Hmm. Kan bli bra det här, men jag ska gå in så tomt jag kan, inte för höga förväntningar, du vet hur du blir Dante… du vet hur du blir…. Nu trycker jag på start.

LIGHTS OUT GUERILLA RADIO!
TURN THAT SHIT UP!
–
SO HERE I AM DOING EVERYTHING I CAN
HOLDING ON TO WHAT I AM
PRETENDING I’M A SUPERMAN
–
CAN I KICK IT?
YES YOU CAAAAAN!

JA! JAG ÄR MED! SKATEBOARD ÄR DET COOLASTE NÅGONSIN! Jag är nio år igen och allt jag vill göra är att spela Tony Hawk och lyssna på tung musik. Jag är hemma!

Bilden ser ut som jag känner just nu

MER SPORT: WWE 2K Battlegrounds

Jag kan ju uppenbarligen redan nu erkänna att nostalgiglasögonen åkte på snabbare än endorfinerna sprudlade till i min hjärna, men ni som har läst några av mina texter är mycket väl medvetna om att jag är så immun mot remakes/remasters som en spelare kan bli (tror jag). Det finns inget ben i min kropp som inte är redo att tända eld på brasan som är nostalgi, därför gick jag som sagt långsamt in i spelet med en någorlunda tveksam attityd. Den attityden blåstes snart bort av ett kompetent spel som visste vad det hade varit innan och inte försökte uppfinna hjulet på nytt.

”WEEEEEEEEE!”

Det finns en charm i det jag nu förtiden skulle kalla ”gammalmodigt”, till exempel att det finns en tidsbegränsning på banorna. Du har två minuter på dig att skate:a och utföra ett par små uppdrag och skramla ihop en highscore. Uppdragen är gulliga i sin enkelhet; samla ihop S-K-A-T-E bokstäverna, grinda en lyktstolpe på ett visst sätt, hoppa ut från ett fönster, osv.

ETT TILL SPEL I VÄRLDSKLASS: Minoria

Det är liksom inte Shakespeare vi snackar om här, men om man jämför med ett senare spel i serien, Tony Hawk’s Underground, är det nästan att föredra. Där börjar det bli lite löjligt till slut, typ: ”Wöuw dude, vi måste ladda kanonerna med godis och skjuta det på befolkningen i Moskva så att polisen släpper oss fria så vi kan fly landet i ett hemligt flygplan och…” ja ni fattar vad jag menar. De tog det lite för långt ut i Jackass-riktningen. När du klarar uppdragen och plockar upp Tony Hawk-loggorna får du poäng som kan spenderas på att uppgradera ditt hopp, snurr, stabilitet, osv – inga konstigheter!

Lika inbjudande som leksaken i flingpaketet!

I övrigt finns det en ny customisation-funktion där du kan pimpa ut din åkare med tatueringar, kläder, brädor, ja en massa roligt där man kan leka ihop sin drömkaraktär. Själv gjorde jag mig själv med hjälm och skydd. Jag måste ta hand om min stackars kropp, jag är ju 30 nu för guds skull! Ännu ett tillägg är några nya låtar. Personligen hade jag nöjt mig med de gamla hederliga *viftar med käppen* men det är säkert kul för en yngre generation skate:are att få höra några bangers som de själva kanske brukar åka till.

NÄR DU VILL TA DET LITE LUGNT: Welcome to Elk

Det roliga är att handlingen är obefintlig i det här spelet; ett faktum jag inte insåg förrän sent in i remastern. Jag kunde ha svurit på att det fanns en story och att banorna representerade den med sin design, musik och uppdrag. Men när nostalgiglasögonen glider av nivå för nivå inser jag att det här bara var menat som ett roligt sportspel från första början. Det verkar som mina minnen nervispat med nostalgi till och med adderat lager som inte existerade från första början. Jag trodde alltid att det fanns en uttalad fiende på skolgården som körde runt i sin golfbil. Egentligen är det bara en snubbe som åker runt och som kommer i vägen, men när jag var nio hade han lika gärna kunnat vara en boss med ond avsikt. Vad som är detsamma dock är hur roligt det är att låtsas skate:a som en gravitationsbefriad supermänniska.

Saknas i bilden: gravitation.

Något som är tacksamt för en äldre, tröttare Dante är att spelsystemet har förändrats något. Jag håller mig från att säga förbättrats, men kontrollerna är mer intuitiva och det finns mer hjälpsamma tricks och trix än det gjorde på original-Playstation. Det är en drös saker som du nu kan göra som du inte kunde då, allt ifrån kombos till varierade trick i en kedja, med mera med mera. En sak som nog bara är trevlig, och som kanske alla skulle hålla med om, är att Silent Hill 2-dimman är borta. I originalet kunde inte konsolen ladda så mycket avstånd vilket ledde till ett väldigt, låt oss säga, hämmat synfält. Remastern är fylld av färg och liv och rymd, där originalet idag kan tes något dött och instängt i jämförelse.

Förutom den digitala dimman har grafiken fått sig en total överhalning, en något glansig sådan, men inte till den gräns att jag tänker på det alltför mycket. Det finns tyvärr ett bortfall av ”råhet”. Till exempel så sprutar det inget blod när du faller (enkelt smått morbidt exempel), och nivåerna saknar en viss edge. Det är väldigt svårt att förklara exakt vad jag menar med detta men tänk dig en gammal sunkig bar som du brukade gå till som nu har renoverats; den är sig väldigt lik men den saknar den där je ne sais pas som brukade vara där.

Skate on! Nu och för evigt.