Trots att jag har älskat TV-spel under största delen av mitt liv har jag aldrig varit något Nintendo-fan. Ändå har Nintendos spel funnits där hos mig redan från början. Det första spelet som öppnade mina ögon för spelvärldens magi var Super Mario Bros. Det första konsolspelet som jag någonsin klarade var The Legend of Zelda: A Link to the Past, som jag och min kompis Daniel spelade igenom på den Super Nintendo som jag lånat av min kompis Tobias. Spelet som för första gången fick mig att själv köpa en konsol var Metroid Prime. Det första spelet jag någonsin förhandsbokade var The Legend of Zelda: The Wind Waker. Det spel jag och mina kompisar spelade mest när vi träffades varje fredag för TV-spel under mitten av 00-talet var Mario Kart: Double Dash!!

Men samtidigt som Nintendos spel alltid har funnits där någonstans i mitten av mitt spelande så har det aldrig funnits någon kontinuitet i mitt Nintendo-spelande. Jag köpte aldrig en Nintendo 64 förrän på loppis långt senare, och det enda spel jag spelat på den är Super Mario 64. Jag köpte som sagt en Gamecube, men jag spelade mest tredjepartsspel som Resident Evil 4, Tales of Symphonia och WWE Day of Reckoning snarare än jag samlade på Nintendos egna spel. Jag köpte en svart Wii ett par år efter konsolens premiär, men jag spelade inte ens tio timmar på den innan den förpassades in i garderoben, då jag varken gillade att vifta med Wii-moten eller blev vän med den luddiga, föråldrade grafiken. Dessutom var jag i en period då jag var mer lockad av våld och blod och mörker, i spel som Gears of War, mer än jag uppskattade Nintendos färgglada maskotar. Wii U köpte jag aldrig eller ens testade. Men sedan kom Nintendo Switch, och allting förändrades.

Nintendo Switch är konsolen där alla bitarna slutligen föll på plats. Nintendo är välkända för att experimentera med sin hårdvara, men det mesta de gjort har varit misslyckanden om du frågar mig. Nintendo 64:s handkontroll var nyskapande, men känns inte så lyckad i efterhand. Gamecube var som konsol däremot alldeles för lik Playstation 2 och Xbox, och även om handkontrollen hade sina ergonomiska poänger, så var egentligen det enda som skiljde konsolen från konkurrenterna (förutom det hjälpsamma handtaget) att skivorna var mindre och således innehöll mindre information, vilket skapade problem med många tredjepartsspel som inte fick plats. Wii gillade jag som sagt inte alls, och den monstruösa Wii U skulle jag inte ens vilja ha om någon skänkte en till mig. Nintendo DS hade sina uppenbara poänger, men jag var inte intresserad av bärbart spelande på den tiden. När 3DS kom var jag mer intresserad av bärbart spelande, men å andra sidan var jag helt ointresserad av den dåvarande 3D-trenden. Men nu när vi kommer fram till Nintendo Switch är det som om Nintendo helt har utgått ifrån vad jag vill ha när det gäller en konsol och byggt just en sådan.

Här snackar vi spektakulär hårdvara:

Bärbar och stationär

Du kan spela både på TV:n och på bussen, och att byta från bärbar till stationär, eller stationär till bärbar, går på ett par sekunder.

Stöd för åtta handkontroler

Visst, även Xbox One har stöd för åtta handkontroller, men hur många spel för åtta personer på samma TV till Xbox One kan du räkna upp? På Nintendo Switch finns massor av spel för sex eller åtta spelare i samma soffa, eller ja, snarare soffor blir det ju. Det kan ingen annan konsol bjuda på.

Fantastisk rörelsekänslighet

Nintendo Wii var en dundersuccé när den slog igenom, men dess rörelsekänslighet var ju rätt kass. Med Wii Motion Plus blev det bättre, men den manicken övergav Nintendo nästan direkt och satsade på Wii U istället. Men nu har den tekniska utvecklingen rusat i kapp spelvärldens drömmar och rörelsekänsligheten i Switchens Joy-Con är fantastisk. I spel som fighingspelet ARMS känns det som om du är med i fighten på riktigt.

Sleep Mode

Även Playstation 4 och Xbox One (och Playstation 5 och Xbox Series X förstås) har den här funktionen, och det är svårt att gå tillbaka till tidigare konsolgenerationer, för man saknar genast funktionen att avbryta ett spel precis när som helst och nästa gång man spelar hoppa in precis där man var på ett par sekunder.

Alldeles sval och tyst

Problemet med många konsoler och datorer är att så fort man drar igång ett lite mer krävande spel så börjar de bröla som en trasig gammal dammsugare. Switchen är alldeles tyst oavsett vad du spelar. När det var som hetast i somras och jag försökte spela Civilization VI på min gaming-laptop blev det så hett i rummet att svetten bokstavligt talat dröp från mitt ansikte. Men min Nintendo Switch gav inte ifrån sig någon värme alls under dessa stekande dagar, utan höll sig kylig i hettan.

