Jag vet, jag har redan skrivit om Pokémon i ett annat inlägg av Speciella stunder. Men jag tror inte att ni riktigt förstår hur stor denna spelserie var för mig under åren kring millennieskiftet. Få spelrelaterade saker har haft en lika etablerad roll i mitt liv och varit en så stor del av min identitet – något ni kanske också kommer märka nu under vår temavecka här på Player 1.

I två år efter att jag julen -99 fick Pokémon Blue ägnade jag stora delar av min lediga tid åt att fånga alla 151 Pokémon i den första generationens spel. Jag spelade om spelet otaliga gånger, valde olika start-Pokémon, testade nya formationer i mitt party och utforskade skrymslen och vrår efter de glitchar och fusk som det viskades om på skolgården. Till min stora glädje dök det sedan helt sonika upp två nya spel som skulle bygga vidare på världen från de första spelen. Denna gång med två nya, aningen ädlare färger: guld och silver.

FLER SPECIELLA STUNDER: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

Detta innebar en ny värld att utforska och hundra nya Pokémon, utöver de från de första spelen, att söka rätt på, fånga, träna och utveckla. Jag uppslukades i precis samma grad av Pokémon Silver som av Blue. Otaliga timmar ägnades åt att tillsammans med min Chikorita resa igenom Johto-regionen och upptäcka alla dess hemligheter och nya spännande Pokémon – däribland de två legendariska fåglarna som prydde spelkassetterna.

Jag minns inte exakt varför jag så småningom återvände till New Bark Town, den by där hela spelet börjar. Kanske fick jag någon fingervisning om att det var därifrån jag kunde ta mig vidare till Pokémonligan – den sista anhalten för en aspirerande Pokémon-mästare. Hursomhelst tog mig mitt äventyr tillbaka till min fyra hus stora hemby, den här gången med en vatten-Pokémon med tekniken Surf i mitt party. Detta innebar att jag för första gången kunde bege mig ut på den lilla sjön i utkanten av byn.

Jag förstod inte riktigt vad detta skulle resultera i, för kartan tog ju slut någonstans strax öster om sjön. Men troligtvis var det något viktigt som dolde sig där ute på vattnet, och vem var jag att ifrågasätta mitt på den tiden mesta favoritspel? Så jag gav mig ut på de stilla vågorna och satte av mot sjöns bortre ände. Dock verkade inte allt stå helt rätt till. På något sätt kändes det som att jag liksom simmat lite för långt. Så här långt borde det inte gå att simma utan att stöta på någon form av för speltypisk barriär: exempelvis en tät skog eller ett berg. Kartan tog ju som sagt slut här. När jag sedan öppnade upp kartan för att undersöka saken och insåg var jag befann mig blev jag fullständigt mållös.

Det här var ju Kanto, den region där Pokémon Red och Blue utspelar sig, och som jag rest igenom otaliga gånger. Jag befann mig alltså tillbaka i nästan samma område där min första Pokémon-resa börjat för ungefär två år sedan. Helt ofattbart! Visste utvecklarna om det här?

LÄS OM MARTINS SPELÅR: Ett spelår i mikrobloggformat

Ganska snart kvästes dock min uppspelthet när jag upptäckte att jag på vägen till Pokémon-ligan och den nya Elitfyran inte kunde göra så mycket mer än att följa en snitslad bana. Barriärerna jag hade förväntat mig i vattnet utanför New Bark Town kantade här min väg och ledde mig mer eller mindre spikrakt mot Pokémon-ligan. ”Nåja, det var i alla fall en trevlig liten blinkning”, suckade jag uppgivet. Jag passerade vid ett tillfälle en korsning där två av fyra riktningar var blockerade av vakter, vilket inte gav mig mycket annat val än att traska vidare norrut mot Pokémon-ligan.

Först när Elitfyran efter mycket om och men var besegrad och jag trodde att mitt äventyr började barka mot sitt slut upptäckte jag att en av vakterna vid den tidigare blockerade korsningen var borta. Med rusande hjärta vek jag av österut och fann mig snart i Veridian City. Jag hade äntligen tillåtits att återigen träda in i Kanto! Nu kunde jag nästintill fritt resa mellan de många olika städerna och utmana ytterligare åtta gymledare som spelet hade att erbjuda. Glädjen var total!

Ytterligare överraskningar skulle vänta efter att de åtta nya gymledarna var besegrade…

Detta är inte bara ett trevligt litet påskägg och en flört med de spelare som spelade de första två spelen, utan också ett fint sätt att erbjuda en ytterligare utmaning för de som hungrade efter mer. Efter att ha besegrat den nya Elitfyran väntade alltså nu en helt ny – men för de flesta välbekant – lika stor region att utforska. Oavsett om det här var en ursprunglig del av utvecklarnas vision eller bara ett billigt sätt att förlänga speltiden så slukade jag det med hull och hår och kunde inte vara gladare för att jag fick återvända till Kanto en gång till.