RAD

Det är få saker som får mitt gamla hjärta att pumpa mer frenetiskt än spel med 80-talsnostalgi och på så sätt hade RAD mitt fulla intresse redan innan jag spelat det. För här snackar vi tjock-TV, spretiga frisyrer, skrikiga neonfärger och ljuvliga toner från en tidsålder som gav oss ett av världens bästa band någonsin, A-ha! Allt från menyerna till musiken är dränkta i skrikiga färger och CRT-filtret är standardmässigt på och slungar mig tillbaka till när jag var barn och satt och mös framför föräldrarnas 28 tums tjock-TV med en skål popcorn och en Vira Blåtira-läsk.

Väl inne i spelet får man beskåda en introduktionsvideo som berättar om en värld som redan ”gått under” ett par gånger och nu hänger det på en brokig skara av överlevande att försöka få en värld full av muterade monster och rester från tidigare civilisationer att åter blomstra.

Mer röjiga spel: Blazing Chrome

Innan man kan påbörja sin bana som hjälte måste man välja sin karaktär från en samling udda figurer, då valet är rent kosmetiskt får du för en gångs skull chansen att enbart se till det yttre utan att behöva skämmas för den sakens skull! Om du följer vårat Instagram-kontot vet du redan vem jag valde att spela som. Dock är valet fritt varje gång du börjar om spelet och det lär du göra många gånger, speciellt i början.

RAD är nämligen Double Fines variant av den enormt populära genren roguelike. Du vet den där typen av spel där banorna genereras på nytt varje gång man dör och som brukar vara väldigt oförlåtande då man inte kan spara i någon vanlig mening.

Detta enda som är någorlunda konsekvent är den hub som du utgår ifrån, där finns ett gäng människor eller åtminstone huvudsakligen människor.  Här kan du snacka med folk och få för att få reda på mer om världen omkring dig, en värld som är allt annat än mysig. Men nu är det ingen kafferast-simulator du är en del av, det är nämligen så att du valt att offra dig för gruppens bästa och till tonerna av en tvättäkta Keytar (korsning mellan en gitarr och en keyboard) dubbas du till mutant. Det betyder att du nu kan suga i dig den degenerativa kraften som nyligen dödade monster eller becquerel-doftande skrot avger.

Mutantkrafterna är det som ger spelet sin speciella karaktär och också är en stor del av RADs behållning. För i samma sekund som du lämnar dina vänner och teleporteras rakt in i ödemarken är du mer eller mindre beroende av att ha ihjäl monster för att få dina mutankrafter att utvecklas och förvandla dig från en snorig tonårsvalp till en ”mean killing machine”. En rolig detalj är hur marken under dina fötter börja frodas och det börjar växa mossa och blommor i spåret efter dig och på speciella ställen exploderar formligen omgivningen av gräs, blommor och till och med lite träd när du låser upp nya platser att besöka.

I början känns spelet ganska svårt och man vet egentligen väldigt lite om hur och vad man ska göra, men efterhand som man spelar lär man sig sakta men säkert och därmed överlever man också längre och längre. Men de första gångerna jag gav mig ut i spelvärlden fick jag rejält med pisk och helt i enlighet med genren således också börja om från början helt och hållet – enbart rikare på erfarenheter. Något som inte förenklas av att världen är olika varje gång! Det går dock att göra spelet enklare med olika inställningar, men det är inget som jag kände att jag behövde.

Nu låter det verkligen som spelet är en plåga, men sanningen är en helt annan. Allt är nämligen mycket välgjort från känslan i striderna som är i det närmaste perfekt till de kärleksfullt animerade monsterna som stryker omkring i en kulört och levande värld. Det gör att man med glädje tar nya tag efter en runda som slutat i katastrof, men det är först när man utvecklar sina första mutantkrafter och påbörjar sin förvandling som spelet blir riktigt beroende framkallande.

Det finns mängder av olika sätt att bli muterad på, somliga mer humoristiska än användbara men de är alltid roliga att spela med. Några favoriter hitintills har varit att få förmågan att lägga spindelägg som kläcks och vars bebisar får en spindelkropp med ditt huvud, dessa små spindel-djur attackerar sedan alla fiender i din närhet, och när de dör kläcker du bara nya ägg. Sedan har vi varianten där du får ett kobrahuvud som kan attackera snabbt på avstånd eller min senast mutation – där jag har en brinnande döskalle som huvud, det huvudet kan jag sedan kastas som en bomb, varpå det kort därefter växer ut ett nytt huvud.

Mer färgstarka spel: Exception

Dessa krafter förändras och förbättras varje gång du fyllt din mutations-mätare. Utöver detta kan du skaffa olika typer av sidomutationer genom olika maskiner som föregående generationer lämnat kvar.  Det kan vara allt från högre chans att landa en kritisk träff till att dina bomber blir målsökande. Om man sedan lägger till alla de olika saker man kan köpa från olika handlare i världarna du besöker, vilket oftast är olika typer av hälsodrycker och boosters för dina krafter så blir det en hel del variation på vad du kan få uppleva.

Precis som i verkliga livet är saker inte gratis och i RAD är kassettband och disketter hårdvaluta.  Då spelet inte är speciellt frikostigt med att dela ut hälsodrycker och liknande är det bra att bygga upp en rejäl hög med kassettband. Finurligt nog kan man spara dessa i en bankrobot för att användas vid framtida spelomgångar. Det är endast möjligt att deponera kassetter efter man klarat av ett helt område, för då kan man man återvända till hubben och prata med folk och se hur de reagerar på dina mutationer – där finns alltid ett gäng guldkorn till repliker att hämta, så ett besök är i det närmaste en plikt!

Efterhand som man kommer till nya områden blir naturligtvis monsterna större och farligare för att alltid kulminera i en bossfight. Dessa är normalt sätt inte så svåra om du förberett dig väl och ”grindat” på dig ett gäng mutationer och varit smart med hälsodrycker. För även om det mesta är slumpmässigt så går det att vara strategiskt och skynda långsamt.

I början kändes det tufft och lite irriterande att inte få så mycket information om hur saker fungerar i världen, men efter några spelrundor lärde jag mig att uppskatta att inte bli handhållen hela tiden – precis som på det gamla goa 80-talet. Till sin hjälp har man en databas som sakta men säkert fylls på med information om allt från monster till historier om svunna världar och folk. Detta hjälper till att binda ihop upplevelsen och ger också ett extra incitament att fortsätta lira RAD.

Det är kvaliteten på allt från de ljuva 80-tals tonerna till den charmiga ”serietidnings”-aktiga stilen på världen och dess innevånare som gör spelet till ett av de roligaste jag spelat i år, detta trots ett något magert utbud av spellägen. Det enda som finns utöver story-läget är en daglig utmaning med tillhörande high score. Men hellre en hög standard på det som finns än ett gäng utfyllnadslägen.

Negativt är väl egentligen bara den dåliga optimeringen av spelmotorn, men det har blivit bättre med en patch eller två och stör inte speciellt mycket längre. Sen ska jag inte sticka under stolen med att det är ett spel som flirtar hårt med oss gamlingar som var tonåringar på det glada 80-talet, men spelkänslan och den mysiga grafiken borde gå hem hos långt fler.