Superspelen

Om du skulle navigera in dig på Gamefaqs.com och började bläddra bland Super Nintendo-spelen hade du när du kom till S uppdagat att ett visst prefix plötsligt erövrade listan. Ordet “super” kan hittas på nära 300 spel till Nintendos gamla 16-bitskonsol. Det är idag inte direkt unikt Nintendo-beteende att se ett ord efter en speltitel som har relation till deras konsolers namn. Användningen av siffrorna 64 och orden Advance, DS, 3D och Wii har varit återkommande inslag i Nintendos sätt att döpa spel på sina maskiner, men inget av dem hade lika stor genomslagskraft som “super”.

Att spelen fick tillägget “super” är självfallet logiskt eftersom konsolen hette Super Nintendo/Super Famicom men var det möjligt att ordet bar på extra bagage? Ställde det krav på innehållet? Vi har alla hört talas om “Nintendo Seal of Quality”. Då lät det som en kvalitetsstämpel men idag vet vi att det inte riktigt är hela sanningen. Hur är det med “super” då? Vad står det för?

Såhär beskrivs ordet:

“Att visa upp karaktäristiska drag på ett extremt vis eller till en överdriven grad”, eller att “vara av högre rang, kvalitet och grad”.

Med det fastställt kan vi se att prefixet i Super Nintendo-spelen nästan per automatik borde garantera bättre spelupplevelser. Det är högst sannolikt att namnvalet kom ur 90-talets fascination för “grymma” ord som super, mega, cool, cowabunga och ultra. Det räcker faktiskt att göra ett snabbt besök i Super Mario Worlds s.k. Special World så får man en ögonblicksbild för hur jargongen var på den tiden. Oavsett valde Nintendo att representera sig på detta vis och då skall de också dömas efter det. Så om vi bortser från språklig evolution och trendknep, hur pass väl levde Super Nintendo-spelen upp till namnet? Var det bara marknadsföring eller betydde ordet något?

EFTER 15 ÅR ÄR DET DAGS: Mario behöver en ny stil

Vi kan börja med det enklaste, nämligen Nintendos egna spel. Även om spel var flitiga att använda ordet under konsolens lanseringsperiod så var Nintendo rätt sparsamma kring ordtillägget för egen del. Super Soccer, Super Tennis och så klart Super Mario World var spel som bar prefixet men spel som F-Zero och Pilotwings samt Nintendo-utvecklade Sim City var inte så kallade superspel. Jag vet inte ens om det är rättvist att inkludera Super Mario-spel med tanke på att de redan före konsolens existens ståtade med prefixet. Väljer man att vara selektiv på det viset tunnas utbudet av egentillverkade superspel ut rejält där nästan bara Super Punch-Out och Super Metroid fick supertiteln genom åren.

Även om man kunde föreställa sig att Nintendo ledde kampen verkar situationen faktiskt annorlunda. Majoriteten av superspelen kommer nämligen istället från Nintendos då massiva stall av tredjepartstillverkare. Konami gav oss ett helt unikt Super Castlevania IV (vars namn kan ifrågasättas men inte i detta sammanhang) medan Capcom ståtade med Super Ghouls ’n’ Ghosts och hade nog med vett att döpa Mega Mans SNES-debut till Mega Man X istället för Super Mega Man, något vi alla kan vara tacksamma för. Hudson producerade Super Adventure Island och även tre helt unika Bomberman-spel som bar prefixet. Tecmo gav världen ett exklusivt Double Dragon för att inte glömma B.C. Kid (Bonk) som var det enda B.C. Kid-spel som inte släpptes på TurboGrafx-16. Mängden exklusiva spel som producerades åt Super Nintendo är omvälvande, i synnerhet om man ser på hur saker fungerar idag, inte bara hos Nintendo utan bland samtliga plattformar.

LÄS MER: Det kontrastrika Super Mario Sunshine

Det existerar dock undantag. En hel del faktiskt. Vi har de som höll sig exklusivt till SNES men det fanns också gott om studios och utgivare som lekte med både Sega och Nintendo och försökte ha fingrarna i flera syltburkar samtidigt. Actionspelet Turrican finns t.ex. på både Mega Drive och Super Nintendo. Mega Turrican till Mega Drive skiljde sig från Super Nintendo-versionen både i bandesign och vad beträffar delar av vapenarsenalen. Factor 5 gjorde med andra ord två spel varav ett döptes till Super Turrican eller nej, det blev fel. Faktum är att två spel fick dela detta prefix för av någon anledning valde man att även döpa NES-versionen till exakt samma sak, något som får ses både förvillande och högst vilseledande då de två var fundamentalt olika spel.

