Det finns en känsla av mystik och förundran som genast griper tag i mig när jag och min rävhjälte tassar fram över det isometriska landskapet. Tunic lyckas göra mig frågvis och lockar mig med det okända från sekunden det börjar tack vare obegriplig text och stor tystnad. Det är genuint imponerande hur det i det tysta elegant planterar tankefröet att sträva efter att få veta mer nästan direkt utan pekpinnar eller textprompter.

Tunic är ett spel som till 100 procent litar på spelaren. Det håller allt bakom lås och bom innan du förtjänat en nyckel, vare sig det låsdonet kommer i form av en faktisk nyckel, ett föremål, en förmåga eller kunskap. När jag insåg att en förmåga hela tiden enbart varit låst bakom min okunskap så växte min respekt för spelet rejält, och det fick mig att börja inse att det här var ett spel helt i min smak.

Tunic berättar inte för dig hur du springer eller ens hur du levlar upp din karaktär. Allt måste du klura ut själv genom experimenterande eller genom att tolka den inbyggda manualen som jag kommer tala om i mer detalj lite senare. Min egen upplevelse var en hårdnackad sådan då jag valde att konfrontera spelets första riktiga boss utan vare sig en upplevlad rävpojke eller zonens föreslagna vapen till hands. Det gjorde striden otroligt svår (10-15 försök!) och det var först lite senare, när jag äntligen lyckades tyda en detalj i manualen, som jag till slut kunde se min offensiva och defensiva förmåga stiga. Frustrerande för stunden? Ja. Tillfredställande och belönande i det långa loppet? Tveklöst.

FLER SPEL DÄR KUNSKAP ÄR MAKT: Outer Wilds

Ett genomsyrande tema i Tunic är hur progression oftast gömmer sig i fullt dagsljus. I somliga fall sitter du på förmågor du inte vet hur du tillämpar förrän du ges en knuff i rätt riktning genom manualstuderande. Samma sak kan sägas om miljöerna där utvecklarna utnyttjar det isometriska synsättet för att dölja passager för dig runt hörn, listigt och klurigt skymda av det givna perspektivet. De är så skickligt gömda att de belönar åtkomst till hela zoner som annars nås genom att följa den utstakade stigen. Tunic kryllar av den här typen av bakdörrar och det gör landet rikt på hemligheter och tillför en gnutta öppen design till något som inledningsvis upplevs som ganska linjärt. Den isometriska utformningen hjälper till att bidra och addera till spelets ständiga hemlighetsmakeri.

Detta tillför till sann upptäckarlusta. Styrkan i upptäckt, sann upptäckt, är stark, och det har på senare år varit som kattmynta i spelform för mig.

Mest esoteriskt är hursomhelst manualen, denna mystiska artefakt som både är diegetisk och inte. Den lägger sig som en meny på skärmen vid paus-tryck men om man får för sig att snegla bakom den så kan man se Tunic i scanline-praktfullhet på en CRT-skärm. Manualen är en integral del av hur du spelar och upplever Tunic. Det är förmodligen det mest belönande och roligaste samlarobjektet på väldigt länge. Genom att hitta fler omkringspridda sidor från den växer din förståelse för spelet trots att den till stor del är skriven på ett obegripligt språk. Det är som att i sina unga dar försöka läsa och tolka en utländsk manual. Importerande JRPG-fans kan säkert känna igen sig.

Vid mer noggrann studie av instruktionsboken märker man till slut att man inte är den första ägaren av detta kompendium av kunskap. Någon har varit här före dig och markerat saker med kulspetspenna och det är här man börjar inse att Tunic är väldigt meta i sin utformning. Spelet vet att det är ett spel och vill att du i samspel med manualen ska lösa dess pussel. Den lämnar ett ständigt lockande spår av brödsmulor för dig att följa och den skyr inte att stundtals dyka djupt ner i rävhålet som utgör Tunics mest komplexa meta-utmaningar där manualförståelse går hand i hand med stigande erfarenhet av spelets värld. Det fick mig att för första gången på åratal ta fram papper och penna för att lösa dess mest intrikata och smartast designade pussel. Bara det gör att det förtjänar min utmärkelse ”årets spel”, men en sådan utmaning kommer inte utan itererande lektioner och det vet Tunic, och det är också det som gör det så bra och inspirerande.

NÄR TILLIT TILL SPELAREN GÅR FÖR LÅNGT: Breath of the Wild, håll mig i handen!

Det finns en ständig, implicit överenskommelse mellan mig och Tunic att det inte räcker för mig att bli matad med information passivt. Spelet gör det väldigt klart väldigt tidigt att jag aktivt måste söka upp kunskap och mening samt gräva fram den för att stegvis förstå spelet bättre. Därmed ändras mitt engagemang och min roll omedvetet från att vara en ytlig lantmätare till att bli en gravdykande arkeolog i jakt på gömda svar, svar som inte begränsar sig till en historia eller ett lands öde, utan svar som spelmekaniskt expanderar Tunic som upplevelse. För hela Tunic är en gåta som vill lösas.