Jag har färre fördomar än folk i allmänhet. Ja, det kan jag faktiskt säga, för jag har under många år aktivt jobbat med att bli av med dem. Som författare är det nämligen absolut nödvändigt att rensa bort sina fördomar, för ingen vill läsa en roman som är full av klichéer och trötta idéer. Med det sagt så har naturligtvis även jag fördomar om sånt jag inte vet något om, vissa fördomar större än andra. Fördomar är bra på att kamouflera sig så att man inte upptäcker dem, även när man medvetet är på jakt efter dem.

Inom spelvärlden har jag haft en fördom som förmodligen är rätt vanlig: att alla japanska rollspel är lika varandra. Att det är samma berättelse om överentusiastiska animepojkar med spretigt, färgglatt hår som ska rädda världen från en uråldrig ondska som utrotat deras by, turordningsbaserade strider som fungerar på samma sätt sedan 90-talet och inget av den frihet som finns i västerländska rollspel. Det ska sägas att min erfarenhet av JPRG är tämligen skral. Fram till i år hade jag bara klarat Persona 3, Persona 4, det första Suikoden och Tales of Symphonia bland alla de japanska rollspelen.

Jag har genom åren med stor förhoppning börjat att spela många andra japanska rollspel, inte minst Final Fantasy VI till och med IX, men även spel som Ni no Kuni och Tales of Xillia, utan att jag kommit särskilt långt i dem innan jag tröttnat. Samtidigt har jag alltid känt en stark dragning till genren som gjort att jag hela tiden återvänt: långa, storslagna berättelser, anime och turordningsbaserat gameplay är alla saker som jag älskar.

Under förra året hade jag ett projekt att spela spel inom genrer jag inte brukade spela. Således inledde jag en storoffensiv för att spela fler japanska rollspel. I februari i år bar detta initiativ äntligen frukt när jag klarade The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel efter 132 timmar i spelet. Sedan dess har jag fortsatt med JRPG-spelande och för närvarande satsar jag på att klara Persona 5 Royal (87 timmar än så länge), Fire Emblem: Three Houses (37 timmar än så länge) och Xenoblade Chronicles: Definitive Edition (20 timmar än så länge).

Det går snabbt att konstatera att dessa fyra spel har väldigt lite gemensamt. The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel är en 100 timmar lång visual novel med 30 timmar dungeon crawling insprängt för lite spelmässig variation. Xenoblade Chronicles är ett MMO-inspirerat open world-aktigt spel med actionpackade, cooldown-fixerade strider och en veritabel störtflod av sidouppdrag. Persona 5 Royal är… ja, ett Persona-spel med allt vad det innebär av vardagligt skolliv, tonårsobekvämhet och trevande sociala relationer, samlade av personas och ett maniskt fokus på att alltid utnyttja fiendernas svagheter. Fire Emblem: Three Houses förenar religion, politik och adelsfixerad elegans med fokus på samarbete och kravet att alltid positionera dina trupper rätt på slagfältet.

Trots att Persona 5 Royal, Trails of Cold Steel och Fire Emblem: Three Houses alla utspelar sig i en skola – Trails of Cold Steel och Three Houses utspelar sig båda till och med i en militärskola i en fantasyvärld – är det omöjligt att blanda ihop spelen med varandra. Eleverna i Trails of Cold Steel och eleverna i Three Houses är två helt olika gäng och stämningen i de båda skolorna och hur de fungerar har inte mycket gemensamt med varandra. Alla fyra spelen går verkligen sin egen väg, en bra bit från varandra. Hur man än försöker går det inte att missta det trendmedvetna tonårsupproret och snabbköpsjobbandet i Persona 5 Royal med de storytunga, feelgood-fyllda motsättningarna mellan adel och ofrälse i The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel, eller framåtglimtandet mot den mörka undergången och det äventyrliga upptäckandet av fantastiska, alltför starka monster i Xenoblade Chronicles, eller de eleganta religiösa motsättningarna och ständiga positionerandet av trupper på slagfältet i Fire Emblem: Three Houses.

Striderna i Persona 5 Royal, Trails of Cold Steel och Fire Emblem: Three Houses må alla vara turordningsbaserade, men har i övrigt inte mycket som förenar dem. För att inte tala om hur de frejdiga, cooldown-röjiga striderna i Xenoblade Chronicles skiljer sig från de övriga tre spelen. Och i inget av spelen är man en störig tonårskille med konstig frisyr som fått sin by förstörd och måste traska till något stort kolsvart berg för att utrota någon uråldrig ondska.

När jag tittar närmare på de JRPG jag skulle vilja spela härnäst inser jag samma sak. Final Fantasy VII Remake, Kingdom Hearts, Bravely Default, Final Fantasy XV, Dragon Quest XI, Nier Automata, Tokyo Mirage Sessions #FE Encore, Disgaea 1 Complete och 13 Sentinels: Aegis Rim verkar – så här innan jag testat dem – inte ha mer gemensamt med varandra än vad spelen jag redan håller på att spela har gemensamt med varandra, trots att de flesta av dem kommer från Square Enix.

Det är bara att krypa till korset. Alla dessa fyra japanska rollspel som jag spelat det senaste året må tillhöra genren JRPG, men särskilt lika varandra är de inte. Allt från hur historieberättandet fungerar till hur striderna är upplagda, stämningen som genomsyrar spelen och hur karaktärernas personligheter skildras skiljer sig kraftigt åt mellan spelen. För variationens skull brukar jag alltid växla mellan flera spel ur flera olika genrer samtidigt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna växla mellan tre japanska rollspel på samma gång, men det går alldeles utmärkt. Så mycket skiljer de här spelen sig från varandra när allt kommer till kritan.