Vi spelare är ett märkligt släkte. Å ena sidan vill vi gärna att saker och ting skall vara desamma, så som de alltid har varit, men å andra sidan vill vi att våra favoritvarumärken utvecklas och testar nya grepp. Jag återkommer ofta till den före detta Nintendo-profilen Reggie Fils-Aimé något utnötta citat ”You´re never happy with us” och det ligger onekligen något i det. Det är ett uppdrag dömt att misslyckas.

Samma känsla finns säkerligen inom Sonic Team.

Egentligen hela vägen sedan mitten på 90-talet har fans världen över klagat på Sonic-seriens utvecklingskurva. Redan vid Sonic the Hedgehog 3 fanns det synpunkter (i spelarnas värld är det väl bara de två första spelen som undkommer kritik), men eftersom Saturn inte kunde leverera en tvättäkta titel i serien blev folk än mer besvikna när Sonic Adventure uppenbarade sig på Dreamcast. Steget in i den tredje dimensionen innebar inte bara att Sonic fick springa, utan även att upplevelsen färgades av diverse upptäckaruppdrag och att ta hand om små djur. Det uppskattades inte och konsumenterna skrek efter att få tillbaka ”gamla Sonic” igen.

Detta borde vara ett tydligt exempel för morgondagens spelutvecklare att ta lärdom av: Lyssna aldrig på de högljudda fansen. De vet inte vad de vill ha.

När väl Sonic Team bestämde sig för att göra mer renodlade fartspel så som de gjordes på 90-talet svängde opinionen igen. ”Varför står den här serien still? Varför utvecklas den inte? Gud, vad trött och gammalt det här känns.” På många sätt och vis är spelarna världen över som en fyraåring som inte vet sitt eget bästa. Som ett barn som vill ha glass, godis och pizza på samma gång utan att tänka på konsekvenserna. Det är klart att det blir fel. Är det inte det ena så är det det andra. Maken till mer lynnig publik får en leta efter.

Det som är märkligt är att Sonic har blivit hela spelvärldens hackkyckling nummer ett. Det spelar ingen roll vad Sonic Team gör, de får i bästa fall mediokra omdömen och i värsta fall direkta kalkonbetyg. I praktiken låter det som ett under att serien inte har dött och att det fortfarande levereras nya delar. Så jag tog mitt journalistiska (haha, vem försöker jag lura) uppdrag på allvar och kollade upp försäljningssiffror för de senaste delarna. Döm om min förvåning när jag såg vad jag hade hittat:

Sonic Adventure (1998) – 2,5 miljoner sålda exemplar
Sonic Heroes (2003) – 3,41 miljoner
Shadow the Hedgehog (2005) – 2,06 miljoner
Sonic Unleashed (2008) – 2,45 miljoner
Sonic Colors (2010) – 2,18 miljoner
Sonic Generations (2011) – 1,85 miljoner

Som ni ser, idel storsäljare där många titlar har kommit över flera miljoner exemplar. Körsbärsplockning, skulle en cyniker säga, men faktum är att ingen del i serien har sålt sämre än 620 000 exemplar (i fallet Sonic Boom: Rise of Lyric och då till 3DS och Wii U, vilket antagligen var en helt okej ratio på den maskinen). Visst, inte i närheten av glansdagarna med 15 miljoner sålda exemplar, men det var en annan tid och ovanstående är knappast piss-siffror.

Det skulle kunna vara lätt att påstå att spelen säljer fastän de är skit eller för att fansen som vurmade för serien på 90-talet fortfarande köper nya delar i en stendöd serie. Men det lustiga i kråksången är att de som växte upp med spelen sedan länge har ”gett upp hoppet”, precis som Sega-fans i stort som lever en alltmer tynande tillvaro. Kalla det anekdotisk bevisföring, men jag har i varje fall inte hört om ett Sonic-fan som spelat sedan Megadrive som fortfarande köper delar i den blå igelkottens saga.

Återstår gör då att de skulle vara dussinproduktioner, men där har jag två invändningar. Det ena är att få, om inget, varumärke skulle överleva att tillverka skräp gång efter gång utan att försäljningssiffrorna får sig en törn. Det får de alltid, förr eller senare, men serien säljer ofta över miljonen, inte sällan mer än så.

