Ibland kan jag fantisera om hur det hade varit att ha ett eget soundtrack. Hur hade det påverkat min vardag om varje enskild händelse också hade ackompanjerats av ett stycke skräddarsydd musik? Samtidigt kan vi ställa oss frågan om jag ens hade hört musiken om så vore fallet eller hade den enbart funnits till för folk i min omgivning? På samma sätt kan vi fundera på om spelvärldens alla hjältar märker av de episka stråkarna och de tunga slagverken som ibland gör entré i samband med en krävande boss-strid? Troligtvis är så inte fallet och det är just detta som gör det extra spännande när det väl dyker upp spelmusik som antingen härstammar från eller har en direkt anknytning till spelvärlden den tillhör. Ett sådant exempel är musiken från Tchia och låten med det enkla namnet ”Eni a ea”. Ett på papperet väldigt odramatiskt stycke musik från kompositören John Robert Matz som likväl växer och växer för varje speltimme som passerar.

Det som gör att ”Eni a ea”, och i förlängningen även många andra av spelets kompositioner, sätter sig lite extra är det faktum att första gången jag hör den är också första gången jag spelar den. Det är såklart generöst att påstå att jag spelar låten, det blir kanske mer korrekt att säga ”jag klickade på knappar och vinklade spaken så som spelet bad mig”. I vilket fall introduceras jag för ”Eni a ea” i samband med spelets urmysiga ukulele-minispel, ett spel där vänsterspaken väljer ett ackord som jag sedan kan spela med kryss-knappen på min handkontroll. Redan här har den enkla melodin börjat befästa sig hos mig, dels för att den är väldigt vacker men mest eftersom jag själv varit en del i dess framförande.

”Eni a ea” består av två olika melodier som regelbundet kastar över stafettpinnen till varandra. Mest för att den betydligt mer tilltalande A-delen ska få tid att bli saknad hos lyssnaren och kunna göra en eftertraktad återkomst. Lite som när du blandar in andra bra låtar i spellistan för att inte din favoritlåt ska riskera att bli uttjatad. Ingen av melodierna är särskilt invecklade och de känns verkligen som någonting jag hade kunnat lära mig runt lägerelden, både sång- och spelmässigt. Inte heller låtens arrangemang är särskilt invecklat. Här hittar vi en akustisk gitarr och en manlig sångstämma som blir låtens främsta drivkrafter som även pyntas av Tchias sparsamma ukulele-komp och sporadiska men väldigt smakfulla inslag av blås-, stråk- och slagverksinstrument. Det här hade kunnat vara en av de där vackra sångerna jag lär ut till barnen på skolan. Det är en perfekt balans mellan det vackra och det enkla.

FLER SPELMELODIER: Spelmelodier vi minns: Harry Potter and the Chamber of Secrets – Diagon Ambient

Tchia använder sig av ett väldigt elegant ackord-hjul under sina ukulele-delar som definitivt för tankarna till motsvarigheten vi såg i The Last of Us Part II. Varje liten tårtbit av det här hjulet representerar en stamton i den aktuella tonarten samt det ackord där stamtonen även agerar grundton. Om jag slutar anta att ni alla är musiklärare kan vi förklara det som att alla ackord i hjulet känner varandra och oavsett vad du väljer kommer de låta rätt bra ihop. Lägg sedan till att du inte alltid behöver höra hela ackordet (flera toner) när du spelar utan kan med ett annat knapptryck endast frammana grundtonen (en ton). Detta innebär att du både kan använda ukulelen för att ackompanjera en melodi och för att skapa melodier på egen hand. Min poäng med allt detta musikteoretiska dravel är att Tchia innehåller ett mer eller mindre fullgott musikinstrument samtidigt som spelet i sig inte tillhör genren musikspel. Det bara råkar innehålla ett instrument som överträffar många av sina motstycken i betydligt mer musikaliskt inriktade spel. Ett instrument som gång på gång befäster musiken som präglar spelvärlden i Tchia, såväl för världens invånare som för mig som spelare.

The Last of Us Part II

Även om melodin i ”Eni a ea” är väldigt vacker och den traditionella harmoniseringen passar den väldigt bra är det egentligen ingenting som borde sticka ut något vidare. Faktum är att det finns stycken längre fram i spelet där samma melodi arrangerats på ett betydligt mer tilltalande vis. Trots detta är det den här avskalade versionen jag vill lyfta fram. Det var efter den versionen som jag pausade spelet för att springa ner och ta ut låten på mitt piano, detta eftersom spelet redan hade visat mig tonart och ackord som behövdes att kunna spela den själv. Det var också efter den versionen som melodin fastnade i min hjärnas musikaliska delar ända till skrivande stund, detta eftersom jag hade behövt klicka på rätt knappar i takt med att melodin framfördes snarare än att bara höra den subtilt i bakgrunden. ”Eni a ea” är kanske inte världens mest avancerade och häftigaste spelmelodi, men tack vare Tchias utomordentliga musikaliska inslag är det definitivt en spelmelodi jag minns.

Låten i sin album-version.

Låten som den gestaltas i spelet.