Ibland händer det att jag går in i en spelupplevelse utan några som helst förhoppningar eller förkunskaper. Det är en ganska behaglig process då det mesta av spelets innehåll blir en överraskning, och med obefintliga förväntningar från min sida blir det hela ofta en nöjsam resa. Så har varit fallet med svenskutvecklade Robbotto från JMJ Interactive. Jag har dock en känsla av att en person med något högre krav också kommer komma ut ur sitt robot-äventyr med en ganska belåten känsla.

LÄS FLER RECENSIONER: Guacamelee 2

Först och främst bör vi prata om spelets svårighetsgrad och möjligheten till olika inställningar kring denna. Som en person som har svårt att hålla motivationen uppe om jag tvingas spela om en stor portion av spelet för att jag fick slut på liv uppskattar jag ett alternativ som låter mig börja om på samma bana även om jag får slut på hjärtan. Det finns även svårare alternativ för de mer våghalsiga spelarna som plockar influenser från permadeath-mekaniken. Den typen av valmöjligheter kring svårighetsgrad gällande mer än bara utmaningen i banorna i sig uppskattas från min sida. Den stigande svårighetsgraden allteftersom jag klarade av de olika banorna upplevdes logisk, utmanande och jag fick alltid känslan av att det endast var mitt eget fel när liven tog slut.

Gällande banorna i sig finns det mycket att gilla med Robbotto. En aspekt som tillför lite extra krydda till upplevelsen är avsaknaden av handlednings-meddelanden inför varje nytt spelinslag. Det enda som förklaras inför spelets start behandlar inte mer än grunderna: du är en robot med uppdraget att stänga ner andra robotar, detta gör du genom att först elektrifiera dem och kort därefter bespruta dem med vatten. Resten är upp till spelaren att utforska och varje ny typ av fiende leder därför till ett trivsamt parti av försök och misstag, snarare än en tråkig ruta med text.

Det ständiga inträdet av nya fiendetyper med flera roliga och kreativa egenskaper (hoppande, teleporterande och med förmågan att reparera avaktiverade robotar för att nämna några få) gjorde att jag aldrig kände mig understimulerad. En fiendetyp sticker ut lite extra då roboten i fråga flydde sin väg så fort den såg mig, vilket gjorde att jag fick jaga efter och försöka kapa dess flyktväg. Det hela kändes väldigt fantasifullt och utgjorde en rolig utmaning, även om det skar lite i hjärtat. Även andra aspekter av banornas design tillför en härlig variation där ett av de mest spännande inslagen innebar ett skiftade av gravitationen vilket tvingade mig vrida huvudet (eller skärmen) 45 grader för att kunna styra ordentligt.

LÄS FLER RECENSIONER: This Is the Police 2

Progressionen i Robbotto följer det bekanta konceptet i att ett sjok vanliga banor efterföljs av en boss-strid. Boss-striderna ber dig identifiera ett litet rött klot som ska avaktiveras tre gånger. Upplägget återkommer varje gång spelaren kommer till en sådan kamp men används i samband med det innehåll som introducerats under spelets gång. Även här upplevde jag att huruvida jag skulle avancera eller inte berodde helt på min skicklighet och hur uppmärksam jag var inför banornas utformande snarare än en rejäl dos flyt.En punkt i spelets design som förtjänar lite kritik är det faktum att endast en sparfil åt gången verkar vara möjlig att upprätthålla. När jag kände för att dyka in i spelets flerspelarläge var jag tvungen att radera min resa genom de 70 första banorna vilket gjorde att jag avvaktade med att testa den aspekten av upplevelsen. Det är en liten dos kritik som är möjlig att komma runt med hjälp av användandet av olika profiler, även om det störde äventyret något.

När du väl tagit farväl av din gamla sparfil eller hittat en alternativ väg är spelets flerspelarläge ett av de mest spännande inslagen. Egentligen ser det identiskt ut som enspelarläget men med den enkla skillnaden att du och din kompis styr varsin robot men endast med en förmåga var. Så för spelare som tyckte det var alldeles för lätt att ta sig an spelets utmaningar med alla verktyg i handen bör finna en skarpare svårighetsgrad i i co-op. Det faktum att en spelare har förmågan att elektrifiera medan en annan endast kan spruta vatten uppmanar verkligen till dialog och tillför nya strategiska utmaningar.

LÄS MER: Veckans spelmelodi: Cave Story – Mischievous Robot

Robbotto ett fantastiskt välgjort och underhållande spel utifrån vad det försöker vara. Det är lätt att förstå det simpla upplägget samtidigt som den konstanta variationen i flera av spelets aspekter får dig att komma tillbaka gång på gång. Spelet är fenomenalt i sin enspelarvariant men dess flerspelarläge får det att lyfta ytterligare. Jag gick in i Robbotto helt utan några höga förväntningar, det bör däremot du göra för det här är ett vid första anblick simpelt spel som förtjänar din tid.

Betyg: 9/10