Det är dags för den avslutande delen av listan som vi påbörjade förra veckan!

Vi har alla varit där. Vi har stoppat in ett helt nytt eftertraktat spel eller en hyllad klassiker i konsolen… och så har vi fått en upplevelse som inte är i närheten av våra förväntningar. Det här är inte spelhistoriens 20 sämsta spel, det här är de 20 spel som gjorde mig mest besviken.

(Jag har enbart, med något enstaka undantag, tagit med spel som jag faktiskt har spelat. Spel som såg fantastiska ut på förhand, men som fick 5/10 av recensenterna och som jag skippade att köpa har inte tagits med.)

10. Burnout Paradise (Xbox 360)

Först och främst: Burnout Paradise är ett underbart spel. Jag plockade fram mitt gamla exemplar ur spelskåpet när remastern släpptes härom året och spelade igenom Big Surf-expansionen, som jag aldrig spelade back in the day, och jag hade jätteroligt med det. Men ändå har spelet sin självklara plats på den här listan.

Låt oss än en gång till återvända till Tobias lägenhet och första halvan av 00-talet, den plats som vi besökte redan i den första delen av den här listan. Varje fredag spelade alltså mina vänner och jag alla möjliga fyra-spelar-spel som vi kom över, men det fann också ett spel för bara två spelare på delad skärm som vi stoppade in i Xboxen mest varenda fredag: Burnout 3: Takedown!

I vanliga fall var det en pina att sitta och vänta på när någon annan spelade, men Burnout 3 var ett undantag. Det var lika sanslöst roligt att titta på som det var att spela. Att kriga med varandra utmed gatorna och göra takedowns på allt som kom i närheten tröttnade vi aldrig på. Det enda som hade kunnat göra spelet bättre var förstås en enda sak: om det hade varit möjligt att spela fyra spelare på delad skärm!

Nu kanske du förstår var den här historien är på väg. Precis som i fallet Conflict på plats 11 så drömde vi även när det gällde den här spelserien om Xbox 360. När det första helt nya Burnout kom till Xbox skulle det tillåta oss att spela fyra på samma skärm, det var ingen förhoppning vi hade, det var något vi tog för givet. Döm om vår förvåning när spelet presenteras och det bara stödde en enda spelare på varje TV. En sådan kollektiv snopenhet har kompisgänget sällan eller aldrig drabbats av.

9. Diablo III (Playstation 4)

I januari 2018 gjorde och jag mina kompisar slag i saken: vi skulle äntligen återuppta vårt gamla co-op- och multispelarspelande. Istället för fredagskvällar som förr i tiden blev det lördagseftermiddagar den här gången, och co-op Kaos Hos Albumpojken var fött.

Det sägs att coach co-op är dött, men sanningen är en helt annan. Det finns massor av spel för fyra spelare till Playstation 4 och ännu flera till Nintendo Switch. Snabbt laddades ett tjugotal spel för fyra spelare i samma soffa ner till min Playstation 4 för oss att gotta oss med. Och ett av spelen som det sågs fram mest emot var Diablo III.

Problemet var att detta action-RPG inte var speciellt roligt på fyra spelare. Det kändes aldrig som om man spelade tillsammans eller hjälpte varandra – som man upplever de flesta andra co-op-spel – men som om vi alla fyra spelade samma ensamspelarspel samtidigt.

Kanske borde vi ha spelat på en högre svårighetsgrad eller ha hållit ut lite längre tills det blev lite större utmaning, men ingen av oss hade kul med spelet. Så det knuffades snabbt åt sidan för mer underhållande spel.

8. Grand Theft Auto IV (Xbox 360)

Jag funderade en stund om Grand Theft Auto: San Andreas borde ta en plats på listan istället, då det var mitt första möte med Grand Theft Auto-serien, men det spelet gjorde mig mer förvirrad än besviken. San Andreas verkade vara rena drömspelet när jag gav mig på det någon gång kring 2004-2005; man spelade en gangster på cykel – vad mer kan man begära?

