Föreställ er det här: ni är ca 8–9 år, det är tidigt 90-tal, New Kids On The Block spelas på radion och på MTV, och din bästa kompis har fått ett NES i julklapp med tillhörande spel; Mega Man. Ni Sitter i kompisens källare och spelar tills fingrarna blöder och har testat hundratals olika sätt att klara banor och dess bossar.

Hoppa nu fram ca. 30 år i tiden. Nu sitter du själv hemma i soffan och har precis fått ett nytt spel, känslan är densamma som för 30 år sen. Pirret i magen när man stoppar in skivan i konsolen och startar upp är kvar. Inte mycket har ändrats sen dess. Visst är grafiken bättre och kontrollen mer ergonomisk, men spelet är ta mig sjutton detsamma. Dr. Wily stjäl åter robotar från Dr. Light och Mega Man hoppar in för att stoppa honom.

Här ränner den blå bombaren runt på Fuse Mans elektriskt laddade bana.

Jag kan inte påstå att jag minns allt från det första Mega Man, men en sak minns jag – det var skitsvårt. Och det är Mega Man 11 också. Fula ord har gapats och jag har ragequittat ett flertal gånger. Jag har skavsår på mina tummar efter att eventuellt tryckt lite för hårt på knapparna. Varje gång jag dog svor jag värre än en sjöman och min avkomma som satt bredvid mig tittade på mig och frågade varför jag blev så arg på den söta blåa roboten. Men för att kunna skriva en bra recension måste man kunna spela spelet någorlunda bra, så jag gjorde det som vem som helst hade gjort och satte svårighetsgraden på en femårings nivå, superenkelt alltså. Spel där man kan välja svårighetsgrad är toppen, inte minst när det gäller spel som är kända för att vara svåra.

LÄS MER: Remasters – en bra grej för unga spelare

Bounce Man i all sin gummi/stål-prakt.

Är man intresserad av att jaga trophys har man en stor möjlighet att få ihop en hel del här. De ramlar in lite titt som tätt bara av att spela igenom spelet och döda fiender. Självklart finns det de som är lite klurigare att få, t.ex, att klara hela spelet på högsta svårighetsgrad. En omöjlighet för mig.

För att återgå till handlingen så fungerar det som tidigare versioner. Här finns åtta banor med olika robotbossar där du kan själv välja i vilken ordning du vill spela dessa. För varje avklarad boss assimilerar du deras vapen och egenskaper in i din egen blå robotpojke. Ju fler avklarade bossar desto fler vapen och egenskaper har du. Där har ni Mega Man i ett nötskal. Som hjälp på traven har du robothunden Rush som kan hjälpa dig att hoppa högre eller ta dig fram lite snabbare. Jag har min klara favoritbana, nämligen Bounce Man där jag studsar fram på färgglada bollar och på köpet blir galen då det stundtals blir toksvårt att styra på vissa ställen, men kul är det!  När alla åtta bossar är besegrade är det sen dags att ta sig an Big Boss Dr. Wilys banor.

Nytt för Mega Man 11 är något som heter double gear-systemet, som är två olika mekaniker. Den den utgörs av power gear som gör att Mega Mans skott gör betydligt större skada under en kort tid, den andra är speed gear som saktar ner tiden runt honom vilket gör det en aning lättare att klara de lite stressigare situationerna som spelet stundtals kastar mot dig. Aktiverar man båda dessa tillsammans har man det bästa av två världar men man får samtidigt vara försiktig eftersom simultant bruk av systemen gör Mega Man sårbar och svag efter det deaktiverats. Så det skapar lite av ett risk & reward-upplägg. Systemen är hur som helst mycket praktiska vid svåra bossar och ger mig chans att faktiskt klara spelet trots sin löjligt höga svårighetsgrad. Annars är spelet väldigt likt tidigare versioner i serien.

Efter blod, svett och kanske någon tår av ilska kan jag inte säga annat än att jag ändå gillar Mega Man 11. Det är ett härligt spel som väcker många fina minnen till liv för en som mig som inte spelat serien på länge. Senast jag spelade ett Mega Man-spel var nämligen på Nintendo DS och det minns jag som en besvikelse. Då tappade jag hoppet till Capcom och hela varumärket men detta spelet har verkligen bevisat varför serien har anrikt arv och är stämplad som en klassiker. Det är ett spel som gått tillbaka till rötterna, vågat lite mer än vanligt men ändå mycket tydligt fortfarande är det Mega Man som vi alla känner till.