Från ensam till tvåsam på tio sekunder

Du kan gå från att spela ensam på din Switch till att spela med en kompis närsomhelst och varsomhelst bara genom att ni delar broderligt på var sin Joy-Con och kastar er in i spelet. En otroligt praktisk funktion som ingen annan konsol, bärbar eller stationär, kan bjuda på.

Den enda funktion jag egentligen saknar med Switchen är funktionen att byta mellan flera spel utan att behöva stänga något av dem. Det hade varit väldigt praktiskt att avbryta sitt odlande av grönsaker i Stardew Valley för ett par matcher i Splatoon 2, och sedan tillbaka till grönsakslandet igen, utan att behöva öppna och stänga spelen. I Xbox Series X (och förmodligen även Playstation 5) kommer du kunna växla mellan flera spel samtidigt, utan att behöva stänga något av dem. Jag förstår varför Switchen inte orkar med något liknande, men det är definitivt en funktion som skulle höja en Switch 2 till ännu högre höjder.

LÄS MER: Jätteguide: Bästa spelen för fyra spelare till Nintendo Switch

Men spelmaskinen är inte i första hand sin hårdvara, utan sina spel, och här har Switchen bjudit på ett smörgåsbord av härliga titlar jag aldrig varit med om förut. Under NES-eran och SNES-eran fick Nintendos maskiner större delen av de stora tredjepartsspelen, men med Nintendo 64 och dess kassetter övergav många tredjepartsstudios maskinen, och gick över till Playstation. Under Gamecube-eran blev det aningen bättre stöd igen, men i och med att Nintendo hoppade av konsolracet med Wii så har de flesta stora utgivarna satsat på att skapa påkostade spel till Sonys och Microsofts maskiner, och struntat i Nintendo, oavsett hur många konsoler de säljer. Det har lämnat Nintendo i en märklig situation, där de måste fixa alla spel inom alla möjliga genrer själva. Något som de äntligen har blivit bekväma med i och med Switchen.

Under konsolens första år har vi fått plattformshoppande i 3D av Super Mario Odyssey och Super Mario All-Stars. Vi har fått 2D-Mario i form av Super Mario Maker 2 och New Super Mario Bros U Deluxe. Samt mer 2D-plattformsäventyrande i Donkey Kong Country: Tropical Freeze och Yoshi’s Crafted World.

Vi har fått ett massivt action-äventyr i en öppen värld i form av The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Samt mer klassiskt Zelda i form av en rejält upphottad utgåva av Gameboy-spelet Link’s Awakening. Samt det dansande äventyret Cadence of Hyrule och en ren action-röj i form av Hyrule Warriors. En annan spelserie som också förvandlats till röj inom samma Warriors-mall är Fire Emblem Warriors.

Vi har fått fightingspel i form av Super Smash Bros Ultimate, ARMS och Pokkén Tournament DX.

Vi har fått ett mysigt pusseläventyr i Captain Toad: Treasure Tracker, där Toadette är den stora stjärnan förstås.

Vi har fått massor av rollspel: Fire Emblem: Three Houses, Xenoblade Chronicles: Definitive Edition, Xenoblade Chronicles 2, Tokyo Mirage Sessions #FE Encore, Pokémon: Let’s Go, Pikachu! och Let’s Go, Eevee! och Pokémon Sword och Shield.

Vi har fått en livs-sim i supersäljaren Animal Crossing: New Horizons, kartracing i form av Mario Kart 8 Deluxe och Mario Kart Live: Home Circuit, och minispels-partajande i Super Mario Party. Och lite realtidsstrategi i form av Pikmin 3 Deluxe.

Vi har fått action-RPG:s för fyra spelare i form av Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order och Super Kirby Clash, och ännu mer Kirby-skoj för fyra spelare i Kirby Star Allies.

Vi har fått en humoristisk XCOM-kopia (smaka på den genren) i Mario + Rabbids: Kingdom Battle, ett lättsamt spökjägarspel i Luigi’s Mansion 3 och en färgglad onlineskjutare i Splatoon 2.

Vi har fått ett sportspel i form av Mario Tennis Aces och Mario & Sonic at the Olympic Games: Tokyo 2020, Platinum Games-röj i Bayonetta 2 och Astral Chain och pusslat battle royale mot nittionio andra spelare i Tetris 99.

Vi har fått en massiv brädspelsamling i 51 Worldwide Games, uppföljaren till 42 All-Time Classics till Nintendo DS. Och vi har fått träna vår hjärna i Dr Kawashima’s Brain Training for Nintendo Switch och tränat vår kropp i Ring Fit Adventure.