Problemen i San Andreas började när jag misslyckades med mitt första uppdrag och istället för att få återgå till senaste checkpoint, så bara fortsatte spelet, och nästa dag började samma uppdrag om igen, med samma mellansekvenser och allt. Jag hade hamnat i Groundhog Day, fast ett Groundhog Day där inte ens huvudpersonen fattade att allting bara upprepade sig. Det här var så långt ifrån gangsterdramatik jag kunde tänka mig. Jag blev så förvirrad att jag stängde av och aldrig återvände till spelet.

Ett par år senare fångades även jag i hajpen för Grand Theft Auto IV. Spelet fick 10/10 i ungefär alla tidningar, och jag kunde inte hålla fingrarna borta från spelet. Den här gången började det inte ens bra. Huvudpersonen var en kille som enbart ville glömma sitt förflutna och komma bort från sitt gamla våldsamma liv. I mellansekvenserna det vill säga, i spelsekvenserna dödade han glatt alla som stod i hans väg och körde över folk med stulna bilar. En mer rak och påtaglig ludonarrativ dissonans har jag aldrig upplevt i ett spel.

Och redan på spelets första uppdrag gick allt snett. Efter lite gruff i en park drar jag och min kusin iväg i en bil och jag hamnar hos en boss med en kniv. Jag lyckas sno kniven av bossen och knuffar ut honom genom fönstret. So far so good. När jag och min kusin återvänt hem med bilen misslyckas jag dock med att köra in den i garaget och jag träffar istället väggen en meter bredvid garagedörren, varpå bilen går sönder och jag och min kusin får ta bussen hem istället! Vi får kliva av vid en busshållplats bra mycket längre bort från den där enda metern som jag missade garagedörren med. Det här typen av knas får man räkna med i ett open world-spel när man är dum nog att dratta rakt in i en vägg, men sedan började de riktiga problemen. I och med kraschen i väggen gick inte bara bilen sönder, utan hela uppdraget misslyckades.

Nästa dag började förstås allting om igen. Samma park, samma bussar och samma gruff utan att någon av spelets karaktärer reagerar det minsta på att precis samma sak redan har hänt en gång förut! Sedan blir det riktigt bisarrt. När jag möter bossen med kniven har jag fortfarande kvar kniven som jag snodde från honom förra gången. Så vi slåss mot varandra, inte med likadana knivar, men den kniv som jag håller i handen och den kniv som han håller i handen är exakt samma kniv! Jag har plötsligt hamnat i ett avsnitt av Star Trek. Vad hände med gangsterromantiken?

När Rockstar sedan släppte Red Dead Redemption och Grand Theft Auto V hade de som tur var tagit sitt förnuft till fånga och lagt in checkpoints i spelen istället. Jag tackar gud för det!

7. Metal Gear Solid 2: Substance (Xbox)

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till det första Metal Gear Solid och dess speciella plats i mitt gamerhjärta. Av en händelse släpptes uppföljaren till Xbox samma månad som jag spelade det första spelet (mars 2003), men då hade jag ännu inte köpt någon Xbox. Det skedde först ett halvår senare. Året efteråt hittade jag Metal Gear Solid: Substance i en realåda och det var bara att slå till. Och det var naturligtvis inte alls lika roligt som det första spelet.

Nej, jag ska inte raljera om hur Solid Snake är cool och Raiden är en tönt, även om, förstås, Solid Snake är cool och Raiden är en tönt. Spelet var helt enkelt inte roligt att spela. Den vanligaste kritiken mot Metal Gear Solid 2 är att mellansekvenserna är för långa och man får spela för lite. Jag vill vända på det och säga att man får spela på tok för mycket, och titta på film för sällan. Det är inte konstigt att spelets fascinerande berättelse satte spelvärlden i brand, för den var som gjord för att dissekeras, analyseras och diskuteras, men så fort man skulle börja spela också och man halkade omkring med den sladdriga kontrollen blev det bara buskis av alltihopa. Värst blev det på bossen på rullskridskor som for omkring på skärmen och drog nytta av precis varenda svaghet i den klumpiga kontrollen som fanns. Då gav jag upp och började drömma om Metal Gear Solid 3 istället.

