Förra veckan släppte Nintendo en demo på Yoshi’s Crafted World, ett nytt Nintendo Switch-spel som lanseras den 29 mars. Det fick mig att tänka på mina känslor kring Yoshi-spelen och hur konservativ jag kanske när det kommer till Yoshis spelvärld.

Först måste ni förstå att jag anser att Yoshi’s Island på Super Nintendo tillhör en av de bästa spelen genom tiderna. Jag tröttnar aldrig på detta spel. Jag älskar dess look, dess banor, bossar och allmänna kreativitet. Denna kärlek har även gjort mig väldigt ledsen i många år eftersom Yoshi’s goda namn släpats i mediokerns lera alltför länge. Yoshi’s Story var OK och de bärbara spelen som följde på diverse plattformar var en stor besvikelse efter en annan. Ingen av dessa har överträffat eller ens ställt sig på samma nivå som SNES-klassikern.

Bossarna i Yoshi’s Island var en stark bidragande faktor hur kreativt det upplevdes.

Yoshi’s Island handlar för mig om kreativitet och variation. Det misslyckades dessa spel med då de till störst del imiterat originalet. Yoshi’s Wooly World på WiiU upplevde jag som en nytändning för serien men jag får tyvärr erkänna att jag aldrig kunde ta mig tiden att spela igenom det. En vän vars Yoshi-åsikt jag tar på grövsta allvar lånade mig spelet men en kombo av fel tajming och en långsam start på spelet gjorde att jag aldrig tog mig igenom det och upptäckte han gjorde.

LÄS OM: Det kontrastrika Super Mario Sunshine

Inför Yoshi’s Crafted World är jag fast besluten att införskaffa spelet och köra igenom det. Det är en av de spel jag ser fram emot mest detta halvår. Då var det trevligt att Nintendo ville bjuda på en kort demo förra veckan så jag fick ett försiktigt smakprov hur nästa Yoshi-spel känns. Och faktum är att det känns ganska annorlunda, och för att avgöra om det är bra eller dåligt måste jag komma till tals med min inre Yoshi-purist.

Allt i Yoshis nya äventyr är byggd i papper, tejp, krita och allsköns andra pyssel- och hushållsmaterial.

Yoshi’s Crafted World känns som ett Yoshi-spel och samtidigt inte. Yoshi känns till att börja med inte lika “snappy” som han gjort tidigare. Han är aningen tyngre och mer långsam. Detta påverkar allt från rörelse och hopp till Yoshis patenterade flaxande. Det är inget större problem men kräver lite omställning. Det tar tid att omkalibrera 25 års vana som sitter inprogrammerad i fingrarna sen ungdomens dar.

En annan liten skillnad jag uppdagade är att Yoshi nu värper ägg automatiskt och inte kräver att jag trycker ner på styrkorset för att inleda äggskapar-processen. Det borde även betyda att hen inte kan hålla fiender i munnen längre, vilket är ännu en ny förändring och något som jag behöver anpassa mig till.

Vad som däremot överraskade mig är att siktet inte längre är automatiserat. Förr började siktmarkören röra sig i en halvbåge och man kunde låsa dess position med ett knapptryck. Nu är siktprocessen 100 procent manuell. Nu styr man markören med höger styrspak och kommer siktet framför något träffar markeras målet. Jag förmodar att detta beror på att Yoshis nya strapats använder sig av nivålager, vilket också är nytt i serien såvitt jag vet. Man kan nämligen sikta både mot bak- och förgrunden och då duger det inte med ett spralligt studsande markör längre. Men det gör det väldigt kul att skjuta på pappers-kor som betar i bakgrunden.

Här är ett exempel på hur Yoshi siktar in i bakgrunden efter Shyguys och vältvänliga kor av papper.

Och här talar vi dessutom inte bara om bak- och förgrunder likt hur du spelar t.ex. Little Big Planet. Nej, Nintendo har tagit inspiration från Crash Bandicoot, Lemmings 3D och Saturn-spelet Bug, om ni tillåter mig använda några rejält gamla spelexempel. Yoshis nya spel tillåter hen att vandra in och ut mot skärmen via stigar. Så en bana i Yoshi’s Crafted World kan i teorin bestå av flertalet rännor med länkande stigar. Det skapar en besynnerlig känsla dock, samma känsla som när jag spelade t.ex. Bug efter upplevt Super Mario 64. Då kändes Bug och Crash Bandicoot extremt begränsade och som om man spelade på en rak räls eller spelets bokstavliga remsa. Nu har ju aldrig Yoshi-spelen haft ambitionerna att utforska sina världar i öppna 3D-miljöer (varför inte?! Gör det Nintendo!), men som sagt, känslan är likväl där. Jag upplever navigation och rörelse som om jag spelade ett brädspel.

Såhär såg gamla Bug på Sega Saturn ut.

Oavsett hur jag känner skapar dessa skikt möjligheter och gör till synes serien mer utforskande än den någonsin varit tidigare. Det kan förvisso vara på bekostnad av plattforms-tempo, men samtidigt älskar jag äventyrligt utforskande i spel så detta nya upplägg kanske rentav kommer tilltala mina spelgener.

Dessa lager utnyttjas sen till fullo när man väl klarat en nivå. Då får man nämligen chansen att spela hela banan igen fast från baksidan och skåda den ihoppysslade dekor som man sprungit framför tidigare. Nu är nitar, tejp och omålad kartong blottad. Plötsligt är man bakom kulissen och jagar söta små poochi-valpar på tid. Detta ger såklart omspelningsvärde och allt med poochis är värt min speltid.

En sak som demon inte gav mig men som jag utvunnit ur trailers är att Yoshi’s Crafted World ser ut att bjuda på en uppsjö med, för serien, helt nya miljöer. Yoshi har aldrig sett tåg, urbana områden, racerbanor, gravplatser eller dojos tidigare. Så det bådar väldigt gott att Yoshis nya eskapad tar hen till tidigare outforskade platser. Bara det gör mycket för variationen och den generella upplevelsen att saker känns nytt och fräscht.

Demo-banan tillät Yoshi utforska en liten stad som är omgiven av en tågräls. Här kan ni tydligt se ”lagren” med stigar.

Så vad vill jag ha utav mitt Yoshi-spel? Vill jag fortsätta hoppas att blixten skall slå ner två gånger, och att Nintendo lyckas ge mig Yoshi’s Island igen med med nytt innehåll som jag inte ens själv vet hur det skall se ut? Eller är jag redo att låta utvecklarna ta friheter och tweaka formulan mer radikalt? Jag uppskattar ju för det mesta innovation och förnyelse och det borde inte vara annorlunda med denna serie heller. Jag tror att Yoshi’s Crafted World fått mig att inse att Nintendo kan uppnå målen med kreativitet genom att vara just vågade och sanna kreatörer med genuina nya koncept, istället för att hitta någon enstaka briljant justering som gör att originalets upplägg kan kännas fräscht igen.

Det bästa med Nintendo är att de ofta vet vad som är bäst för mig. De vet vad jag vill ha utan att jag önskat det. Deras styrka har alltid legat i att visa mig och många andra vad vi saknat utan att veta det. Det gör dom till sanna innovatörer. Att klänga sig fast vid nostalgi och det man känner till kan vara förrädiskt eftersom spelkonservatism hämmar både individens och industrins utveckling, och då är det tur att det finns storbolag som Nintendo som ständigt ber oss att våga testa nya saker, stora saker som 3D-navigation och rörelsekontroll till som små grejer som utspridda minitempel i Hyrule och att tillåta en Yoshi utforska sin värld på djupet.
Yoshi-puristen