Super Mario 3D World

Hur lyckades Nintendo få mig att tycka om något så enkelt som att glida runt i genomskinliga rör? Under E3 skröt företaget om denna nyhet och då fnös jag åt uttalandet. Det visade sig att det mesta som hamnar i EAD Tokyos händer blir guld. I Super Mario 3D World gör dem det igen med bländande visuella tricks allt presenterat i 60 bilder per sekund utan att ens svettas.

LÄS MER: Super Mario Odyssey

Nivådesignen är åter i toppklass och miljöerna varierar sig hälsosamt mycket. Det gränsar till galenskap. Det verkar inte vara något problem för Mario-studion som blivit mästare på gameplay-loopar som varar i kanske tio sekunder för att sen kastas bort. Deras slit och släng-filosofi kring allt från banor till power ups är rent vansinne samtidigt som den är otroligt beundransvärd. Kasta sen in minispel med Kapten Toad, hektiska gatlopp och en mysig Miiverse-integration där Nintendo insett sin communitys styrka och uppmuntrar visuell kommunikation med färdiga stämplar som man samlar på sig genom spelet, något som är väldigt beroendeframkallande tillsammans med tre gröna stjärnorna som gömmer sig på varje bana. Dessa tre gröna stjärnor är enligt mig spelets riktiga stjärna. Det är jakten på dessa som är betydligt mer roligt än att nå flaggstången i slutet av en bana. Det frammanar det jag tycker mest om med de mer utforskande Mario-spelen och kan ibland vara riktigt finurligt och klurigt gömda. Därför är det synd att Nintendo valt att behålla en sådan uråldrig relik som tidsbegränsning i sitt spel för jag kan inte påstå att jag uppskattar att leta under tidspress.

Marios rörelseschema är i grund och botten sig likt medan Luigi, Toad och Peach bidrar med egenheter så som högre hopp och rusningshastighet samt prinsessans klassiska svävande. Olikheterna kan bidra till en del konflikter i multiplayer då kameran oftast följer den som är längst fram, något som gör att alla som vill ta det lugnare och utforska kommer förbanna den spelare som har bråttom. Tack vare det öppnare perspektivet tillåter spelet däremot mer oordning än dess tvådimensionella syskon.

Det kan också förefalla sig så att Super Mario 3D World bidrar med en av seriens bästa förmågor hittills med sin charmiga kattdräkt som ger Mario ett helt nytt sätt att övervinna landskapen genom att helt sonika rusa uppför dem, allt strössat med licenserad Nintendo-charm. Spelet är sprängfyllt med mer funktioner och förmågor som alla är värda att upptäcka.

LÄS MER: Det kontrastrika Super Mario Sunshine

Jag upplever Super Mario 3D World som en ganska fragmentarisk resa. Min hjärna kan knappt binda ihop nivåerna än mindre hela världar eftersom spelet opererar utanför all logik men det är okej eftersom Mario-spelen åtnjuter förmånen av fullständig kreativ frihet. Spelen gör det för att serien är i princip synonym med spel och lek, utan gränser. Marios värld har en estetik men samtidigt ingen tematik. Det gör Super Mario obundet och vilt. Perfekt för just lek. Det senaste äventyret är inte lika storslaget som Galaxy-spelen men istället knasigt och fyllt med glädjande energi. Man har inte återuppfunnit hjulet men däremot undersökt hur mycket man kan töja och tänja på de redan etablerade reglerna.

Som komplett upplevelse finner jag inte spelet särskilt minnesvärt. Det finns inget som paketerar in spelet i en för mig greppbar helhet. Men just då i ögonblicket när jag besöker en nivå har jag som roligast och vill inte lägga från mig kontrollen, timme efter timme. Om det är priset för få tio sekunder av kul om och om igen är det en oerhört välkommen kompromiss.