Jag väljer mina steg med omsorg. Jag måste vara snabb och effektiv, men osynlig. Om jag bara lyckas ta mig igenom dörröppningen är jag säker. Till melankolisk pianomusik trippar jag fram över golvet med målet i sikte. Men det är något jag har missat! Plötsligt vänds en strålkastare mot mitt håll och jag inser mitt misstag.

Jag spolar tillbaka och försöker på nytt.

I Timelie styr jag en flicka som vaknat upp i någon form av drömliknande värld. Vad hennes syfte är vet jag inte, men jag vet att jag måste hjälpa henne igenom de dystopiska miljöerna. På vägen måste jag se till att hålla mig gömd från de vaktrobotar som patrullerar rummen. Varje bana blir således ett pussel där det handlar om att undvika att bli upptäckt och ta sig igenom rummen fram till den upplysta, vita dörren i andra änden. Vaktrobotarna har i klassiska anda en ljuskägla som representerar deras synfält och som tydligt visar när de ser mig och inte. Utspritt i de olika rummen finns också tryckpaneler i golvet och väggmonterade knappsatser som båda används för att öppna och stänga olika dörrar längsmed vägen.

APROPÅ VAKTROBOTAR: Spelens ansiktslösa polissubstitut

Inledningsvis är pusslen mycket grundläggande och handlar om att ta sig från punkt A till punkt B utan att bli sedd. Men mycket snart får jag förmågan som spelets pussel i huvudsak kretsar kring: förmågan att manipulera tid. Med den kan jag spola tiden fram och tillbaka hur jag vill och har på så sätt möjligheten att, från och med början av varje bana, studera fiendens mönster och planera flera steg i förväg innan jag gör mina drag. Även efter att flickan börjat röra på sig kan jag i oändligheten styra henne fram och tillbaka för att testa olika vägar framåt.

På vissa ställen finns utplacerade ljusklot som ger mig krafter om jag plockar upp dem. Med dem kan jag reparera skadad terräng som hindrar min framfart eller, i ett senare skede, omintetgöra vaktrobotar.

Efter några banor slås jag följe av en liten katt som jag kan styra jämsides med flickan. Härifrån blir pussellösningen mycket mer intressant. Katten kan jama för att locka till sig en eller flera vakter samt krypa igenom ventilationstrummor. Den kan däremot inte plocka upp tidigare nämna ljusklot eller använda de väggmonterade knappsatserna. Det leder en härlig synergi att styra de båda karaktärerna för att leda dem båda förbi hindren och fram till målet.

Pusslen i sig är inte jättesvåra, men heller inte alltid självklara. Alla går heller inte enbart ut på att undvika. Ibland kan det istället röra sig om att låta sig bli upptäckt för att exempelvis skapa ett möjlighetens fönster åt katten så att den kan smita förbi, och vice versa.

En av Timelies starkaste aspekter är att det är ett pusselspel där du i princip inte kan förlora. Möjligheten att spola tillbaka tiden innebär att du aldrig kan fatta ett oåterkalleligt beslut eller på annat sätt fastna. Dyker det upp en återvändsgränd är det bara att långsamt spola tillbaka och försöka lokalisera stunden då det slog slint.

FLER PUSSELSPEL TILL PC: Lumote

Som ni säkert hör har det här spelet hämtat en del inspiration från Braid. För precis som i det anrika pusselspelet från förra decenniet handlar det här om att, som professor Brown uttryckte det, tänka fyrdimensionellt. Men där Braid ibland kunde nå helt sinnesjuka nivåer av hjärnskrynkleri är Timelie mycket mer handgripligt och genomförbart för en sån som mig. Jag behöver inte slita mitt hår, men får ändå en rejäl utmaning.

För den som söker ytterligare utmaning har Timelie dessutom achievements i form av så kallade reliker. Dessa ackumuleras genom att hitta alternativa lösningar på vissa av banorna. Jag ska inte avslöja något men låt oss säga att spelaren uppmuntras att inte alltid ta den enkla vägen ut. Den kanske bästa biten med hela spelet är att jag i slutet av banan ges möjligheten att spola tillbaka tiden för att se ögonblicket reliken gick om intet, förutsatt att jag inte lyckades ta den. Det betyder att en i princip aldrig behöver spela samma bana två gånger för att kunna hundraprocenta spelet – äntligen en spelutvecklare som tänker till!

Timelie gör måhända inget nytt, men det spelet gör görs med bravur. Estetiken är något avskalad utan att för den sakens skull bli intetsägande, pusslen håller en bra nivå av utmaning och banorna är så pass korta att jag efter varje avklarat pussel bara vill fortsätta spela. Jag börjar i skrivande stund närma mig slutet av spelet, och har så här långt inte stött på något som skulle kunna kallas handling. Vad är egentligen flickans motivation? Ingen aning. Varför fortsätter jag spela? För att det är förbannat roligt.