Att återvända till gamla spel som på ett eller annat sätt etsat sig fast i ditt minne, främst för att de var så bra när det begav sig, behöver inte alltid vara i positiv bemärkelse. För att konkretisera spelade jag Goldeneye till Nintendo 64 så otroligt mycket, rent av okristligt mycket, när den konsolen härskade på jorden. Återvänder jag till det spelet idag möts jag av en enda stor smetig pixelsörja med en spelfysik lika smidig som ett mindre fritidshus i en triathlon-tävling.

Detsamma ska också sägas om filmer. Undertecknad är en skräckfilmskonnässör, som redan nämnts minst en gång i det närmaste varenda text jag skrivit på Player One rörande spel som placeras i skräckgenren. Jag började i en ålder som inte ens var tvåsiffrig att titta på skräckfilmer nästan varje vaken minut. En film jag och min barndomskompis såg var Girls Nite Out, eller den alternativa titeln Scaremaker som det stod på den VHS som hade skickats efter via postorder. Vi gillade den väldigt, trots att den var sönderklippt av den hemska, svenska censuren. Jag återvände dock inte till denna film förrän i november 2022, trots att jag köpte en DVD-utgåva av den på Ebay för minst fyra år sedan. Jag ville helt enkelt inte titta, för tänk ifall omtitten skulle förstöra de fina, men relativt vaga, minnen jag hade av den? Den var ju bra, men jag har upplevt att många filmer genom åren förstörs genom en omtitt då smaken utvecklats under åren som gått. I vilket fall tog jag tjuren vid hornen och såg den i vintras, och det visade sig att jag inte kom ihåg en endaste sekvens av filmen – inte en enda sekund, rent av. Men det bästa var att den fortfarande var bra. Inte så bra som jag minns att jag tyckte för snart 30 år sedan, men ändå bra. Det var lite som att upptäcka den på nytt. Inget fint gammalt minne förstört i varje fall, och det är en succé i sig.

LÄS OCKSÅ OM: Resident Evil Village

Någonting som sällan fungerar särskilt bra när det kommer till film, och skräckfilm i synnerhet, men som fungerar ypperligt i tv-spel är remakes. Varför återvända till ett gammalt spel med utdaterad grafik och taskig spelmekanik när man kan få nya generationens grafik och gameplay i en nyversion av samma spel? Samma gäller här som jag vidrörde i stycket ovan – risken finns att ett fint minne raseras. Varje människa går in med olika förväntningar när de återvänder till ett spel (eller film) efter många år, och blir inte de förväntningarna infriade kan det slå bakut i hjärnkontoret.

Jag fick mitt exemplar av Resident Evil 4 på svenska releasedagen 2005 och gick då andra året på gymnasiet. Jag och flera av mina klasskompisar hade spelat demoversionen åtskilliga gånger och vi kunde knappt bärga oss inför releasen av fullversionen. Demot, precis som inför 2023-års release, lät oss spela spelets första 20-30 minuter och mynnade ut i en kaosartad tillställning i en liten by. Denna spelsekvens har etsat sig fast i minnet för att jag aldrig riktigt hade sett något liknande tidigare, i synnerhet inte om man som jag hade spelat alla tidigare Resident Evil-spel med sina fasta kameravinklar.

Detta spel lade grunden för ett nytänk, förändring och anammade i stället ett tredjepersonsperspektiv. Stressfaktorn som infinner sig när byns alla invånare attackerar samtidigt skiljer sig avsevärt gentemot föregångarna då endast några få levande döda attackerade samtidigt. En mellansekvens utlöstes när man stormade in i en av byggnaderna med byborna hack i häl. Leon, karaktären med emofrippan som är huvudperson både här och Resident Evil 2, barrikaderade dörren och kikade ut genom ett fönster varpå han fick se en bybo, eller infekterad om man så vill, med stege närma sig i rask takt och till vänster ser jag en annan bybo klädd i mask och en motorsåg i högsta hugg närma sig.

LÄS OM EN ANNAN RE-REMAKE: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Undertecknad, med sin slasherfilmsfetisch, satt hemma i pojkrumssoffan med en skräckblandad förtjusning och med en dumt flin på läpparna då en hommage av sällan skådat slag till karaktären Leatherface i Motorsågsmassakern hade uppenbarat sig framför mig. Samtidigt började också ren stress ta över då man direkt efter denna uppenbarelse fick styra Leon igen och ges möjligheten att barrikadera sig ytterligare i huset genom att exempelvis ställa bokhyllor framför fönstren. Medan man fixade och donade med detta hörde jag att Leatherface-dubbelgångaren har börjat såga itu ytterdörren på bottenplan samtidigt som bokhyllan i fönstret bakom mig rasar ihop och de infekterade byborna börjar välla in i huset. Denna spelsekvens (läs: demoversion) spelades gång på gång i en aldrig sinande ström.

Leatherface-kopian i sin fulla prakt!

Denna spelsekvens är en av mina favoritsekvenser, eller rent av minnen, när det kommer till tv-spel, samtidigt som jag inte håller spelet i sig som något av mina absolut favoritspel. Jag skaffade aldrig något av remaster-versionerna som har släppts genom åren, men när remakes på Resident Evil 2 och 3 skeppades ut började jag längta efter fyran och att få återvända till den spanska landsbygden, och i synnerhet nämnda spelsekvens. När jag häromdagen återvände till byn efter närmare 20 år knackade jag försiktigt på min frus ben och sade att det inom några sekunder kommer utspelas en otroligt klassisk spelsekvens.

