Min första tanke när jag såg trailern för Princess Peach: Showtime! var: till vem riktar sig egentligen det här spelet? På ytan verkar det för mig som att Nintendo har siktet tydligt inställt på barn och unga människor i allmänhet, och kanske på unga tjejer i synnerhet. Men spelets yta är också en av dess styrkor, och jag vågar nog säga att det finns något att uppskatta här – även för dem av oss som befinner sig utanför målgruppen.

Efter en kolossalt, åtminstone kommersiellt, lyckad filmdebut för både prinsessan och resten av Mario-gänget har det till slut blivit dags för Peach att, bokstavligt talat, ställa sig mitt i rampljuset i ett eget spel. Likt hennes roll i filmen har hon nu tagit klivet fram till att bli mer empowered, istället för att vara en damsel in distress – även om det är ganska lätt att hävda att hennes ”power” uttrycks ungefär på samma sätt som hos 90-talets popfenomen Spice Girls. Det vill säga genom att skruva upp de ”tjejiga” attributen till 11 och köra så att det ryker. Likt den brittiska tjejgruppens musikaliska alster är resultatet, trots förutsättningarna, ändå inte helt oävet.

Frågar du mig har jag dock aldrig tvivlat på prinsessans förmåga att ta hand om sig själv. Redan i Super Mario Bros 2 var hon den mest användbara av de fyra valbara karaktärerna – och den som jag, i kombination med Toad, spelade allra mest. I SMB2 är hon ju också, tillsammans med de tre andra, faktiskt en huvudrollsinnehavare – även om titeln inte bär hennes namn.

LÄS MER: Så knäcktes koden för hur tv-spel ska lyckas på bio

Det är faktiskt inte heller prinsessans egentliga debut i ett helt eget spel vi tar del av här (Super Princess Peach kom redan 2006), men jag skulle säga att det är så det upplevs –  och framställs av Nintendo. Och det är ju trots allt nästan 20 (!!!) år sen det kom ut.

Ungefär som den tidigare nämnda brittiska popgruppen så tar sig här även prinsessan olika karikatyr-mässiga roller. Det är rosa (så mycket rosa!), det är glättigt och glatt, det är klänningar och pynt. Men det är också Kung Fu och action. Snabba shoot ’em up-sekvenser och genomtänka bossfighter.

Berättelsen är dock, som väntat, inget att skriva hem om, men utgör ändå ett fungerande ramverk för spelet. Tillsammans med den lilla stjärnvarelsen Stella tar Peach plats i olika pjäser som utspelar sig på olika våningsplan av en teater som ”kidnappats” av den onda Madame Grape och The Sour Bunch. Varje pjäs låter Peach ta sig an en av tio roller, t.ex. Swordfighter Peach, Detective Peach och Figure Skater Peach osv. Vissa av rollerna har ett actionfokus (t.ex. Swordfighter och Mighty Peach), medan vissa handlar mer om att undvika fiender eller hitta lösningar på olika problem (t.ex. Ninja Peach och Detective Peach).

Var och en av rollerna utspelar sig över tre akter, varav den sista äger rum i teaterns källare, och går ut på på att rädda en Sparkla. Samtliga tio Sparklas måste räddas för att slutscenen ska bli tillgänglig.

Spelets upplägg fungerar tillräckligt bra för att hålla hela vägen igenom, och tre akter per roll känns som ett väl balanserat antal. De första delarna av de tidiga akterna, innan själva superkraften är aktiverad, tillhör dock spelets svagheter. Oftast går man runt och ”tänder näsor” på alla små gula figurer (”Theets”) man ser, genom att använda den enda Sparkle-förmåga Peach har i sitt ”vanliga” tillstånd.

I början är spelet alldeles för lekande lätt, åtminstone för min ”vuxna”(?) smak. Mot slutet ökar dock utmaningen något. Har man då ett TV-spelande barn i 7- eller 8-årsåldern i åtanke känns spelets de facto Easy Mode (i form av en Heart Charm som ger tre extra hit points) inte längre som ett helt överflödigt tillägg.

LÄS MER: Tio saker vi önskar oss till Switch 2 (som inte innefattar hårdvara)

Variationen är stor och man kastas ständigt in i någonting nytt. Ena stunden är det drösvis med Sour Bunches, som i sann Beat ’em up-anda ska spöas på – medan det i den andra handlar om att styra ett quick time event-liknande moment för att till exempel undvika att bli överkörd av ett skenande tåg. De senare sekvenserna känns ofta väldigt on-rails, bildligt och bokstavligt, och jag är faktiskt osäker på om det går att misslyckas under dem. Oftast är de dock så actionpackade och visuellt tilltalande att man kan se mellan fingrarna med det. Att, som Ninja Peach, i en av spelets tidiga akter kontrollera en mäktig våg, som Peach rider ovanpå –  är faktiskt en häftig upplevelse. Den här variationen håller, med ett par undantag, i sig fram tills det är ridå.

Vi har alltså att göra med ett väldesignat spel som har en tilltalande art direction och en fungerande hook i sin teaterestetik. Ytan, själva presentationen, är något av ett självändamål, som till viss del kompenserar för avsaknaden av djup. Det är underhållande att landa i en ny scen för att se vad som utspelar sig där, vilken skepnad prinsessan ska ta, och vilken ny (oftast lättkontrollerad) förmåga hon nu kan använda.

Det går också att köpa kosmetiska uppgraderingar i form av klänningar till Peach och rosetter till Stella, men de bidrar inte med någonting alls förutom just visuella förändringar (och ganska marginella sådana) – vilket känns som en missad chans till att skapa en något djupare upplevelse.

Vidare går tankarna när den gäller den visuella designen till Paper Mario-serien, Yoshi-spelen, och till Luigi’s Mansion. Jämför man Princess Peach: Showtime! med Luigi’s Mansion 3 så bleknar Peach i flera avseenden. LM3 är förvisso ett av Switchens allra vackraste spel, så konkurrensen är hård, men det som gör Luigi’s senaste äventyr så oerhört fyllt av spelglädje är också interaktiviteten med miljöerna. Där känns det som att allt går att påverka. I Princess Peach är valmöjligheterna i varje given miljö få. Dessutom flyter inte heller det här spelet helt felfritt. Det senare är dock inte ett problem som påverkar just min upplevelse nämnvärt.

Det som talar för Princess Peach är dock, återigen, den ovan nämnda variationen. Även om Showtime!, som de flesta av Spice Girls alster, sällan når något djup så lyckas spelet ändå att leverera spelglädje i flera olika fungerande former. Även till mig, som återigen upplever mig utanför den egentliga målgruppen. Några av prinsessans roller är helt klart mindre underhållande än andra (jag tittar på dig, Patissier Peach!), men på det stora hela är spelet ett smörgåsbord av spelupplevelser som undviker fällan att upplevas som en samling mini-games.

Sen återstår det att se om det finns ett tillräckligt intresse för att motivera en uppföljare till denna föreställning – eller om Peach som huvudrollsinnehavare åter igen är mer av en one-hit-wonder? Vi ska väl inte behöva vänta nästan 20 år till innan allas favoritprinsessa åter hamnar i rampljuset?