För ett par år sedan hade jag fullt upp med att utforska antikens Grekland tillsammans med den karismatiske Kassandra. Trots att jag var helt fängslad av Assassin’s Creed Odyssey under hösten 2018 lyckades jag likväl slita mig från den virtuella världen tillräckligt länge för att skriva ner några tankar om spelet. Jag hade inte spelat tillräckligt för att kunna förse sidan med en fullblodig recension, men det fanns likväl tankar och åsikter jag ville dela med mig av. Två år senare sitter jag här igen, men denna gången låter jag mig förloras i Eivors plundringståg i spelseriens senaste upplaga. Jag har i skrivande stund inte spelat mycket mer än 15 timmar, men det har likväl varit tillräckligt för att kunna lista sju saker som sticker ut i Assassin’s Creed Valhalla.

LÄS VÅR RECENSION: Assassin’s Creed: Valhalla

1. Det nya färdighetsträdet är horribelt

Så här långt in i mitt äventyr har jag nästan bara bra saker att säga om Ubisofts nya vikingaäventyr. Trots detta finns det en aspekt i Valhalla som sticker rejält i ögonen på mig, och det handlar om det där förbaskade färdighetsträdet. Ett bra färdighetsträd bör alltid visa mig vilka uppgraderingar som väntar längre fram. Dels för att motivera mig till att investera i ett visst träd, men också för att informera mig om var jag ska lägga mina intjänade poäng för att nå de uppgraderingar jag lockas av. I Valhalla hittar jag inget av detta. Istället låser jag upp kluster av uppgraderingar i takt med att jag placerar ut mina poäng. Jag har alltså ingen aning om vilken väg jag befinner mig på förrän jag nästan är framme. Tack och lov är det både smidigt och kostnadsfritt att återställa mina poäng och placera ut dem på nytt, men detta indikerar samtidigt att utvecklarna inte hade särskilt mycket förtroende för sitt system till att börja med. Det är inte heller något vidare bra tecken när spelaren behöver leta upp en guide med det kompletta färdighetsträdet bara några timmar in i spelet.

2. Den evighetslånga uppdragsjournalen är ett minne blott

En av sakerna som gjorde att jag blev så fängslad av Odyssey var spelets många högkvalitativa sidouppdrag. Varje liten vrå i spelet hade minst ett par uppdrag som jag plockade upp omgående och la till i min journal. Problemet med detta var dock att det alltid fanns en risk att jag skulle glömma bort dem i den där evighetslånga listan. Och när jag väl bestämde mig för att göra ett uppdrag jag plockade upp för sisådär 50 timmar sedan hade jag ingen aning om vad jag höll på med. Valhalla löser det här problemet genom att helt enkelt inte lägga in uppdragen i din journal. Istället dyker de upp i form av blåa pluttar på kartan som du enkelt kan genomföra när du springer på dem, och eftersom de inte läggs till i någon journal fungerar det inte riktigt att starta upp dem för att sedan gå därifrån. Dessutom är uppdragen ofta tillräckligt korta och intressanta för att jag ska vilja göra dem på en gång, snarare än att bara lägga till dem i listan.

3. Kvalité framför kvantitet i skatter och samlarföremål

Utöver de blåa pluttarna är min karta även fylld av guldiga och vita motsvarigheter. De guldfärgade ikonerna indikerar någon form av skatt medan de vita alltid är något slags samlarobjekt. Men istället för att konstant ge mig sju miljoner liknande vapen med marginellt förändrade specifikationer har Valhalla tagit ett kliv tillbaka när det gäller spelets loot-system. Det finns fortfarande massvis med saker att hitta, men de är märkbart färre än i Origins och Odyssey. Detta innebär att när jag väl hittar ett nytt vapen eller en ny rustning betyder det faktiskt något. Och eftersom utrustning inte längre kopplas till en viss nivå är chansen stor att jag håller fast vid mina prylar betydligt längre. Jag kan fortfarande uppgradera min utrustning på liknande sätt som i de tidigare spelen, men till skillnad från till exempel Odyssey känns det faktiskt värt att uppgradera mina vapen och rustningar även i spelets tidiga skede.

Spelets diverse samlarobjekt känns också mer genomtänkta. Det handlar inte längre om att bara plocka upp saker på ett hustak (nåja, ibland handlar det om det också). Men det skulle knappast vara Assassin’s Creed om så inte varit fallet. Utöver detta hittar vi dock kluriga miljöpussel och andra logiska utmaningar. En personlig favorit är jakten på den perfekta vinkeln för att kunna skjuta sönder dörrlås genom ett litet fönster, för att sedan komma in i huset i fråga. Återigen, det finns fortfarande massor av saker att hitta, men de är betydligt mer genomtänkta den här gången.

