Introscenen börjar med en ljus och färgrik dal, där djuren lever i fred med varandra, fåglarna kvittrar och tamarin-aporna leker i de gröna träden. Då invaderar myrorna. De hugger ned träden, tillfångatar djuren och börjar bygga industrier som förorenar naturen runtom. Endast en liten tamarin undgår att bli tillfångatagen och det är nu upp till honom att frita sin familj och befria landet från myrornas järnhårda grepp.

I början fruktade jag att det skulle vara som en gammal upplysningsfilm om hur vi som människor har behandlat naturen, med massvis av aja-baja-propaganda och moralkakor. Det visade sig ganska snabbt att detta inte var något jag behövde oroa mig för, eftersom själva spelet är övervägande glatt och roligt.

På startskärmen är det något som distraherar mig och drar i mina minnen från ungdomen. Myror med vapen, var har jag sett det förut? Just det ja, visst var det så att man slogs mot myror i Jet Force Gemini till Nintendo 64 också? Nåja, tänkte jag, det var ju ett roligt slumpmässigt minne att tänka tillbaka till.

ETT PLATTFORMSALTERNATIV: Super Mario Odyssey

Spelet startar och den en gång gröna skogen är nu nedbränd, grå och färglös. Den lilla tamarinen gnäller, men uppmuntras av ett ljus på andra sidan floden. Det är en eldfluga, som senare visar sig vara det man behöver samla på för att låsa upp nya områden. Under tiden som jag snurrar runt med kameran för att titta mig omkring lägger sig den lilla apan tillrätta och somnar. Det var väldigt längesedan som jag spelade ett spel med så kallade “idle animations” och de är alltid lika välkomna och roliga att se. Det finns även en speciell animation när man står längst ut på en kant, då tamarinen står och balanserar likt Donkey och Diddy Kong i de gamla Donkey Kong Country-spelen.

När jag börjar röra mig omkring och utforska mina rörelser känner jag genast en stor frihet. Kanske lite för stor ibland, då kontrollen känns lite flytande och det är svårt att utföra ett kortare hopp med precision. Däremot kan man utföra en sömlös sekvens av att rulla på marken, sedan hoppa upp i luften, utföra ytterligare en framåtdykning för att sedan direkt när man landar knyta ihop med en bakåtvolt för att nå upp på en högre höjd som är otroligt tillfredsställande. Under hela tiden tjattrar tamarinen på ett sätt som jag till en början var rädd skulle bli fruktansvärt irriterande, men som jag finner mig själv sitta och le till under fortsättningen av resan. Han är gullig på ett sätt som jag inte har känt sedan min barndoms teddybjörn. Vår huvudperson har dragen av en maskot-karaktär med risken att han skulle bli tjatig väldigt fort, men eftersom det inte tryckts ner i halsen på oss likt 90-talets maskotar får jag inte den upplevelsen.

Öppningsområdet leder till ett par olika grottor och efter en snabb undersökning ser jag att detta är områden som jag kommer att återvända till med nya förmågor, då jag inte kan ta mig vidare. Slutligen går jag till den grotta som spelet vill att jag ska gå till (men man måste alltid undersöka fel väg först, eller hur?) och på andra sidan stöter jag på en annan liten varelse som undkommit myrornas framfart. Detta är en trevlig liten igelkott som gärna vill hjälpa mig med mitt mål att besegra de industrialiserande myrorna. Här tar spelet en oväntad vändning när igelkotten beväpnar mig med en UZI! Vad i hela? Plötsligt dyker det upp en kommentatorröst som berättar för mig hur jag ska handskas med mitt vapen i värsta Monday Night Fight-anda.

Alla mina hopp, rullningar och volter är nu utbytta mot ett standardhopp, då mitt vapen tynger ner mig. Nu är jag betydligt mer markbunden, sidostegar mig framåt för att undvika beskjutning och mejar ner mina fiender med våldsam eldkraft.