EN AV MÅNGA GODBITAR I SONICS UNIVERSUM: Bästa banorna: Sonic Adventure – Speed Highway

Den andra invändningen är att jag själv har spelat en hel del av ovanstående titlar och måste säga att Sonic-spelen, framförallt de moderna, innehåller överraskande hög kvalité, i alla fall i relation till vad spelpressen säger. Produktionsvärdena brukar vara snorhöga, ackompanjerad med passande musik och med spelmekanik som alltid hittar sin grej för varje del i serien. Här pratar vi inte om något trött Super Mario Galaxy 2 (mycket bra spel, men tröttsamt att samma koncept används som i ettan), som i grund och botten återvinner samma visuella stil för att skapa fler banor, vilket i själva verket är en expansion. Varje del i de senare Sonic-spelen bjuder alltid på något annorlunda; de är distinkt olika upplevelser. Med det sagt har jag inte spelat alla, men ingen del har gjort mig besviken.

Till och med bespottade Sonic Forces, med en snittpoäng på Metacritic som pendlar mellan 55-62, har många och roliga kvalitéer. Men det är också en titel som gör att jag förstår varför folk har synpunkter på serien. Vissa menar att den blivit för lätt, att den är för småglin som knappt kan bak och fram på en handkontroll och att serien svävat iväg med sitt manus.

Men det är kanske också det som är poängen.

Det blev jag i varje fall varse när jag spelade det ihop med min son. Han är förvisso rätt skicklig på TV-spel rent generellt för sin ålder, men kan ha problematik när det kräver reflexer och alltför avancerade kontrollscheman. Men Sonic Forces kan han hantera och jag ser definitivt vad han gillar med det. Det är ett spel som byter kameravinklar, inzoomningar och panoreringar på ett sätt som får vilken unge som helst att känna sig cool. När han springer genom en loop och gör en boost ser jag i hans ögon att han får exakt samma känsla som jag fick första gången jag spelade Sonic the Hedgehog, fast nu 30 år senare.

DET INTE BARA SER LÄCKERT UT, DET LÅTER FANTASTISKT OCKSÅ: Veckans spelmelodi: Sonic Unleashed – Apotos Windmill Isle: Daytime

Absolut är serien utvecklad med den målgruppen i åtanke, men jag har svårt att begripa kritiken. Megadrive-klassikerna var inte svinsvåra spel direkt och jag utgår från att Sonic Team har tänkt att det är viktigare att du känner dig häftig än att du skall fastna. Det var trots allt fartkänslan i de där 16-bitarsspelen som var grejen, inte att det var så förbenat utmanande. Super Mario Odyssey hyllades unisont för att det var så lättillgängligt för den stora massan, lätt att spela och klara för alla åldrar. Samma resonemang verkar inte gälla när företaget som gjort spelet inte kommer från Kyoto.

Det lustiga är att å ena sidan vill fans och kritiker ha de snabba spelen, som ”på den gamla goda tiden”, men om de får det säger de att det är ”för enkelt”. Får de då ett för svårt spel gnäller de över att fartkänslan gått förlorad eftersom en förlorar hela tiden. Vill de istället ha mer variation får de utforskande plattformsmoment, men gnäller för att ”det inte är Sonic”. Sedan säger de att de vill ha något nytt grepp och får ett manus med produktionsvärden som får många spel i plattformsklassen att framstå som en budgetproduktioner, men då tycker folk att det blir ”tramsigt”.

Hur ska ni ha det, egentligen?

Jag vill inte kasta onödig skit på Mario-serien (återigen, världens bästa spelserie, men som plattformsspelens epicentrum får det tåla att jämföras), men faktum är att jag tycker att Sonic-spelen gör många av de saker jag önskar att Nintendo också hade gjort. Här finns förnyelse och förvaltningen av ett arv på en och samma gång samtidigt som det märks att det är skickliga grafiker och ljudtekniker som jobbar på Sonic Team. Bara en sådan sak som att Sonic Forces har den överlägset bästa kameran i ett tredimensionellt plattformsspel på hur många år som helst borde få folk att haja till.

Det som är märkligt är när jag hör folk som spyr galla över Sonics blotta uppenbarelse. Då frågar jag dem om de spelat något spel i serien nyligen. Svaren brukar svaja och som bäst har de spelat ”det där spelet på Gamecube”. Det säger en del om hur lite koll den allmänna opinionen har på igelkottens äventyr, något som befästs av en kritikerkår som tävlar mot varandra i att skriva smädande saker om en serie som är betydligt bättre än sitt rykte. Någonstans kan jag tycka att vi borde börja tänka med våra egna huvuden istället för att lita blint på ”den gängse uppfattningen”.

Gör dig själv en tjänst och spela ett modernt Sonic-spel med öppna ögon. Fall inte för den ohype som finns kring serien. Bilda dig en egen uppfattning. Då kommer du att återupptäcka en spelserie som fortsatt att utvecklas och som gör skäl för sina fina försäljningssiffror.

Det är det trots allt inte alla spelserier som kan skryta med.