I år, närmare bestämt i oktober är det 30 år sedan Sega Mega Drive hade release i Japan, till Sverige kom den först lite senare, i november 1990 för att vara mer exakt, alldeles lagom till julhandeln. Världen fick lära känna en på den tiden lite vuxnare konsol till skillnad från den från Nintendo, som var (och fortfarande är enligt mig) för de lite yngre spelarna.

Vad Sega gjorde var att göra om sina klassiska spel kända från arkadhallarna till att passa konsol för oss hemmaspelare, något som Nintendo inte kunde skryta med av givna skäl. Sega vs. Nintendo på den tiden var ungefär vad Playstation och Xbox är nu. Man hade antingen det ena eller det andra, man kunde/fick inte gilla båda. Det var tidernas första/största konsolkrig som dock Nintendo vann.

Med Mega Drive kom Segas förmodligen absolut kändaste karaktär Sonic in i spelarnas hem. Med Sonic ville Sega visa att deras konsol var både snabb och hade attityd, precis så som en jättesnabb igelkott är ute i naturen. Enligt mig lyckades de, men Nintendo hade fortfarande störst andel av marknaden, och att låna/byta spel av kompisar var sällsynt då de flesta hade ett NES istället.

Jag hade sådan tur att jag hade TVÅ klasskamrater som hade Mega Drive, (Linda och Nicolaus, jag glömmer er aldrig!). Alla andra försökte rädda prinsessor i fel slott medan vi jagade ringar eller McDonalds-symboler då McDonalds släppte inte bara ett, utan TVÅ spel på Mega Drive. Spel var dyra redan på den tiden, och veckopengen räckte inte till mer än lite godis och kanske någon serietidning, så att kunna låna spel av kompisar var viktigt.

Varför jag personligen fastnade för Sega istället för Nintendo var av två helt olika anledningar. Den första var för att kontrollen var lite större och låg bättre i mina små händer. NES-kontrollen är kantig och hård medan Segas kontroll var mjukare i formen och hade större knappar som inte gjorde lika ont att trycka ner hårt under lång tid. Andra anledningen var att Segas spel tilltalade mig så mycket mer. En blå igelkott som springer snabbt som vinden låter ju mycket häftigare än en italiensk rörmokare som hela tiden är i fel slott. Och Blast Processing, sjävlklart Blast Processing.

1992 släpptes World of Illusion och då blev jag Segas absolut största fangirl. Tillräckligt stort fan för att jag för några år sen letade ihjäl mig på Blocket för att få tag i en ny Mega Drive-konsol då min gamla tyvärr försvunnit. För ynka 500 spänn fick jag tag i en näst intill ny i kartong. Den hade tydligen bara vart uppackad någon julafton för att sedan glömmas bort till förmån för ett mer välkommet NES. Allt var kvar. Plasten runt sladdarna, alla instruktionsböcker och till och med kvittot. Stackars den person som inte ens skänkt sin Sega en tanke och bara tittat på maskinen för att sen packa ihop den och lägga den i ett förråd i nästan tre årtionden, tänk vad hen har missat mycket.

LÄS MER RETRO: 90-talskänslor med Willy Beamish

Även om jag numera uteslutande spelar på Playstation 4 har mitt Sega en hedersplats i konsolsamlingen, inkopplat och klart, redo för att köra lite sten, sax, påse tillsammans med Alex Kidd. För mig är det ursprunget, där allt började och min allra första egna konsol. Så när jag har skrivit klart det här tänker jag fira 30-åringen med att blåsa lite extra på kassetten innan jag startar för att sedan njuta av när maskinen startar upp med ett högtidligt ”SEEEGAAA”.

För den som är sugen att testa några klassiska SEGA-titlar men inte vill leta igenom loppmarknader samt köp- och sälj-siter finns det sedan i mitten av året ett Sega Mega Drive Classics till PS4 att köpa för några hundringar. Det innehåller några riktiga godingar som Phantasy Star, Alex Kidd och 48 andra titlar som är värda att testa, experimentera med och njuta av.

Vilka Mega Drive-minnen har du? Och vilka spel var dina favoriter?