Detta är ett av de gulligaste spel jag sett där man skjuter huvudet av sina fiender, lemlästar dem och spränger dem till en kletig hög med grönt slem. Jag älskar hur man kommer undan med en lägre åldersgräns på 10+ genom att göra fienderna till insekter och blodet grönt. Under eldstriden råkar jag plocka upp ett föremål, som visar sig vara en myrskalle. I nästa möte med myrorna ser jag att de har fåglar framför sig och jag inser att jag måste rädda fåglarna innan de blir skjutna. Sedan tar jag en noggrannare titt på mitt vapen. Nu kan jag inte längre hålla mig, vapnen ser ut som de i Jet Force Gemini, fåglarna är detsamma som Tribals och även samlandet av skallarna är likadant. Det kan inte vara en slump längre.

Ett snabbt besök till internet bekräftar mina misstankar. Chameleon Games som har skapat Tamarin består till största delen av utvecklare som tidigare arbetat på Rareware. Detta faktum har jag ingenting emot, då många av mina favoritspel är skapade av dem. En av de saker som Rare alltid gjorde bra var musiken, och som tur är fick de med sig den delen till Tamarin. Den första industribanan påminde mig starkt om musiken till det första Donkey Kong Country och dess industribanor. Musiken i det här spelet är så bra, att till och med myrorna står och dansar under tiden jag smyger mig närmare för att utrota dem. Men även om musiken är på min sida är det smärtsamt tydligt att kameran inte är det. Industrilokalerna är trånga med lådor, trappor, pelare och ställningar som fångar kameran. Fåglarna blir oftast skjutna, antingen för att jag inte får rätt på siktet tillräckligt snabbt eller för att jag skjuter utan att sikta och då står jag för deras dödsögonblick.

LÄS MER: Twisted Metal och 20 sekunder

Efter att myrornas fabrik är igenbommad och jag är ute i det fria igen, stöter jag på igelkotten på nytt. Han erbjuder sig att hålla mina vapen, för att återställa min förmåga till att hoppa ordentligt igen. Här får jag även lära mig att utföra långa distanshopp. Man går nära en avsats som är för vid för att skutta över så dyker det upp en gigantisk pil, då trycker man på L2 för att låsa fast pilen för att sedan hoppa. Denna mekanik gör mig lite kluven, då de här “hopp-punkterna” inte är tillräckligt utmärkta. Ibland hinner jag kasta mig ut med ett vanligt hopp innan jag inser att jag borde ha stannat och tagit det lugnt. Samtidigt tycker jag om att det inte är så mycket saker på skärmen, eftersom spelet är fantastiskt fint att titta på.

Med nytt hopp ger jag mig iväg på nästa del av äventyret. Återigen är spelet tillbaka till en 3d-plattform med äventyr och utforskning. Nostalgin är tung, då detta påminner om klassikerna Spyro, Mario och Banjo-Kazooie. Personligen tror jag att det är här som spelet excellerar, för segmenten med skjutvapen känns inte lika genomtänkt. De är inte tråkiga, jag finner en hel del glädje i att springa runt och panga med mina vapen, men det klår inte glädjen i att utforska de vapenlösa delarna. Att klättra upp på ställen där det inte känns som att man borde vara, bara för att upptäcka att det fanns en hemlig passage bakom ger en väldigt behagfull känsla. Jag myser tillsammans med tamarinens glädjetjatter när vi fångat ytterligare en eldfluga eller när vi placerar fåglar i deras fågelholk.

Vapensektionerna känns som en gimmick, precis som i början av 2000-talet, då alla spel var “tvungna” att ha minst en bana med racing, vapen, smyga eller något annat som tog bort allt det som var roligt med huvuddelen av spelet. Tamarin är riktig nostalgitripp på många sätt och verkligen inte ett spel som man ska missa om man gillar 3d-plattformspel och har tålamod med lite långsammare sektioner.