We are alright – är faktiskt helt ok!

Ingen som är intresserad av videospel kan ha undgått de enorma framgångar som en del indiespel har haft de senaste åren. Några av de mest framgångsrika titlarna är Braid, Super Meat Boy och naturligtvis Minecraft, som gjort sina skapare förmögna och inspirerat otaliga människor att våga satsa på en karriär som spelskapare. Tyvärr är det procentuellt ytterst få som ens lyckas gå jämt ut finansiellt och än färre som tjänar nog för att överleva på sitt spelskapande.

We are alright är en dokumentärfilm om gänget bakom Lichtspeer, som är en action-arkad-spjutkastar-simulator som utspelar sig i en forntida germansk framtid där du kallats ner på jorden för att blidka Der Lichtgods. Enda sättet att göra dem nöjda är att dräpa våg efter våg av Hipster-Valrossar, Korv-zombies, Viking Pingviner och andra knasiga avarter med ditt ljusspjut! Jag köpte själv Lichspeer när det släpptes till Nintendo Switch och det är absolut ett välgjort spel med mycket humor och en stilistisk och ganska udda grafisk stil. Finns även till Xbox One, PS4, PC/MAC/Linux och PS Vita.

Filmen handlar primärt om spelets skapare, Bartek och Rafal och hur människorna i deras närhet påverkas av att ständigt komma i andra hand efter spelet, som nästan konsumerar all vaken tid för samtliga iblandade. Att det blir så är inte så konstigt med tanke på att de satsat alla sin besparingar och lånat pengar av släkt och vänner för att kunna genomföra projektet.

LÄS MER BLOGGAR: Hur The Walking Dead: The Final Season överraskade mig

Pressen att lyckas ligger ständigt över dem som en våt filt av ångest och runt varje hörn väntar nya hinder i form av omständliga processor och regler för att ens kunna sälja sitt spel på Playstation eller Xbox. Ett enda litet fel någonstans i koden kan resultera i att man måste skjuta upp lansering och gå igenom ännu en runda av verifieringar. Vilket i sin tur resulterar i ännu en tid där man inte kan börja sälja spelet och tjäna pengar.

Det som gör dokumentären en smula fragmenterad är bristen på en tidslinje som håller ihop och ger oss tittare ett hum om var de är i processen. Speciellt då We are alright börjar någonstans i slutet av spelets utveckling, men väljer att fokusera på när utvecklarna träffar kompisar, gosar med sin hund eller sitter och halv stirrar i panik på en skärm. Nästan inget visas av själva spelet, hur de tänkte när de skapade temat, musiken eller hur processen att ta fram alla karaktärerna gick till. Personlig tycker jag det hade gjort dokumentären långt mer givande än de ibland nästan jobbigt närgångna betraktelserna av Bartek och Rafal, där man kommer så nära att man kan räkna näshåren!

Trots många brister är filmen ändå sevärd, om inte minst för att den ger en mer verklighetsnära bild av en stenhård bransch, där få lyckas få sitt spel publicerat på de stora plattformarna och ännu färre kan leva på det.