Det har hänt vid ett antal tillfällen under den här sidans historia att jag tagit mig an spel som kanske egentligen hade krävt en hel del tidigare erfarenhet och förkunskaper, just för att testa om jag kan få ut något av dem utan dessa. Jag har dykt ner med huvudet först i spelserier som Devil May Cry, Final Fantasy och Persona och försökt lista ut hur snälla dessa spelvärldar är mot nykomlingar som mig själv. ”Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert.” har många gånger varit en inställning från undertecknad när det ramlat in spelkoder i inkorgen från diverse håll och så är fallet än idag.

LÄS MER: Astro Bot är binärkodad plattformslycka

En fantasivärld som kan verka väldigt svåråtkomlig är utan tvekan Warhammer och dess systerspel Warhammer 40,000. Jag har hört talas om 40,000 i förbifarten men aldrig riktigt förstått grejen. En grej jag däremot förstår är stora, muskulösa och digitala grabbgrabbar som skjuter enorma mängder monster med löjligt dödliga vapen. För några veckor sedan hade jag inte kunnat känna igen ett gäng Tyranids om de så stirrade mig rätt i ansiktet, nu vet jag åtminstone att jag som liten obetydlig människa borde springa åt andra hållet. ”Jag har aldrig spelat ett Warhammer-spel innan men det går säkert bra.” tänkte jag för mig själv när jag gick med på att testa det omtalade och efterlängtade Space Marine 2, och nog gick det bra allt.

Warhammer 40,000: Space Marine 2 kommer från den Florida-baserade studion Saber Interactive, ett gäng som inte är några främlingar när det kommer till stora monstermängder i och med sin finfina zombie-slaktare World War Z. Det är dessutom en väldigt långväga uppföljare till det 13 år gamla Space Marine som vid sin lansering under 2010 upplevdes som något av en frisk och mer aggressiv fläkt gentemot den mer ”sitta bakom skydd”-baserade Gears of War-serien. Det här är åtminstone vad jag läst mig till, ni kommer ju ihåg att jag aldrig rört ett Warhammer-spel innan detta. Trots detta kan jag lätt föreställa mig hur tankegångarna måste ha gått eftersom Space Marine 2 inte faller särskilt långt från trädet i den bemärkelsen. Det är himla spännande att spela ett spel som känns som om det borde ha en massa skydd utplacerade överallt men som inte har det, och inte heller behöver det.

Space Marine 2 känns ofta tryggt och lugnt att spela. Det finns en del finesser jag behöver lära mig för att överleva, men för det mesta handlar det bara om att plocka upp ett fränt vapen och meja ner fiender så långt ögat når. Det här är en av anledningarna till varför jag inte hade några som helst problem med att börja sätta mig in i spelvärlden. Avancerade spelsystem har klivit åt sidan för att lämna plats åt berättandet och världsbygget. Däremot inte sagt att striderna misslyckas med att vara tillfredsställande. Det är väldigt trevligt att varva pepprande på håll med de köttiga och lätt kombo-drivna närstriderna. Ett blått ljussken kräver att jag parerar en inkommande attack, ett brandgult sådant betyder ducka undan. Det är tillräckligt komplext för att fängsla mig men inte så pass avancerat att det tar fokus från vad som pågår runtomkring mig. Det blir liksom inget krångel utan jag tillåts helt kliva in i den fascinerande 40,000-konflikten en actionpackad bana i taget, allt detta utan minsta spelmekaniska hinder.

Det här är inget superlångt spel, åtminstone inte sett till spelets huvudsakliga kampanj, och det är ännu en av spelets fördelar när det gäller att locka till sig gröngölingar. När huvudberättelsen inte varar i mycket mer än 10 timmar finns det liksom ingen tid för långa svåra utläggningar om 40,000-världen. Jag ska åka med mitt rymdskepp till en krigsdrabbad planet och jag behöver veta varför jag ska åka dit, inte mer och inte mindre. Det är en utmärkt ursäkt för Space Marine 2 att verkligen plocka russinen ur kakan och servera sina häftigaste karaktärer, sina coolaste platser och sina mest essentiella berättelser. Väl på plats på slagfältet är min huvudkaraktär och hans kompanjoner duktiga på att prata mer om sånt som kanske flög över huvudet på mig under uppdragsgenomgången men som nu sakta börjar falla på plats.

LÄS MER: Feed the Deep tar med grävgenren ner i plurret

Den tredje anledningen till varför det här spelet lyckas så bra med att tilltala mig som nybörjare stavas helt enkelt coolhet och grafiska muskler. Det känns i månt och mycket som om det här hade kunnat släppas några år efter det första spelet, en aspekt som dock inte känns särskilt 2011 är grafiken. Space Marine 2 är ett väldigt vackert spel och supersoldaterna med sin klarblå rustning är så iögonfallande ståtliga att mina ögonbryn får ståpäls gång efter annan. Det här spelet hade definitivt kunnat locka till sig nya fans med 2013-grafik också, men det går desto smidigare med 2024 års motsvarighet. Jag kan knappt räkna antalet gånger jag tänkt tyst för mig själv (eller högt för den delen) hur sablans häftiga alla är med sina lysande svärd, coola uniformer och högteknologiska men samtidigt fantasy-betonade prylar. Det är en himla häftig blandning mellan klassisk fantasy och futuristisk science fiction som åtminstone jag knappt stött på tidigare. Att det dessutom fått nytt liv med hjälp av modern grafik lyfter alltihop ännu lite högre.

Det blir lätt så att spel som baseras sig på en fantasivärld som hållit på under många år upplevs stängda och uteslutande mot nya spekulanter. Vill du spela det senaste känner du dig ibland nästan tvingad att gå hela vägen tillbaka och spana in allt det som släppts fram till den här punkten. Med Warhammer 40,000: Space Marine 2 är så inte fallet. Det här är ett aningen kort men väldigt välgjort spel som med sina grafiska muskler och simpla men högst angenäma strider ser till att bjuda in alla och några till i det mytomspunna Warhammer-träsket.

”Jag har aldrig testat ett Warhammer-spel innan.” har på några härliga timmar förvandlats till ”Jag har testat ett Warhammer-spel och hade gärna testat fler.” och det är helt och hållet tack vare Space Marine 2.