För vad som känns som en evighet sedan spenderade jag hela dagar i Linnéuniversitetets omfattande biblioteket i jakten på min åtråvärda lärarexamen. Det var då inte ovanligt att högar med böcker ackompanjerade min nya Macbook när jag arbetade mitt yttersta för att skriva färdigt diverse uppgifter. Ofta var jag tvungen att slå upp sida 394 i den gamla boken om folkskolan eller slå upp ett klurigt ord från den engelska kurslitteraturen innan jag kunde skriva nästa mening och komma vidare i mitt uppdrag. Med jämna mellanrum kunde jag komma in i ett bra flyt bara för att kort därefter behöva lyfta blicken från skärmen, bläddra i böckerna och trippelkolla allt från referenser till stavning. Visserligen var det hela en ganska intressant och lärorik upplevelse, men jag kan knappast påstå att jag längtade tillbaka till biblioteket om kvällarna. Idag är jag som många vet färdigutbildad lärare och har inte behövt återbesöka det där biblioteket sedan min examen för fyra år sedan. Jag trodde jag var fri från känslan av den övermäktiga databasen, men så fel jag hade. Det är nämligen precis såhär det känns att spela Vampire: The Masquerade – Swansong.

Världen i Swansong är lika invecklad som den är farlig.

När jag letar efter intressanta spel är det väldigt viktigt för mig att kunna sammanfatta spelet på ett fängslande och kompakt sätt inuti mitt eget huvud. På så vis kan jag enkelt bestämma om det är något för mig. Det blir lite som en elevator pitch till mig själv på det viset, och säljsnacket för Swansong lät till en början väldigt lockande. Telltale-liknande narrativ möter hårdkokt rollspelande. Att den här högintressanta kombon sedan skulle basera sig på ett högst etablerat bordsrollspel som hållit igång i över 30 år var väl något jag egentligen visste, men min hjärna tyckte visst inte det var en relevant del i sammanfattningen. Berättelsen och världen i Vampire: The Masquerade är rimligt nog en minst sagt betydelsefull del av Swansong och om du inte redan är insatt eller extremt benägen att lära dig om alla karaktärer, platser, krafter, klaner och begrepp har jag svårt att rekommendera det här spelet. Medryckande spelelement räcker bara så långt när jag konstant behöver pausa spelet för att förstå vad sjutton det är som händer.

FLER RECENSIONER: The Darkside Detective: A Fumble in the Dark

Ovanstående kritik till trots är jag tvungen att hylla den praktiska funktionen där jag enkelt kommer åt relevanta uppslag i spelets lexikon genom ett enda knapptryck. Om dialogen nämner en utomstående karaktär kan jag smidigt hoppa in och läsa om densamma på en gång. Det här är såklart en väldigt användbar funktion för oss Vampire-nybörjare och om jag hade haft tålamodet att lära mig allt om den här världen samtidigt jag som spelade hade den varit närmare essentiell. Problemet för mig här är att jag ständigt blir tvungen att pausa spelet och läsa på, precis som under de långa kvällarna på universitetsbiblioteket. Jag lär mig massor men tappar samtidigt flytet och framförallt suget att fortsätta spela. Jag skulle såklart kunna kritisera Swansong för att det inte injicerar mer förklaringar av sin spelvärld i spelets dialoger eller mellansekvenser, men samtidigt måste jag acceptera att spelet inte är gjort för en novis som mig. Å ena sidan känns det orättvist att bedöma spelet utifrån mitt perspektiv, å andra sidan är det den enda infallsvinkeln jag har.

Färdighetskontroller så långt ögat ser.

Vi kan väl låtsas att jag inte har något emot att ständigt gå in i spelets kodex och läsa meterlånga spalter om ord och begrepp som råkade dyka upp i de senaste dialogerna. Vi föreställer oss att jag lyckats ta mig över den höga tröskeln och nu är helt införstådd med hela den vampyr-bebodda världen i The Masquerade. Jo, men då finns det ändå en hel del att gilla här. I Swansong spelar jag som tre olika vampyrer och kan uppgradera dem på olika vis i takt med att jag avancerar i handlingen. En av dem kanske är en jäkel på att skrämma folk för att få som han vill, en annan fokuserar mer på avancerade övertalningstekniker och psykologi medan en tredje använder sitt läshuvud och övernaturliga förmågor för att få sin vilja igenom. Det är helt upp till mig. Det ploppar upp siffror och procentsatser överallt som läckert triggar igång de bästa delarna i min rollspelshjärna. Det märks så tydligt att det är ett traditionellt penna-och-papper-rollspel som lagt grunden och det översätts riktigt snyggt till den digitala världen.

LÄS MER: Sluta ge uppföljare meningslösa undertitlar

Jag skulle kunna fortsätta med detaljerade beskrivningar av spelets alla system och hur mina karaktärer använder sina olika förmågor i olika kreativa sammanhang, men den delen av spelet förklaras bättre med hjälp av en YouTube-video eller spelets informationstext i Playstation Store. Jag nöjer mig istället med att fastslå hur spelets många, och då menar jag verkligen många, rollspelsinslag också är det här äventyrets allra starkaste kort. Jag vill också belysa att jag imponeras över hur smidigt spelet och dess berättelse anpassar sig efter mina val (och många misslyckade färdighetstest). Jag märker ständigt (inte minst för att spelet berättar det för mig med jämna mellanrum) hur många alternativa vägar jag missar i varje scen samtidigt som jag inte känner mig misslyckad eller frustrerad. Min version av berättelsen känns som den sanna versionen, vilket egentligen är ett rätt bra betyg på sådant spelsystem.

Viktiga val som går på tid är inte bra för recensentens hjärta.

Vi tar och återvänder till det där mastiga universitetsbiblioteket. Uppgiften är inlämnad och jag väger plötsligt tio kilo lättare. Jag vill egentligen inte jämföra ett spel, det finaste formen av underhållning vi har, med en skoluppgift. Samtidigt är det den liknelsen som passar allra bäst på min tid med Vampire: The Masquerade – Swansong. Efter ett oräkneligt antal turer till spelets omfattande lexikon har jag ändå en grundläggande förståelse för spelvärlden jag precis doppat tårna i. Troligtvis är det en kunskapsbank jag kan plocka med mig till nästa Vampire-äventyr, och förhoppningsvis innehåller den upplevelsen lika intressanta spelelement som då inte vägs ner lika mycket av de övermäktiga kunskapskraven. Swansong dukar upp mängder med godsaker bäst lämpade för de mest erfarna samtidigt som vi noviser skickas bort till den välfyllda läshörnan innan vi också tillåts hugga in i den delikata rollspelsbuffén.