Solo: Islands of the Heart

Ibland kanske man känner för att bara segla iväg någonstans. Ta en båt till en mystisk ögrupp. Bege sig från ö till ö med hjälp av mystiska lådor samtidigt som man besvarar djupa frågor om kärlek, förhållanden och sex. Om det är så, då har du klivit rakt in i den något snävt nischade spelidén för Solo: Islands of the Heart. Målet med spelet är att ta sig från ö till ö, och du låser upp fler delar av varje ö genom att aktivera och prata med totemfigurer, totemfigurer som ställer frågor om hur du ser på förhållanden och kärlek. Tanken är att du får tid att reflektera över din egen inställning och dina tankar när det gäller känslor.

MER FRÅN SAMMA STUDIO: Mainlining

I början av spelet blir du ombedd att presentera dig själv; vad heter du, är du i ett förhållande, vad har du för sexuella preferenser? Uppfriskande nog har du fler alternativ än det traditionella. Du kan uppge att du är icke-binär eller inte har någon preferens för det ena eller andra könet när det gäller partner. Du väljer en liten avatar som är en av tre varianter av sjömän. Efter det har du möjlighet att välja en avatar som representerar din respektive. Din partneravatar dyker upp genom spelet, nästan som ett spöke, och kommenterar på de svar du ger till totemdjurens frågor.

Ska man ha hemligheter för sin partner? Svaren kan bli märkligt svarta eller vita i sina svarsalternativ. Jag tycker till exempel att man inte ska ha hemligheter för varandra men att man inte måste fläka ut sig fullständigt. Vissa saker måste vara ens egna. När jag då valde alternativet ”Jag tycker att man får lov att ha sitt eget privata tankeutrymme” blev min partneravatar märkligt anklagande: ”Har du hemligheter för mig?”. Det är lite av en märklig upplevelse att ha förhållandegruff med en liten avatar som ser ut som en åldrande Kapten Haddock.

MER PUSSLANDE: Trailer till Soujourn

När man inte löser pussel kan man strosa omkring på ön, ta bilder med sin kamera, klappa små gulliga djur och spela gitarr. Det är charmigt men för inte spelet framåt eller bidrar med särskilt mycket stämning. Det kan vara att jag, som en extremt lösningsorienterad person, inte förstår charmen av att lukta på blommorna och gunga hammock under spelets gång. Undan, din fluffiga gul-orange-randiga gris som kräver gos, här ska lösas pussel! Själva lösandet av pusslen är ganska enkelt i sin mekanik men desto svårare i själva utförandet. Enkelt att förstå, svårt att bemästra, enligt den gamla devisen.

Själva pusslandet består av att stapla olika typer av boxar så att man kan ta sig till nästa del av ön. Det finns tre typer av boxar: vanliga, fläktboxar och med en utstickande bro. Det kan låta rätt simpelt men det tar ett tag att lösa varje pussel, och enligt utvecklarna finns det inte bara en lösning. Kontrollerna är ganska tajta och snygga, och låter dig välja och placera de olika lådorna med stor precision. Ett problem är att det finns regler hur du får placera ut lådorna som inte är uttalade, utan som måste listas ut. Det är kanske inte ett stort problem men det tar tid från själva pusslandet. Det är dessutom svårt att förstå vad nästa steg är.

MER TILL SWITCH: Pawarumi

Det för mig till det största problemet i spelet. Solo: Islands of the Heart är ett spel som autosparar. Det är i sig inget bekymmer, även om jag föredrar att spara själv. Nej, problemet uppstår när jag startar upp spelet igen och inte bara inte är på samma ställe utan det senaste pusslet jag löste är olöst. Jag vet plötsligt inte var jag är, vad jag gjort eller vart jag är på väg. Autosparfunktionen är helt enkelt dålig och ouppmärksam på framsteg man gjort. Det är ett rejält minus för ett annars ganska charmigt spel.

Det största problemet med Solo: Islands of the Heart är att det är otydligt. Det är nästan som det lider av en identitetskris. Det är en autosparande spel som inte sparar automatiskt. Det är ett enkelt pusselspel som försöker tackla komplexa frågor. Du ska lösa pussel men också ta tid att reflektera. Det blir lite kluvet och resultatet känns inte helt hundra. Om man dessutom lägger till bristen på finess, avsaknaden av tydliga mål och en erbarmligt dålig autosparfunktion så blir det inte ett spel jag skulle rekommendera utan kommentar.

SENAST PÅ PLAYERONE: Battlefield 1943 – spelet som fick mig att älska onlinespel

Solo: Islands of the Heart är ett gulligt, lite enklare pusselspel med pretentioner. Det är ganska kort, och du kan dra igenom historien på runt 1,5 timme, om du undviker grisklappande och hammocksvingande. Mitt förslag är ändå att om du ger dig in i det här spelet, ge dig in i den leken den vill leka. Ta tid att besvara och fundera på frågorna. Tro inte att du kommer att lösa några komplexa förhållandeproblem men det kan absolut få dig att fundera en stund. Både på pussellösningar och djupare frågor.