Den platta Mario har återvänt i Paper Mario: The Origami King. Vi har fått det inte helt uppskattade partyspelet 1-2-Switch och kartong-experimentet Labo.

Medan Sony framför allt satsar på action-äventyr i tredje person för vuxna spelare, och Microsoft satsar på online multiplayer och – nu på sista tiden – försöker skaffa sig monopol på västerländska rollspel, så publicerar Nintendo spel inom i stort sett alla genrer som finns, de flesta av dem med Mario och hans vänner eller Zelda-gänget i huvudrollerna.

Tidigare har jag suckat djupt åt att Nintendo varenda gång de släpper en konsol går varvet runt bland sina vanliga spelserier, istället för att släppa nya, spännande spel. Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre, men nu känns det snarare betryggande att man vet vad man får. Speciellt när det man får är ett ständigt utbud av nya spel av synnerligen hög kvalitet. Det som förut varit en nackdel är nu snarare en fördel, när Nintendo har full kontroll över spelutbudet och kan se till att det alltid finns ett plattformsspel, ett rollspel och ett fightingspel på ingång.

Då hårdvaran är så attraktiv att använda har jag vänt mina blickar mot spelserier som jag annars skulle ha ignorerat. Man brukar säga att en konsol aldrig är bättre än sina spel, men en bra hårdvara kan göra spelen mycket mer lockande att införskaffa. Att Mario Kart 8 sålde i åtta miljoner till Wii U och i 27 miljoner till Nintendo Switch är förstås ett övertydligt bevis på detta faktum. Men även Nintendos mindre spelserier som Yoshi, Captain Toad och Xenoblade Chronicles har sålt bra till Switchen. Man kan förstås hönan eller ägget-spekulera kring huruvida man sålt mycket spel för att man sålt mycket hårdvara eller om man säljer mycket hårdvara för att man har attraktiva spel, men svaret är förstås en kombination av de båda. Jag köpte en Switch för att spela Splatoon 2 och The Legend of Zelda: Breath of the Wild, och sedan när jag upptäckte hur attraktiv hårdvaran var att använda i vardagen så köpte jag även spel som ARMS, Captain Toad: Treasure Hunter och Hyrule Warriors: Definitive Edition av bara farten.

LÄS MER: Nintendo Switch, förlåt, jag hade fel

Tidigare har jag varit helt ointresserad av dessa Nintendos ”mindre” spelserier. Har det blivit något från Nintendo har det blivit storfräsarna med Super Mario och Zelda. Men till Switchen har jag spelat igenom titlar som Mario + Rabbids Kingdom Battle och Yoshi’s Crafted World med stort nöje. Tidigare har jag sett den här typen av spel som ren utfyllnad i spelutbudet, men när jag verkligen har gett dessa spel en ärlig chans har jag insett att alla de här spelen bjuder på var sin egen speciella känsla, något som de andra spelen inte har. Dessutom är de alla spel av mycket hög kvalitet. Många klagar på att Nintendo släpper så få spel, men i själva verket släpper de en sanslös massa exklusiva spel, till stor del på egen hand.

Det går inte att neka till att bredden och mängden i spelutbudet till Switchen till stor del beror på alla återvunna spel från Wii U-tiden som fått en ny chans. Det kommer att ge Nintendo problem när nästa konsol släpps då de inte alls kommer att kunna hålla samma takt i spelutbudet den gången om man inte kraftigt utökar sina resurser. Å andra sidan kommer nästa spelmaskin från Nintendo säkerligen att vara bakåtkompatibel med Switchen, så att alla dessa spel flyttas över till nästa maskin.

För nu hoppas jag att när det är dags för nästa konsol, så är det färdigexperimenterat för den här gången, och vi får en rak Switch 2. En maskin som är precis som Switchen, fast med bättre grafik, funktionen att ha igång flera spel samtidigt och kanske en ny gimmick för sakens skull. Nintendo har numera med sin hybrid-konsol inmutat en helt egen del av spelvärlden, och att ge upp den bördiga jorden för att man tror att gräset är grönare någon annanstans känns väldigt vanskligt. Switchen är helt enkelt en alltför bra konstruktion för att överges.

Nintendo Switch är en fantastisk konsol. Man kan ta med den överallt och sedan koppla den till TV:n när man kommer hem. Och inte minst är det en underbar konsol att spela på tillsammans med sina kompisar, då det finns ett flertal lysande spel som stödjer upp till sex eller åtta spelare på samma tv. Det svåra är ju att samla så många kompisar på samma gång, inte att Switchen inte ställer upp när det vankas party. Lägg till att jag fortfarande har spelserier som Fire Emblem, Pokémon, Pikmin och Animal Crossing kvar att upptäcka och det smörgåsbord som är Switchens spelutbud har fortfarande många aptitliga rätter kvar för mig.