Danska IO Interactive lanserade det första Hitman-spelet för drygt 18 år sedan och har sedan dess byggt vidare på historian om den flintskalliga yrkesmördaren Agent 47. Därför är det inte konstigt att det Hitman 2 jag skriver om är det sjunde spelet i serien och inte det andra. Att det blivit på det här viset beror på att serien gjorde en nystart 2016 för att hitta tillbaka till sina rötter, vilket betyder större banor och ett mindre linjärt format. Detta gjordes med Hitman som blev en succé bortsett från det episodbaserade upplägget där spelet var komplett först efter sex månaders tid. Tacknämligt nog får man hela spelet samtidigt den här gången eller faktiskt mer än så om du äger alla avsnitten av föregångaren, då kan du nämligen ladda ner dem till Hitman 2 och ha allt samlat på ett ställe. En trevlig ide som både jag och många andra lär uppskatta!

Enklaste sättet att beskriva Hitman 2 på är att tänka sig ett film-set som för varje uppdrag byggs om för att passa ändamålet. Inom detta osynligt avgränsade område har du nästan fria händer att utföra ditt uppdrag så som du önskar, så länge du inte bryter mot uppdragets premisser. Vill du strypa ditt offer i rusningstrafik med många åskådare, förgifta person ifråga med nervgift i kaffet, klä ut dig till en rosa flamingo och avrätta din måltavla med några ljuddämpade skott eller bara bryskt putta ner hen från en hög klippa, så är du en vinnare i spelets ögon så länge du lyckas undkomma.

LÄS OM MER: Rage in Peace

Däremot spelar det stor roll hur du beter dig mot resten av din omgivning, dödar du oskyldiga eller väcker misstankar straffas du obönhörligen. Varför bry sig om sådana saker? Jo, du får nämligen poäng efter varje uppdrag, som är baserat på mängder av faktorer. Det kan vara allt från att sköta uppdraget utan att döda någon utom måltavlan, kreativa mord, aldrig bli misstänkt eller hitta bonus information som kartor, lösenord med mera. Just den här aspekten är vad som gör Hitman 2 så intressant i mina ögon. Att testa nya lösningar och metoder att utföra sitt jobb på är beroendeframkallande, speciellt då fler möjligheter låses upp allteftersom. Att jämföra sina poäng/betyg med andra är naturligtvis också en drivkraft som är svår att motstå.

Naturligtvis hade alla dessa möjligheter inte varit värt något om det inte fungerade bra i praktiken. Här märks det tydligt att gänget bakom spakarna jobbat med serien under många år, för allt är välgjort in i den minsta detalj. Kontrollerna sitter som en smäck och det mesta är intuitivt. Beter du dig skumt och är på ”fel ställe” märker folk det och blir misstänksamma. Glömmer du att gömma de du sövt/dödat hittas de snabbt och allt blir mycket svårare för dig som spelare. Man lär sig snabbt att vara försiktig och dra nytta av den information som man får innan uppdraget eller av sin handledare via radiolänk. Och även om du kan gå runt och skjuta folk till höger och vänster eller puckla på vakter med dina bara händer, inser man snabbt att Agent 47 inte är en superhjälte. Något som faktiskt är positivt och sporrar en att vara mindre Rambo och mer Solid Snake.

LÄS OM MER: Fallout 76

Som alltid i den här typen av spel är balansen mellan realism och påtvingad stress inte helt lätt att uppnå. Det kan vara allt från vakter som omöjligen skulle kunna hört en, till lik som upptäcks inom någon minut oavsett hur man gör. Osynliga barriärer faller också inom det spektrumet, vilket grusar illusionen av en värld där du kan slutföra ditt uppdrag hur du vill. Du har stor frihet så länge du använder de lösningar som utvecklarna tänkt sig, men att veta vad som triggar olika saker är inte alltid helt lätt. Kanske har jag blivit bortskämd av Grand Theft Auto V och Red Dead Redemption 2? Till spelets försvar kan man dock slå på en guide som hjälper en att upptäcka olika vägar att lösa saker på.

Varje uppdrag är en egen värld och bjuder på god variation i form av olika platser och miljöer. I ena stunden kan du vara i Miami under en Formula 1-tävling, för att avsluta livet på en korrupt far och dotter som leder en stort teknikföretag för att sedan jaga knarkkungar i Columbia en stund senare.

Före och efter varje insats på fältet förs själva huvudhistorian fram genom filmsekvenser av god kvalitet.  Det ger mer substans och tyngd åt spelet, speciellt om du spelat de tidigare Hitman-spelen. Smart nog är uppdragen och mellansekvenserna uppdelade i spelets menyer så man lätt kan se om en filmsnutt eller hoppa direkt in i ett uppdraget.

När det kommer till det grafiska finns inte mycket att klaga på, även om spelets motor inte riktigt är i klass med de bästa på marknaden. Det beror nog huvudsakligen på att de flesta miljöerna känns aningen sterila med lite tråkiga texturer i stil med arkitektvisualiseringar. Samma sak gäller ljudeffekterna, musiken och omgivningsljuden. Tyvärr bjuds det inte heller på något soundtrack från mästerkompositören Jesper Kyd, som förgyllde de första Hitman-spelen med ljuva toner.

Förutom själva huvuduppdragen finns också Sniper Assassin, där du på avstånd ska eliminera dina måltavlor så smidigt som möjligt. Ett roligt tidsfördriv som är svårare än det ser ut, då tiden du har på dig är mycket begränsad. Ett trevligt återseende är ”Contracts” som introducerades i  Hitman: Absolution. Här kan du skapa egna kontrakt/uppdrag som du sedan kan låta andra ta del av. På så sätt finns det nästan oändligt med uppdrag att ta del av, även om kvalitén varierar en hel del och ibland går över gränsen till vad som kan anses vara politiskt korrekt.

Sist men inte minst återkommer ”Elusive target”, som är speciella tidbegränsade uppdrag där du ska lönnmörda någon med endast ett minimum av information och hjälp. Belöningen är oftast nya kläder och utrustning. Sean Bean är spelets första måltavla i årets upplaga, tyvärr misslyckades jag med det uppdraget, men det var definitivt cool upplevelse.

Om det finns en kreativ lönnmördare med iskalla nerver inom dig, kommer du digga Hitman 2. Söker du ren action finns det inte så mycket att hämta här.