This Is the Police 2 är Weappy Studios andra försök inom genren polis-management, som knappast är ett överbefolkat spektrum inom spelvärlden. Därför var det nog inte så konstigt att det första spelet i serien om en korrupt polischef i en dystopisk värld, blev en framgång. Jag har själv inte spelat igenom hela det spelet, men enkelt uttryckt går det ut på att lotsa den gamla polischefen Jack Broyd genom en nattsvart värld av politik, brott och intriger, där målet är att i bästa fall trygga en rejäl pension och i sämsta fall möta sin skapare.

Grundpremisserna i båda spelen bygger på en blandning av personalpolitik, dirigering av din polisstyrka så att du utnyttjar ditt manskap på bästa sätt, lösa olika fall och hålla tungan rätt i mun gentemot alla omkring dig. Så långt skulle det nog kunna hållas för en realistisk skildring av en polischefs vardag, men i This Is the Police-serien är det inte enkla löneförhandlingar eller ansökan om ledighet som står på din dagliga agenda, utan ett ständigt hanterande av försupna, korrupta och våldsamma poliser vars enda mål tycks vara att förpesta ditt liv. Däremellan sitter du i konversationer med allt från facket till kyrkan som tvingar dig att gå deras ärenden för att ens lyfta ett finger när det kommer till att vara hjälpsamma vid utredningar eller dylika. När du väl får chansen att försöka pussla ihop ett fall genom att studera bevismaterialet är det så befriande, att äntligen få känna sig som en riktig filmdetektiv.

Huvudpersonen Jack Broyd är minst lika djupt sjunken i korruptionsträsket och det känns ofta som skillnaden mellan tjuvar och poliser är hårfin. Nästan alla röster i mellansekvenser görs av Jon St. John (Duke Nukem) vilket ger en väldigt ödesmättad filmtrailer-aktig karaktär åt alla konversationer, på gott och ont. Visst har han en maffig stämma, men den sarkastiska tonen klingar aningen ensidigt när den ska användas i snart nog varje given situation. Ungefär som om en fråga om en kopp kaffe skulle besvaras med ”Visst, ge mig en kopp av det sura tjära-stinkande skiten från den där gamla spruckna kannan”.

MER POLISER: Recension: Detroit: Become Human

Med det sagt så är det dags att fokusera på This Is the Police 2, vars största nyhet är ett mer aktivt deltagande i utvalda ingripanden. Där du i föregångaren fick nöja dig med att skicka några utvalda poliser ur din styrka och sen avvakta ett enkelt textbesked med utgången, får du nu chansen att bevisa din styrka som strateg med hjälp av ett XCOM-liknande gränssnitt. Här flyttar du fram dina poliser på en översiktskarta där varje polis kan utföra ett antal kommando per omgång, sedan är det motståndarnas tur. Till din hjälp har du förutom standardmanövrar som att skjuta, ta skydd och byta position, även specialförmågor beroende på vilka poliser du valt att hantera ingripandet.

Den här delen tillför ett moment som verkligen saknades i det första spelet och är riktigt välgjort. Tillsammans med management-delen, där du måste hushålla med dina resurser och försöka sätta rätt poliser på rätt fall, skapas en hel del intressant dynamik. Hade absolut kunnat bli ett eget spel i sig, och om det kommer ett tredje This Is the Police lär detta få ännu mer utrymme.

Något som borde tonas ner är den otroligt dystra och bittra tonen i själva storyn, som även här blir onödigt mörk och eländig. Handlingen tar delvis vid där det första spelet slutade och utspelar sig denna gången i en liten stad vid namn, Sharpwood. Här går i stort sett varje människa med en virtuell snara runt halsen, ansvarig för denna gudsförgätna håla är en ung dam vid namn Lilly Reed. När vi träffar henne för första gången är hon mitt uppe i ett stort knarksmugglar-ärende som inte blir lättare av bångstyriga och ofta ganska vidriga manliga kollegor som ger en känslan av att hon snart kommer råka illa ut. Men hjälp kommer från ett oväntat håll! Mer säger jag inte.

MER PROBLEMLÖSNING: Recension: The Spectrum Retreat

Överlag är berättelsen bra och välskriven, medan de interaktiva svarsalternativen ofta känns mindre genomtänkta. Det som stör en del är fördröjningar mellan scener i mellansekvenserna som stör tempot, som redan är ganska lågt. Den stilistiska grafiken ger spelet liv och karaktär på ett nästan bok-liknande sätt, mycket tack vare avsaknaden av ögon, näsa och mun i alla ansikten utom när du väljer poliser i management delen. Det ger extra spelrum åt din fantasi och skapar en närhet till karaktärerna.

På det stora hela är det ett bra spel om än något frustrerande, främst då din personal är så himla jobbig och ständigt sätter käppar i hjulet. Gillade du ettan är detta ett givet köp, de som inte uppskattade föregångaren kan nog skippa del två. Har du inte spelat ettan så ska du absolut spela det först, då de två spelen hänger ihop.

Betyg: 7/10