Speciella stunder: Enkelriktad relation i Silent Hill 4

Ibland kan relationer växa fram på de mest underliga platser. Ico och Yordas vänskap inleddes i nödvärn i en mörk borg medan Henry i Firewatch hade ett märkligt långdistansförhållande med Delilah över en walketalkie. Dagens berättelse kommer faktiskt också handla om en herre vid namn Henry, men kvinnan på andra sidan heter däremot Eileen. Idag skall jag berätta om en relation som påbörjades under de underligaste av omständigheter.

Henry Townshend har det inte lätt. Han är inlåst i sitt rum och galenskapen kan ta över vilken sekund som helst. Det är till synes vad som hände med den förra lägenhetsägaren och Henry är inte långt ifrån ruinens mentala brant. I dagar har han inte kunnat lämna rum 302 och ingen hör honom hur mycket han än skriker och bankar på sina fönster ut mot South Ashfields gator. 

Lapp efter lapp med mystiska meddelanden skjuts in under hans dörr dagligen och  han plågas ständigt av mystiska drömmar och syner. Han kan svära på att sprickor i väggarna flyttar på sig, TV:n sätter igång sig själv och det finns stunder då det rinner tjock blodplasma ifrån vattenkranen i köket.

Det här är en man som vilken sekund som helst kan tappa kontakten med verkligheten. Henry är en man som snart inte kan skilja på verklighet och vad som är dröm eller mardröm. Är hålet i hans badrumsvägg verkligt? Är det som finns på andra sidan en dröm? Gatan utanför hans fönster stämmer inte överens med gatan i hans drömmar. Är han någonsin vaken?

Tunga kedjor på insidan av lägenheten håller hans dörr låst. De hånar honom, liksom det meddelande på dörren som säger åt honom att inte gå ut från sitt rum. Henry vet inte ens vem denna Walter är men varför vill han att Henry skall stanna inomhus? Är det denne man som låst in honom? Är det en varning? Vad finns därute mer än det lilla man ser från titthålet i dörren? Det enda han sett på dagar är en vägg med blodiga handavtryck på sig. Vågar han ens gå ut om han ville? Han känner hur vansinnet är nära att ta honom i sin famn.

Det här är hur Henry följer Eileens liv från sin lägenhet.

Men det finns en räddning, ett ljus i tunneln. Det enda som håller honom kvar i verkligheten och vid sina sinnes någorlunda fulla bruk finns alldeles intill honom, i lägenheten intill, en betongvägg bort. Hennes namn är Eileen och hon är hans granne. Hon är det enda som står mellan honom och total dårskap. Hennes existens lugnar honom. Hon är hans mänskliga kontakt i en annars förvriden och perverterad värld. Hon kan inte höra eller se honom hur mycket han än ropar eller bankar mot väggen, men det behövs inte. Henry behöver bara veta att hon är där. Hon är hans ankare till verkligheten. Hans enda mänskliga kontakt.

FLER SPECIELLA STUNDER: Spår av rädsla i Final Fantasy VII

Varje möjlighet han får så kikar han ut genom titthålet i dörren eller genom det hål i hans husvägg som låter honom se in i Eileens lägenhet. Små saker som att se henne städa, måla naglarna eller sova ger han sinnesfrid.  Det har plötsligt blivit hans höjdpunkt på dagen. De har aldrig talat med varandra men för Henry har hon blivit hela hans värld. Han har omedvetet skapat sig en relation med henne. Man skulle nästan kunna påstå att han blivit besatt. Men om han hade försökt konversera med henne hade det bara mynnat ut i en en monolog, men Henry bryr sig inte. Han lever nu sitt liv genom att iaktta henne. Efter sett hur hon förberett sig inför en fest går han in i badrummet…ner i hålet, och tumlar djupare ner i fördärv och vanvettighet.

Efter en obeskrivlig tidsrymd passerat varnar plötsligt Henry upp med ett ryck i sin säng, alldeles kallsvettig. Vad hände precis i hans senaste mardröm? Eileen?! Åh nej! Han hade sett hur hon låg på golvet i lägenheten… orörlig. Hon blödde ymnigt och längs hela ryggen var siffrorna 21120 karvade i henne skinn och kött.

Han hade kommit försent. Den mystiska mannen i långrock som gäckat hans drömmar en sån lång tid hade kommit fram till henne innan Henry. Han studsar upp ur sin säng och rusar ut i vardagsrummet och slänger sig ner på knä framför hålet i väggen då han i hör röster ifrån Eileens rum.

Rösterna säger att de hittat en kvinna i lägenheten som blivit misshandlad. De berättar det Henry redan vet. Han hade redan sett det i sin dröm. De berättar om de djupa köttsåren, den brutna armen och de mystiska siffrorna som är skurna i hennes ryggtavla. Men Eileen är borta. De har fört bort henne. Bredvid hennes säng finns bara en rosa kanin som narrar honom med sin blick, nästan som om den tittade rakt på honom.

Kort därpå får han höra hur kvinnan förts till St. Jeromes sjukhus. Henry reser sig upp trots att han är knäsvag. Hans enda förankring till människor i denna förslutna och isolerade värld har slitits ifrån honom. Nej, så får det inte vara! Han stapplar iväg till det stora hål som dök upp i hans lägenhet tidigare under dagen, eller var det för flera dagar sen? Vem har egentligen koll vad klockan och vad för dag det är? Det kan lika bra gått månader som år, Henry har ingen som helst aning. Han lever ju i en mara. Han liv har blivit en mardröm som han aldrig verkar vakna ur. Han tar ett djupt andetag och kravlar in i hålet, i hopp om att finna sin vän.

ÄR SILENT HILL MED PÅ VÅR LISTA? Konamis 10 bästa spelserier

Efter mörker vaknar han upp på golvet i ett slitet sjukhus varpå han kvicknar till snabbt när en man i kappa med blodigt ansikte stirrar på honom medan han gräver i en död kropp på en sjukhusbrits. Henry fruktar nu för sitt liv och rusar ut från rummet och smäller igen dörren efter sig. Lutandes mot dörren andas han tungt och försöker samla tankarna. Han måste hitta Eileen och beger sig uppför en trappa till andra våningen. 

I korridoren rullar det omkring tomma rullstolar. Deras gnissel ekar genom den långa gången men det är inget som hindrar Henry. Korridoren vimlar med rum, det ena mer bisarrt än det andra, men systematiskt undersöker han dem alla tills han plötsligt når fram till en dörr i slutet av korridoren. I samma ögonblick som han vrider om handtaget känner han att han hittat rätt. 

Där ligger Eileen. Hon har blåmärken och skärsår överallt och över hennes ena öga finns det otäck gasbinda. Det ser ut som någon försökt att klubba henne till döds. Hennes vänstra arm är inslagen i gips men hon lever, tack gode gud, hon lever. Efter att ha lugnat den skräckslagna kvinnan ser de två tyst på varandra.
Efter vad som känns som en evighet står han mittemot den kvinna som kanske betytt mest för honom i hela hans liv. I hans värld har han levt hennes liv. Nu har deras verkligheter äntligen smält samman. Eller är det deras drömmar?

Hans sköra livlina sitter där på en brits illa tilltyglad men ger honom åter sinnesro. Plötsligt öppnar hon munnen och tystnaden bryts…

“Du är ju Henry från lägenheten intill min… vad gör du här?”