Tänk dig att du precis köpt biljett till en spännande musikal om grekiska gudar som försöker anpassa sig till ett liv i den moderna världen. I huvudrollen hittar du den iögonfallande normala tjejen Grace som efter en dramatisk incident bevittnar dödsögonblicket hos och ärver krafterna från den sista av muserna. Med sina nya magiskt musikaliska förmågor blir hon snabbt dränkt av mordiska anklagelser från de övriga gudarna och behöver nu ge sig ut på ett äventyr för att rentvå sitt eget namn och samtidigt identifiera den riktiga mördaren. Tänk nu att den talangfulla ensemblen på scenen konstant kastar ut frågor om vad karaktärerna ska säga och framförallt sjunga härnäst. Tänk också att du är helt ensam i salongen och bara råkar ha en handkontroll i handen. Nu börjar du närma dig upplevelsen som är Stray Gods: The Roleplaying Musical.

MER MUSIK I SPEL: Spelmelodier vi minns: Pizza Tower – It’s Pizza Time!

Dessa aningen ovanliga omständigheter till trots är det inte särskilt konstigt att du gick och köpte biljetter till Stray Gods. Bakom musiken hittar vi bland andra den skickliga Journey-kompositören Austin Wintory samtidigt som Dragon Age- och Star Wars: Knights of the Old Republic-författaren David Gaider varit med och utformat berättelsen. På scen finner vi en minst sagt namnkunnig ensemble med Laura Bailey, Troy Baker, Ashley Johnson, Felicia Day, Mary Elizabeth McGlynn, Janina Gavankar och Rahul Kohli för att nämna några. Visserligen leder deras kändisskap till att de bitvis upplevs spela sig själva snarare än sina karaktärer, men de står likväl för stadiga och medryckande insatser.

Om nu någon av alla musikalbesökare har erfarenhet av den stora samlingen av spel från såväl gamla som nya Telltale Games är ni ganska bekanta med det som utspelar sig i denna rollspelsmusikal. En berättelse äger rum självmant framför dina ögon fram tills dess att du ombeds välja vilken riktning handlingen ska ta, något som alltid sker genom ett gäng dialogval. Antingen väljer du bara orden som ska sägas eller så tillåts du använda en av tre olika egenskaper som väljs under spelets gång. Vid gröna dialogval använder Grace sin charm för att få som hon vill, blått använder sig av listig förhandlingskonst och rött innebär mer aggressivitet i argumenten. Ibland upplever jag att scenerna kulminerar i typ samma scenario oavsett vad jag väljer medan vissa val kan ha tydliga och bitvis även förödande konsekvenser. Oavsett vad jag väljer är det en fängslande och välgjord berättelse som äger rum framför mig, något som är extra imponerande med tanke på att Stray Gods endast använder sig av ett gäng stillbilder för att förmedla händelserna i varje scen. Dessa bilder är dock så pass välgjorda och precis lagom dramatiska att de påminner om en slags självgående serietidning med inspelade dialoger. Som att någon väldigt dedikerad uppläsare tyder tidningen åt dig, och med jämna mellanrum även bryter ut i sång.

Ett stort störmoment hos vissa musikalgäster kan ibland vara det faktum att stora koreograferade sångnummer bitvis krockar med känslan i handlingen. Att sångerna faktiskt inte är något som sker i den verkliga berättelsen utan bara är ett sätt att uttrycka vad som händer. När huvudrollsinnehavaren dock är en av sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor faller det sig ganska naturligt med ett sångnummer här och där. Det är till och med så att sångerna används som en slags superkraft för att få ut information och tjänster från andra karaktärer, vilket är ett väldigt läckert sätt att inkorporera låtarna i handlingen. Ibland kanske någon karaktär belyser hur märkligt det var att bryta ut i sång alldeles nyss, men musiken är en så pass naturlig del av den här spelvärlden att ett musikalnummer aldrig känns det minsta malplacerat.

Den stora frågan är ju dock hur det går till när berättelsens många sång- och musiknummer tar form. Det är liksom inte bara så att jag väljer en massa dialog inför ett nummer och dessa val resulterar i en förbestämd låt, dessa val dyker nämligen upp även under sångerna och låter mig ändra såväl text som ton med ett enkelt knapptryck. Det är en väldigt häftig mekanik i teorin och ibland fungerar den väldigt bra även i praktiken. Musik i allmänhet och musikaler i synnerhet handlar så mycket om igenkänning i form av textfraser och melodislingor. Karaktärer sammanlänkas med en viss melodi eller textrad och det är först när vi i publiken hör dem flera gånger som musiken börjar fastna. Det som ofta händer i Stray Gods är att jag ombeds välja vilken riktning en låt ska ta utifrån vart jag vill föra berättelsen men upplever emellanåt att både sång och musik tappar såväl momentum som igenkänning. Endast vid ett fåtal tillfällen upplever jag att musikalen känns sammanhängande i sin musikaliska identitet och när det väl sker har det en stor effekt på spelupplevelsen överlag. Om ändå det kunde inträffa oftare.

PÅ TAL OM SKRÄDDARSYDD MUSIK: Fuser

Egentligen gnäller jag ju på att spelet gör det som utlovats men den stora valfriheten innebär tyvärr att mycket av musiken snabbt faller i glömska. Det krävs otroligt mycket för att kunna ge spelaren möjligheten att utforma musiken i realtid samtidigt som låtarna ska klaffa och sätta sig på minnet. Stray Gods gör ett beundransvärt försök men det räcker tyvärr inte ända fram. Som en experimentell spelupplevelse är berättelsens sångnummer riktigt imponerande och något som definitivt borde utforskas ytterligare. Som en samling sånger i en musikal räcker de tyvärr inte riktigt till.

Den där solitära musikalbesökaren med handkontrollen i knät lämnar salongen med en tillfredsställande berättelse och ett intressant koncept i minnet. Dock ska det mycket till för att han ska nynna på några av föreställningens musikaliska inslag på vägen ut.