Sagt och gjort. Byborna börjar springa efter mig, men den riktiga nerven infinner sig aldrig riktigt. Jag springer in i ett hus för att barrikadera mig, men till min förvåning finns det ingenting att barrikadera ingångarna med. Har Capcom utan större anledning tagit bort detta element? En av mina värsta farhågor när det kommer till remakes är att de har ändrat på för mycket. Längre än så hinner mina tankegångar inte förrän den motorsågsprydda herren dyker upp från ingenstans, utan den pompa och ståt i en mellansekvens som jag förväntat mig, och kort därefter är sekvensen över då byborna abrupt slutar när ljudet av en kyrkoklocka ljuder över vidden, och sakta börjar de lämna byn.

Jag sitter mållös i soffan och undrar vad som precis har hänt. Det här var väl inte så bra som jag mindes det? Jag skrev tidigare på dagen till en av mina bästa kompisar, en av dem jag gick i gymnasiet med, att jag skulle göra ett återbesök i den idylliska spanska landsbygden. Han svarade bara: ”Du vet var hagelbrakaren finns”. ”Absolut”, svarade jag, och undrade direkt varför jag ljög. Jag hade ingen aning om var hagelbrakaren kunde tänkas finnas, och inte hittade jag den heller under tumultet. När byborna väl lämnat för lunch var det tid att utforska i godan ro. Efter ett kort sökande upptäckte jag att det fanns ett hus som jag inte lyckats att springa in i under den vilda bataljen, och givetvis hittade jag en hagelgevär på väggen, men också möbler att ställa för fönstren och dörrarna där inne. Då började besvikelsen rinna av mig och min fågelholks-look avta – det var helt enkelt bara jag som lyckats vara så osmidig att jag missade att kliva in i det enda hus som satte i gång mellansekvensen som jag suktat efter i snart 20 år. Den gången bara skedde saker av sig själv, den här gången försökte jag framkalla samma event och då gick det tyvärr åt fanders.

VIDARE LÄSNING OM ANDRA SKRÄCKSPEL: Dead Space

Det kan alltså uppstå problematik när man går in i ett gammalt spel, eller en remake som i detta fall, med vissa förväntningar (det är viktigt här att skilja på förväntningar och förhoppningar), för det kan bli så att de inte riktigt lever upp till vad man hoppas på och trott, precis som för mig och spelsekvensen jag precis beskrivit. För visst är det tråkigt att få ett fint gammalt minne förstört? När besvikelsen hade försvunnit helt och jag lämnar byn upptäcker jag att denna remake följer i samma positiva fotspår som nyversionerna av del två och tre (i varje fall del 2) i serien. Miljön är fantastisk och smått drömmande, och det har givetvis mycket att göra med den grafiska kraftansträngning som Capcom kan leverera år 2023. ”Mysfaktorn” är hög när Leon springer omkring på den ödsliga landsbygden, och gamla, halvglömda minnen börjar försiktigt luckras upp, samtidigt som det dyker upp någonting som jag absolut inte kommer ihåg. Eftersom jag inte äger någon kopia av originalspelet har jag fått kolla upp lite sekvenser på Youtube, och mycket riktigt så är det undertecknad som glömt bort en hel del. Mina minnen av Resident Evil 4 är bara glimtar av helheten.

Vidare är mycket sig likt, vilket det som sagt ska vara när det kommer till en remake av ett gammalt spel. Leon är klumpig som i princip alla spelbara karaktärer har varit genom åren, vilket man skulle kunnat önska att man slapp den här gången, men det hör väl till och bidrar till skräckfaktorn. Det hjälper dock oerhört mycket att Kennedy nu är förmögen att röra på sig samtidigt som han vandrar runt och siktar med draget vapen och fäller en handfull infekterade. Det är fortfarande ingen twitch-shooter, men det ska det förvisso inte heller vara.

Det ska dock tilläggas att Leon är betydligt tuffare nu än för 18 år sedan, vilket bland annat innebär att han är kapabel till smygavrättningar samt pareringar med kniv när byborna attackerar med sina högafflar och allsköns tillhyggen de lagt sina lovar på. Detta genererar bättre spelbarhet än sist, som visserligen redan då var hög. För visst ska det sägas att (de många) actionsekvenserna fortfarande är spelets behållning, och det var faktiskt här skon klämde för undertecknad när det begav sig då jag inte riktigt gillade att man hade frångått skräcken från de tidigare spelen och satsade på en actionrökare i stället, men i skrivande stund håller jag nog faktiskt fjärde delen högst upp på listan över de bästa Resident Evil-spelen.

Remaken av Resident Evil 4 är en drygt 20 timmar lång actionfest som man inte har tråkigt långa stunder med. För en remake är det viktigt, som redan påpekats, att inte förändra för mycket. Knappt ingenting alls helst. Så är inte heller fallet när det kommer till Resident Evil 4, utan med dagens grafik, lite mer kuslig atmosfär och en bättre spelmekanik än tidigare är spelet kanske bättre än någonsin. Som snart 36 år fyllda måste jag ändå påpeka att jag hade en annan känsla till spel när man var barn/ungdom än som vuxen, det går inte komma ifrån. Men eftersom denna remake indirekt flirtar med gymnasieeleven Kenny, snart 18 år, skuttar varma, gamla minnen från gymnasietiden fram med jämna mellanrum när hjärnan luckras upp och spelet blir således även en sorts nostalgitripp, och sådana älskar undertecknad av hela sitt zombieälskande hjärta.