6. Halo 3 (Xbox 360)

Först och främst: multiplayern i det här spelet var fantastisk! Att jag inte spelade det mer online än jag gjorde berodde enbart på hur blyg jag fortfarande var på den här tiden för att spela online. För det andra: kampanjen sög så det stod härliga till.

Den mytologiska resan från det första spelet och den rafflande rymd-såpoperan i det andra spelet hade förvandlas till… ja, jag vet inte vad. Ingenting? I första halvan av spelet är man bara ute och går. Man går och går och går. I andra halvan av spelet försöker spelskaparna förgäves klämma lite känslor ur spelarna genom att ta ihjäl den ena ointressanta bikaraktären efter den andra, vilket naturligtvis inte går något vidare.

Problemet med spelets story var att Bungie hade målat in sig i ett hörn. Man hade släppt så många böcker och serietidningar och lexikon och alltihopa att man inte hade något kvar att berätta. Källan hade helt enkelt sinat; det var tomt, finito. Berättelsen i Halo 3 var Bungies desperata försök att koka soppa på en spik, vilket inte smakar något vidare, eller snarare inte smakar något alls. Och när spelmomenten också är dövande trista blir kampanjen ett haveri. 2017, när spelserien fyllde tio år, skrev jag en artikel för att fira jubileet. Planen var att spela igenom hela spelet igen, men jag tog mig inte ens igenom den första banan, så tråkigt var spelet.

Men ja, mulitplayern, åh, den var jättekul!

5. Halo 5: Guardians (Xbox One)

Mer Halo och det andra spelet på listan som jag inte har spelat själv. Förmodligen också det enda spelet någonsin som fått mig att inte köpa en konsol. Efter att ha varit en stolt ägare av original-Xboxen och en Xbox 360 var det självklart för mig att även köpa en köpa en Xbox One. Tills det visade sig att Halo 5 inte hade någon splitscreen-co-op för två spelare. Tyvärr Microsoft, men där gick er maskin från efterlängtad till bojkottad. Någonstans måste man faktiskt dra gränsen.

4. Super Mario Galaxy (Nintendo Wii)

Det såg jättekul ut! Alla älskade det! De första minuterna är en av de vackraste och häftigaste inledningarna som jag upplevt i ett spel. Och sedan försvann allt mitt intresse för det här spelet. Jag tyckte helt enkelt inte att det var kul att springa runt på en massa miniplaneter med Mario. Framför allt fann jag ingen motivering till att göra det jag gjorde. I Super Mario Odyssey är man hela tiden på jakt efter Bowser för att stoppa honom från att gifta sig med Peach. I det här är spelet är storyn… något med rymden… något med stjärnor? Problemet är inte att jag idag inte minns vad spelet handlar om, problemet är att när jag spelade spelet för första gången så kunde jag inte komma ihåg vad spelet handlade om!

Super Mario Galaxy var inte alls så spännande och så storslaget som det borde ha varit. Och även fast jag är allt annat än en grafik-nörd kunde jag inte, efter att ha upplevt HD-grafiken i min Xbox 360, gå tillbaka till en tid när allting var suddigt och luddigt.

Jag försökte ge spelet en ny chans för ett par år sedan, men det var fortfarande inte kul och grafiken var fortfarande lika suddig och luddig och suddig. Nej, det blir nog aldrig jag och Super Mario Galaxy helt enkelt.

3. The Elder Scrolls IV: Oblivion (Xbox 360)

Mina kompisar älskade Oblivion. Och de hajpade spelet för mig på ett sätt som ingen spelproducent i världen (förutom Peter Molyneux) skulle våga göra. Du kan vara vem som helst, gå vart som helst, göra vad som helst! Det var ju klart att inget spel i världen skulle kunna leva upp till det.

Jag gillade inte öppna världar på den här tiden, och varje gång jag kom ut ur underjorden under fängelset i början av spelet så blev jag överväldigad och kom helt av mig. På tredje försöket beslutade jag mig dock för att skärpa mig och spela på allvar. Jag skapade en mystisk alvflicka som höll sitt ansikte dolt bakom en kåpa. Jag smög in på närmaste värdshus och tänkte ställa mig i ett hörn och se mystisk ut. Varpå den första personen som får syn på mig vänder sig till mig säger: ”Du ser ut som en riktig kämpe, vill du bli medlem av The Fighters Guild?” ”Nej, jag vill inte bli medlem av The Fighters Guild! Jag är väl för %#!% ingen %#!% kämpe heller! Jag är en mystisk alvflicka som tänker stå i ett hörn och se mystisk ut!”

