Blizzards långtgående flaggskepp i Warcraft-serien fick sin start 1994 med Warcraft: Orcs and Humans. Snabbt året efter kom uppföljaren Tides of Darkness. Sen dröjde det till 2002 innan Warcraft 3: Reign of Chaos träffade marknaden som en käftsmäll från klar himmel (ja, det förtjänar två metaforer i en). Även om du inte har spelat Warcraft 3 har du sannerligen haft många timmar med någon av genrerna som spelet uppfann eller åtminstone populariserade. Tower Defence, Dota, League of Legends och säkert tusen andra hyllningar och kloner. WC3 kanske inte gjorde det först, men de gjorde det nog banne mig bäst. Realtidsstrategi och basbyggande, hjältar med rollspelselement, en handling av så episka proportioner att det numera finns sju (!) World of Warcraft expansioner.

Men vad hände med Warcraft-RTS-serien? Nu är det 18 år senare och det finns fortfarande inga tecken på ett Warcraft 4. Klart att Blizzard har bytt ut mycket personal, tjänat stora pengar på WoW och gjort helt rimliga uppföljare i Starcraft 2 och Diablo 3. Men vad har vi mer att vänta? Nu kommer då Warcraft 3: Reforged, en remastrad version av Reign of Chaos och expansionen The Frozen Throne. Stillar den hungern? Nej. Men vi tar det från början.

Warcraft 3 är ett realtidsstrategispel där målet mestadels går ut på att bygga upp en bas, en armé och sedan utrota fienden från kartan. Ibland ska du även skydda magiska artefakter mellan punkt a och punkt b, eller samla ihop magiska ädelstenar och forma en nyckel, men mestadels utrotandet. Spelat har fyra raser: människor, orker, odöda och nattalver. Alla raserna har sina skillnader men i grund och botten spelas de likadant med resurs- och enhetshantering som är det stora fokuset.

Handlingen tar dig över hela planeten Azeroth. Från de djupa skogarna där nattalverna obemärkt smyger runt på lätta fötter bland djur och fauna, till den kalla norden där bara död och odöda ting härjar. Handlingen tar dig igenom en ung prins fall från nåd och ett kungarikes undergång. En ung orks kall till att leda sitt förslavade folk över havet till en ny civilisation. Hur döda ting blir levande igen och demoners planer på erövring. Ett odödligt folk som blir dödligt, uppoffringar och en planets frälsning. Handlingen är lika delar fantasy som Shakespeare som Dungeons and Dragons, och den är alla delar fantastisk. Karaktärernas handlingar känns motiverade inte bara av öde utan även av logik. Det är få som gör förväntade misstag genom spelets gång. Saker följs upp flera månader efter de har hänt, karaktärer som du kanske redan glömt bort får huvudrollen och tar egna starka initiativ, motgångar till trots.

De säger att ögonen är fönstret till själen

Nu kommer mitt största problem vilket måste vara den ”uppdaterade” grafiken. Fråga er själva: Vad gör Blizzard-spel så långlivade? Ett av de största svaren för mig är den tidlösa konststilen som såg lika bra ut 2002 som nu. Men vad får vi i den här ”uppdaterade” versionen? Jo, något som hade varit standard att visa upp 2002. Det är för glansigt, saknar djup, det är bara yta som skiner. De har tagit ett steg tillbaka, eller ännu värre gått baklänges till något som ser ut som en tidig version av Everquest 2. Jag undrar om de som arbetat på Blizzard sakta men säkert har bytts ut de senaste 17 åren och att det inte är någon kvar som kan förklara varför man gjorde de val man gjorde. Begränsningarna av maskinvaran de hade då gjorde att de istället behövde vara kreativa. Det är inte förvånande för mig att Warcraft 3 eller Starcraft eller World Of Warcraft fortfarande spelas världen runt för det finns en tidlös kvalité hos alla de spelen. Att Blizzard själva inte kan se det problemet är minst sagt förbryllande för någon som mer eller mindre har varit med sen dag ett.

Jag medger såklart att grafik är något högst subjektivt och någon som är ny till spelet kanske har en helt annan uppfattning än mig. Miljöerna speciellt skulle nog de flesta WC3-purister erkänna ser bättre ut med med trovärdiga vatteneffekter och skuggning. Men jag undrar bara hur det här spelet kommer att åldras? Plast och glans har en tendens att bli väldigt utdaterat väldigt snabbt. Jag tänker på små kvalitetsförbättringar som Blizzard hade kunnat göra: mindre styltiga enhets-hitboxes, runda av ett hörn eller två på modellerna, kanske dra upp tempot en aning så att det möter dagens standard på tempo. Istället känner jag bara en stor likgiltighet när jag är klar med spelet.

Jag hade hellre spelat igenom den gamla versionen som, mer eller mindre, är exakt likadan men med all charm i världen. Spelmässigt är det likadant, men det är något som saknas som är svårt att sätta fingret på. Kalla det nostalgi, charm, syfte, tajming. Varför fick vi det här, och varför fick vi det nu? Det känns så hastigt och icke-hypat. När jag blundar hör jag många av de familjära rösterna, de som vågade vara lite töntiga och lite överdrivna, men när jag öppnar ögonen och ser jag bara plastiga mannekänger stirra tillbaka. Jag ville ha karisma och estetik, inte ha ett mer realistiskt spel, för realism har i slutändan inte något med Azeroth, eller Warcraft, att göra.

*Alla jämförelsebilder är tagna från Nick930’s youtubekanal. Se den här