4. Den manliga huvudkaraktären imponerar

Efter mer än 100 timmar tillsammans med den strålande Kassandra, huvudkaraktären i Odyssey, trodde jag absolut att även mina vikingaäventyr skulle ledas av en kvinnlig huvudroll. Jag måste trots detta säga att den manliga versionen av Eivor imponerar på alla sätt och vis. Han känns så otroligt mycket mer engagerad och nyanserad än sin kvinnliga motsvarighet. Kvinnliga Eivor ger mig absolut intrycket av en stark och förtroendeingivande huvudroll, men den manliga versionen är så mycket roligare att lyssna på och levererar sina repliker på ett mer dynamiskt vis. Han passar definitivt min vikingaberättelse bättre än det kvinnliga alternativet. Nu använder jag visserligen spelets automatiska skifte mellan den manliga och kvinnliga huvudkaraktären i tron om att det ska förhöja spelets berättelse, så det är fullt möjligt att kvinnliga Eivor växer med tiden. Men i skrivande stund står spelets manliga hjälte längst upp på prispallen.

LÄS MER: Sex saker som sticker ut i Assassin’s Creed Odyssey

5. De nya konsolerna lyfter upplevelsen

Den här kanske är uppenbar, men jag blev faktiskt överraskad över hur mycket de nya konsolerna gör för det här spelet. Jag började min resa på mitt Xbox One X för att sedan hoppa över till Series X så fort den kom hem, och det var ett oväntat stort hopp. Jag vande mig ganska snabbt vid den halvdana bilduppdateringen i Odyssey på Playstation 4 och även Valhalla på Xbox One X, men att kunna utforska England i 60 stabila FPS var betydligt mer tillfredsställande än vad jag trodde på förhand. Den nya upplösningen gör även att de gröna landskapen blir ännu lite vackrare och laddningstiderna, som var nästintill outhärdliga på den nuvarande generation, har kortats ner till bara några sekunder. Jag säger inte att det är värt att spendera 6 000 kronor bara för att kunna spela den bästa versionen av Valhalla, men det är definitivt en aspekt du bör ha med i beräkningen om du går i köptankar.

6. Lönnmördarfantasin tar flera tysta kliv framåt

Om det är någon kritik jag ofta får höra när det gäller de senaste spelen i Assassin’s Creed-serien är det att smygandet och själva lönnmördandet är som bortblåst. Nu tyckte jag visserligen smygdelarna i både Origins och Odyssey var helt okej, men de har definitivt fått sig ett uppsving i Valhalla. Med ganska små medel har Ubisoft lyckats få tillbaka en del av den känslan som jag hade under spelseriens tidiga dagar. Bland annat så återvänder det ikoniska ”hidden blade” vilket gör mig betydlig mer effektiv som lönnmördare redan i spelets startskede. Dessutom behöver jag inte längre hålla mig till buskar och höstackar när jag infiltrerar ett fientligt område, nu kan jag också smälta in på offentliga sittplatser och med hjälp av förbipasserande folkgrupper. Eivor tar till och med på sig en mantel med huva när jag går in på förbjudet område, så även när jag inte aktivt gömmer mig kan jag traska runt så länge jag håller avstånd till vakterna. Jag kan skriva under på att de senaste spelen hamnat ganska långt från det som länge var spelseriens hjärta, men förändringarna i Valhalla känns absolut som ett par kliv i rätt riktning. Dessa inslag är egentligen inga nyheter, men genom att implementera gamla idéer i den nya formulan har Ubisoft skapat något riktigt spännande.

7. Den moderna historiens återkomst?

Den här punkten får ni ta med en nypa salt, jag är ju trots allt bara 15 timmar in i min resa. Men baserat på det jag sett av den moderna handlingen som alltid följt med våra historiska äventyr är jag försiktigt optimistisk. Jag kan såklart inte förklara ingående varför jag gillar riktningen i berättelsens som äger rum i nutid utan en rejäl spoiler-varning. Låt mig bara säga att det som gjorde att jag var så investerad i berättelsen under de första fem huvudspelen ser ut att vara påväg tillbaka på ett rätt så intressant sätt.

Vad tycker du om Assassin’s Creed Valhalla såhär långt? Håller du med mig i det jag säger? Har jag kanske helt fel? Kommentera här nedan!