Även Super Star Wars-varumärket delar denna förvillelse. Det finns nämligen ett Game Boy- och Game Gear-spel som bägge två lyder under namnet Super Star Wars: Return of the Jedi. Det som hände här var att LucasArts insåg att Super Star Wars blivit ett starkt varumärke och tillämpade det på samtliga plattformar så plötsligt handlade det inte så mycket om att spelet var på Super Nintendo lika mycket som det helt enkelt var ett Super Star Wars-spel vars tidigare spel enbart släpptes på Nintendos konsol.

LÄS MER: Battle royale och Bombermans delade DNA

Racing-spelet Super Off Road får ett fripass eftersom det hette “super” redan 1989 på en rad olika plattformar. Det delar helt enkelt samma situation som Super Mario. Detsamma kan däremot inte sägas om Super Smash TV och Super James Pond. Smash TV var ett energiskt och kul actionspel i arkadhallarna och det fick tidigt en Super Nintendo-version men av någon outgrundlig anledning följde namnet med till både Mega Drive och Game Gear. Det är när sådant sker som saker börjar bli förvirrande. Om vi däremot väljer att tolka ordet super i sin rätta bemärkelse var faktiskt Super Nintendo-versionen marginellt bättre p.g.a. att kontrollen hade mer knappar vilket möjliggjorde simultan rörelse och gjorde att beskjutning i fyra riktningar var enklare. Om Super Smash TV får ses som ett gränsfall går däremot Super James Pond över gränsen eftersom det gamla fisk-agentspelet på Super Nintendo är en direkt port av Mega Drive-versionen som gick under namnet James Pond 2: Codename Robocod. Det är inget super med det. Det var varken unikt för plattformen eller bättre än övriga versioner.

Det skall dock upprepas att det här var mer undantag än regel. Många olika utgivare var uppenbarligen redo att skapa exklusiva spel på Nintendos konsol samt att tydligt markera det. Att Nintendo var den ledande makten i branschen hade med stor sannolikhet mycket att göra med saken. Många tredjepartsutvecklare valde att utveckla en Mega Drive-version och en Super Nintendo-variant istället för att lansera samma spel på de olika maskinerna. Exakt varför man tillämpade denna strategi kan man fråga sig. Varför inte göra som man gör idag och porta spelen och tjäna på multiformatförsäljningen? Försvinnande få gjorde så förr. 

LÄS OM: Den mindre framtvingande 3D-revolutionen

Hade Nintendo hårda krav på de som utvecklade spel åt maskinen? Eller kan det vara så enkelt att bättre prestanda och kraftfullare hårdvara lockade utvecklare att utveckla åt konsolen? Mer råstyrka, bättre effektfilter och det legendariska mode 7 kunde göra mycket för att skapa unika stunder i de spel som nyttjade det. Ta bara ett exempel som Teenage Mutant Ninja Turtles: The Hyperstone Heist som är en skugga av arkadversionen och löjeväckande i jämförelse med Turtles in Time på Super Nintendo. Man kunde ju inte ens kasta fiender mot skärmen eftersom Mega Drive inte kunde skala sprites på samma vis som Super Nintendo. Det får fungera som typexempel på hur Nintendos konsol trumfade Segas 16 bits-system och dess s.k. blast processing.

Att skriva “super” gjorde att utgivarna indikerade skillnader och man var tydligen redo att göra det för att vara på god sida med Nintendo för att kunna ta del av den smarriga och framgångsrika SNES-kakan. 

Det verkar inte finnas någon direkt konkret regel om när man fick använda prefixet så jag utgår från att utgivarna fick bestämma sånt helt själva. Oavsett hur det gick till bakom kulisserna hjälpte det indirekt Nintendo att en stor andel spel på konsolen bar de inledande fem bokstäverna eftersom det hjälpte till att definiera och marknadsföra plattformen. Sega hade inte samma förmån för även om några spel bar titeln “mega” var ordvalet inte helt logiskt eftersom Mega Drive hette Genesis i USA. Resultatet var oftast att Mega Drive-spel bar på unika undertitlar, något som ur ett marknadsföringsperspektiv inte är riktigt lika effektivt för att driva igenom en enad plattforms-agenda.

Efter denna lättare granskning vet vi nu att detta prefix inte heller var någon direkt typ av kvalitetsstämpel men den gav faktiskt en indikation på att något var unikt med konsolens version även om det fanns avvikelser. Det är även intressant att Nintendo själva inte var de som pressade fram trenden. De må ha startat den med sin lanserings-line-up men det var definitivt tredjeparten som använde ordet för att tydligt skilja sina spelversioner åt och för att belysa för spelare runtom i världen att Super Nintendo-spelen sannerligen var superspel.