Jag talar ganska ofta om kontraster och det gör jag för att jag tycker det är en variant på variation, och variation är något av det absolut viktigaste spel kan ha enligt mig. Idag ska vi dock inte tala om gameplay-kontraster utan om hur kontraster i ett spels ljudbild förstärks när man använder ljudet sparsamt. Alla som spelat The Legend of Zelda: Breath of the Wild vet hur landskapsmusiken är väldigt sparsamt använd eller att det ibland bara är tystnad som följer Links fotsteg. Det betyder också att när man närmar sig en by och musiken tonar fram så blir effekten desto härligare.

ANDRA SPELMELODIER: Spelmelodier vi minns: Pizza Tower – It’s Pizza Time!

Dagens spel, Burning Rangers, använder musik på ett likartat sätt. Majoritetsmässigt håller sig spelet väldigt tyst. Det har delvis en gameplay-förklaring som bottnar i att Burning Rangers innehåller ett navigationssystem vars röst guidar dig igenom de brinnande byggnaderna. Eftersom Team Sonic ville att spelare skulle höra instruktionerna lät de en överväldigande del av spelet utspela sig i ett melodiskt vakuum. Det märks dock också att utvecklarna insåg styrkan i upplägget då musik mestadels bara uppenbarar sig inför större utmaningar eller i menyn, och då väljer de att klämma i rejält.

Därför känns det som att ljudteamet tog i från tårna när det väl gavs tillfälle att skeppa ut toner ur våra TV-högtalare, vilket veckans spelmelodi är ett starkt rungande bevis på med sin klämkäcka fusion av funk, progrock och jazz. De har onekligen fångat känslan av ett anime-intro från 90-talet, vilket troligtvis var målet med tanke på hur spelets introduktionsvideo ser ut.

Ett par vilda trummor klapprar igång det hela tätt följt av en uppsättning tjutande trumpeter och en minst lika skrikglad elorgel. Mycket av instrumenten som vi idag skulle känna igen från Persona 5 finns närvarande men det är lite rockigare. Vi möts sedan av lite harmonisering från kören innan studions interna ljudtekniker Takenobu Mitsuyoshis kraftfulla stämma tar vid och versen styrs upp av elgitarrer, synt och de galande trumpeterna som markerar avslut med tre kraftfulla stötar.

En otroligt minnesvärd och lättsjungen refräng följer sen där jag bara kan lyfta på min brandmanshjälm åt kompositören Naofumi Hataya. Personligen tycker jag Mitsuyoshis röst håller den styrka jag vill ha medan den engelska versionen känns lite svagare. Dennis St. James kommer inte riktigt upp i samma nivå. Efteråt körs en repris innan det slutligen är dags för en praktfull brygga där en saxofon släpps lös som ett vilddjur på den digitala scenen.

Detta är Sega i sitt musikaliska esse där de bjuder på en av de bästa refränger de knåpat ihop under 90-talet. Det är synd och skam att nästan ingen spelade Burning Rangers på Saturn i väst så den här låten fick aldrig samma kultstatus som det betydligt mer kända attract-temat från Daytona USA. De delar samma energi (och faktiskt även samma vokalist) men enligt mig är det Burning Rangers som är den bättre av de två och förtjänar mer kärlek.

I Spelspecifikt-avsnittet Ett brandtal om eld och lågor sa jag att världen behöver mer spel om brandbekämpning och om de tuttar fyr musiken på samma vis som Burning Hearts (Burning Angel) kan jag knappt vänta på att plocka fram vattenslangen och försiktigt motvilligt släcka dessa musikaliska flammor.

Originalet framförd av Segas egna Takenobu Mitsuyoshi.

Den engelska versionen sjungen av Dennis St. James.

Vill du ha ett ansikte till den japanska sången? Spana in denna korta dokumentär om Takenobu Mitsuyoshi på Sega.