärr är avsaknaden av analoga spakar stor, men kul är det ännu.
Betyg: Har nostalgivärde – Håller än idag

Super Puzzle Fighter II Turbo
Då: Tog mig med storm när det kom. Robust Match 3-spel med Street Fighter-tema som ”goes Chibi”.
Nu: Än idag en favorit tillsammans med Puyo Puyo och Tetris. Vansinnigt underhållande både solo och med en motspelare i soffan.
Betyg: Håller än idag

Syphon Filter
Då: Gillade det när det kom, men redan då kändes det styltigt om än med bra grafik för sin tid.
Nu: Nu är det bara att minnas det genom nostalgins ljuva filter, för de håller verkligen inte längre.
Betyg: Gör sig bäst som minne

Tekken 3
Då: Ett av mina mest spelade spel på konsolen. Fantastiskt urval av fighters med superb grafik och design. Spelkänslan var nära nog perfekt.
Nu: När jag drog igång det var det precis lika bra som jag mindes det. Till och med grafiken känns schysst. Visst är det synd att det är PAL-versionen, men eftersom jag bara spelat just den versionen så kändes allt ändå korrekt i mina ögon. Saknar dock vibrationerna från Dual Shock-kontrollen.
Betyg: Håller än idag

Rainbow Six
Då: Kändes coolt när det begav sig, speciellt då det byggde på Clancys böcker. Betydligt roligare än Syphon Filter!
Nu: Inte mycket att hänga i julgranen numera, strategiska stridsspel har tagit enorma kliv sedan 90-talet.
Betyg: Gör sig bäst som minne

Twisted Metal
Då: Spelat var okej, men jag spelade hellre Mario Kart. Tyckte dock att det såg häftigt ut med sitt mörka skräcktema.
Nu: Jag spelar fortfarande hellre Mario Kart! Grafiken är grötig och det är svårt att hänga med i vad som händer.
Betyg: Gör sig bäst som minne

Wild Arms
Då: Grymt bra RPG-spel med lite annorlunda stil och en intressant historia. Häftiga strider i 3D, resten i 2D.
Nu: Kändes kul att lira det igen, pixelgrafiken känns nästan ”modern” och allt utom 3D grafiken håller måttet även nu.
Betyg: Håller än idag

Som ni ser så är där mycket att hämta för nostalgiker och folk som inte är överkänsliga för bilduppdateringar. Med det sagt så kan man inte komma ifrån att det finns inget spel i samlingen som inte kan spelas med bättre kvalitet på modernare hårdvara eller där du inte  kan hitta liknande nyare spel som är långt bättre.

Med tanke på den höga prislappen kan jag inte rekommendera er att köpa Playstation Classic om du inte är extremt förlåtande och sugen på lagliga PS1-spel i samlad form. Spelutbudet kan också uppfattas som lite märkligt då många klassiker lyser med sin frånvaro. Om priset hade gått ner till runt hälften hade det också hjälpt.