Det här kan nog vara ett av de svåraste inlägget jag någonsin har skrivit. Det kommer att innehålla en blandning av rädsla och ångest, men även vänskap och spelglädje. Om du inte vill läsa om dåliga relationer och osäkerhet i hemmet så avråder jag dig att fortsätta från och med nu. Ni som stannar kan lyssna på min upplevelse.

För cirka tio år sedan släpptes Fallout 3, vilket är enligt mig ett av dom absolut bästa spelen som har gjorts, och trots sina obligatoriska buggar håller det hög klass än idag. Och för tio år sen befann jag mig även i en väldigt svår situation i livet. Min dåvarande pojkvän var väldigt svartsjuk, kontrollerande och även handgripligt aggressiv. Jag var rädd varje gång för vad han skulle göra om han blev arg, vilket han blev för minsta lilla sak. Det var en tid av stor oro för mig.

LÄS MER OM RELATIONER I SPEL: När kärleken falnar i Persona 5

På den tiden hyrde jag nedervåningen på ett hus, där det var insyn i alla fönster från markplan, och ytterdörren delades med familjen som bodde ovanför mig, alltså inget direkt trapphus, utan bara en liten ingång direkt in till mig. De gånger jag behövde gömma mig eller komma undan hade jag ingenstans att ta vägen. Jag kände mig instängd i mitt eget hem. Allt detta var oerhört stressande och fick mig att må sämre och sämre för varje dag som gick. Ibland ville jag inte ens gå upp ur sängen. Men för att kunna bo, äta och leva så måste man jobba och tjäna pengar, så det var bara att ta sig i kragen och åka till jobbet som vanligt och låtsas som ingenting.

Jag arbetade på ett stort lager med mycket inhyrd personal som kom och gick, men bland alla dessa människor fanns en kille som hade vart där i några månader som jag började prata lite med. Förr eller senare kom vi in på ämnet spelande såklart, och då hade vi verkligen något att prata om. Han berättade om ett nytt spel jag borde testa som hette Fallout 3. Han bjöd hem mig till sig och sin sambo för en spelkväll. Först vågade jag inte tacka ja, av rädsla för vad min dåvarande pojkvän skulle säga, men till slut åkte jag dit ändå. Jag satte mig i deras slitna soffa och fick en Xbox-kontroll i handen, startade spelet och kunde höra The Inkspots fantastiska låt ”I Don´t Want to Set the World on Fire” som spelades medan introt rullade och kameran panorerade över ett sönderbombat Washington D.C.

Vi gjorde om våra spelkvällar då och då, vilket gav mig tillräckligt mycket andrum att samla mig själv så pass mycket att jag till slut fick energin och modet jag behövde för att ta mig ifrån det skadliga förhållandet jag var en del av. Att springa runt i ödemarker och leta efter rent vatten och ammunition fick mig att må bra, det fick mig att känna att jag hade någon sorts kontroll över en nästan outhärdlig situation. Fallout gav mig en plats att fly till, en fristad, när verkligheten blev alldeles för svår att hantera. Att göra det i sällskap av en eller flera vänner gjorde det ännu bättre, lättare och det gav mig modet jag saknade.

Jag kan än idag starta upp min Playstation 3 för att spela Fallout 3 bara för att rensa tankarna lite grann och självfallet för att det är ett så fantastiskt bra spel. Ett spel som kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt.

War, war never never changes, och det gör inte heller min kärlek och tacksamhet för vad Fallout 3 gjorde för mig.