Jag flydde från värdshuset och valsade omkring på landsbygden och var allmänt förvirrad och vilsen. Då såg jag en ädling som kom ridande på en häst i sakta mak. Kanske hade han ett uppdrag åt mig? Jag vandrade fram för att prata med honom, men jag måste ha tryckt på fel knapp för istället för att hälsa så vittjade jag hans fickor, varpå jag blev arresterad och så hamnade jag i finkan igen. Hade jag inte insett det tidigare så insåg jag det nu: Oblivion var inget spel för mig.

Det finns de som säger att det där Skyrim ska vara bra och att jag borde testa det, men jag vet inte jag.

2. Metroid Prime 3: Corruption (Nintendo Wii)

Det första Metroid Prime var mitt stora favoritspel tillsammans med Halo: Combat Evolved. Metroid Prime 2 var inte i klass med originalet, men ändå ett riktigt bra spel som jag hade haft det fantastiskt kul med. Metroid Prime 3: Corruption var så trist att jag höll på att somna.

Jag köpte Metroid Prime 3: Corruption först två år efter premiären. Jag hade bestämt mig för att köpa en svart Wii, och den släpptes inte i Sverige förrän hösten 2009. Men jag tror inte att det var denna långa väntan som var problemet. Metroid Prime 3: Corruption var helt enkelt ett jättetrist spel.

Det börjar på helt fel sätt. Istället för att springa omkring i ensamhet på någon öde planet så traskar man omkring på rymdstation med en massa rymdtomtar. Och när man äntligen får sticka därifrån och landa på en hyfsat öde planet är pusslen så oinspirerade och progressionen så andefattig att det är svårt att fatta att det här spelet kan vara gjort av samma företag som gjorde de två första i serien.

Angående att ge ett spel en andra chans så har jag börjat spelat det här spelet tre gånger från början och varje gång har jag bara kommit ungefär fyra timmar in i spelet innan jag tröttat och gett upp. Jag har fortfarande förhoppningar på det kommande Metroid Prime 4 – för lika dåligt som det här spöklikt livlösa spelet kan det ju inte bli?

1. Mass Effect 3 (Xbox 360)

Om du undrar var allt gick fel så var det i Mass Effect 3 det började. Spelet släpptes 2012, men kunde tveklöst ha släppts även i år. Det har alla kännetecken av ett modernt spel. Det har pay-to-win lootlådor. Kampanjen är tråkig och oinspirerad, medan DLC-äventyren är betydligt mer intressanta, underhållande och påkostade. Spelet är alldeles för långt, med massor av livlösa sidouppdrag. Spelet är så enkelt på ”Normal” att fienderna knappt tar sig in på skärmen förrän de alla ligger döda. Mass Effect 3 är allt som är fel med moderna spel i ett enda härligt paket.

Jag hade hört att många sågade slutet på spelet, så jag var beredd på det värsta där, men jag hade inte förväntat mig att hela spelet skulle vara en långtråkig resa mot ingenstans. Eller ja, multiplayern var fantastiskt kul! Jag som älskar fyra-spelare-co-op, som Salmon Run i Splatoon 2 och Warhammer: Vermintide 2, hade hur skoj som helst online. Men man köper inte ett Mass Effect-spel för att spela online. Man köper det för den storslagna dramatiken, de spännande karaktärerna och de svåra moraliska valen. Och just ja, för det gripande slutet. Och var fanns dessa någonstans? När jag spenderat 15 timmar i online-multiplayer läget (i ett single-player-spel!) och fortfarande bara lyckats låsa upp kring 4% av alla spellägets karaktärer genom spelets loot-box-system var det uppenbart att spelvärlden hade gått vidare och lämnat mig bakom sig.