Om du någonsin haft nöjet att skölja dina öron med musik från Sunsoft-spel finns det en stor chans att Naoki Kodaka haft med ett finger i spelet. Musikaliska pärlor från Blaster Master, Fester’s Quest, Batman, Gremlins 2 och Uforia är alla från Kodakas smyckeskrin.

Oftast var han inte ensam utan tog alltid hjälp från Nobuyuki Hara, Shinichi Seya, and ibland Naohisa Morota. Tillsammans skapade de alla otaliga tidlösa spelstycken. För även om Sunsofts spel är helt okej är det till stor del p.g.a. musiken de idag är odödliga.

Kodaka komponerade låtar på traditionella notblad och efteråt översatte hans stab med ljudprogrammerare hans kompositioner till att fungera på NES. Eftersom Journey to Silius kom så sent i NES:ens livscykel (1990) innebar det även att man kunde göra en del intressanta saker med hårdvaran. Basgångarna i deras spel var t.ex. skapade av samplade ljud istället för att vara gjorda av fyrkant- och triangelvågor. Detta ledde till mer djup och detaljer i musiken.

Sen 1997 har Kodaka lämnat spelmusiken bakom sig och är en professor i musik på flera universitet. Då och då komponerar ny musik för särskilda tillfällen.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Brothers: A Tale of Two Sons – Main Theme

I denna artikelserie är det ofta svårt att avgöra vilket låtstycke som skall belysas från veckans aktuella spel. Denna vecka var inget undantag. Den eviga rockklassikern Stage 1 med sina skrikiga och stegrande “gitarrer” finns det hutlösa mängder metal-covers på runtom på nätet. Det är oftast den låt de flesta tänker på när de tänker på Journey to Silius. Det var också länge min favorit men det har ändrats på sistone. Många låtar träffar rätt vad gäller balans mellan intensitet och dramatik men lyckas aldrig blomma ut i mina öron, även om de är vågade i stil.

Perfekt balans uppnås på spelets tredje bana även känd som huvudkvarteret. Stage 2 håller lite för låg profil för min smak och bjuder på mestadels på sorg medan Stage 3 lyckas balansera positivitet och negativitet perfekt. Här finns en stämningsbyggande inledning följt av en melankolisk melodi som sedan stegrar lugnt och försiktigt. Melodins crescendo nås vid 40-sekundersstrecket som lyckas vara både upplyftande och förtryckande på samma gång genom sin mix av instrument. För mig blir det en låt om hopp i en tid av svårigheter.

Ur ett rent musikaliskt perspektiv är Journey to Silius väldigt intressant då det är ett actionspel som innehåller väldigt lite fartfyllda actiontongångar. Den melankoli som ligger som ett täcke över hela upplevelsen gör spelet annorlunda än sina action-bröder och systrar inom genren.

En teori varför musiken låter som den gör kan ha att göra med att Journey to Silius eller [rʌf] World som det heter i Japan från början skulle vara ett licensierat filmspel. Filmen ifråga var James Camerons Terminator från 1984 och om man vet om detta kan man börja förstå varför tongångarna är som dem är i spelet. Det är inte alls otänkbart att filmens musik influerade Kodaka att gå utanför den klassiska actionmusikmallen och skapa en av NES mest säregna musikstycken.

https://www.youtube.com/watch?v=hrZ8UiU3ZfE

Stage 3 i sitt orginalutförande.

En av många elgitarr- och metal-covers. Det är svårt att inte digga kontrasten mellan elgitarr och pianoklink här.