Under de senaste åren har det pågått en engagerad debatt kring Assassin’s Creed-serien och dess övergång från sin ursprungliga design som varade fram till och med Syndicate och de massiva actionrollspelen som inleddes i och med Origins. Den ena sidan menar att dagens Assassin’s Creed-spel inte ens är värda namnet medan oppositionen hävdar att de nya spelen är en frisk fläkt i en spelserie som trampat samma vatten alldeles för länge. Själv hamnar jag nog på den sistnämnda sidan, även om jag älskar de äldre spelen också. Assassin’s Creed II är min ohotade favorit i serien och jag hade även riktigt kul med både Unity och Syndicate, men det var dags för en förändring.

Nu har det gått ett bra tag sedan Origins bröt mönstret och sedan dess har både Odyssey och nu senast Valhalla levererat liknande upplevelser. Det kan mycket väl snart vara dags för ännu en riktningsförändring, och med den senaste Valhalla-expansionen The Siege of Paris får åtminstone jag känslan av att Ubisoft börjar svänga tillbaka mot sina gamla vanor. På papperet är detta är trevlig förändring och resultatet skulle i bästa fall kunna bli en tillfredsställande hybrid mellan gammalt och nytt. I verkligheten är dock de nygamla inslagen som dyker upp i The Siege of Paris så halvdana och ytliga att jag mest önskar de kunde väntat till nästa huvuddel i serien.

I The Siege of Paris reser vår vikingakrigare Eivor till det frankiska riket för att utreda en hotbild mot sin klan hemma i England. Snart blir hen indragen i en pågående konflikt mellan vikingarna, Karl den tjocke och Odo, hertig av Paris. Som vanligt bjuder Assassin’s Creed på en grov fritolkning av historiens vingslag men trots detta sticker inte berättelsen i Siege of Paris ut i någon vidare bemärkelse. Den finns där för att ge mig måltavlor att jaga och platser att plundra, men inte mer än så.

LÄS RECENSIONEN AV BASSPELET: Assassin’s Creed: Valhalla

Jag gillar som sagt de här nya Assassin’s Creed-spelen, men samtidigt kan jag ibland sakna den gamla goda tiden. Det finns en sektion i den här expansionen där jag och mina vikingakompisar springer runt på hustaken och tänder eldsignaler till varandra, och då är det ganska svårt att inte bli lätt nostalgisk. Det är bara synd att Valhalla knappast är byggt för att vara någon parkour-sensation. Klättringen genomförs nästa per automatik i de nya spelen, så det finns ingen riktig poäng i att lägga någon fokus där. Vidare introducerar The Siege of Paris en uppdragstyp där jag ombeds infiltrera ett område och lönnmörda ett utvalt mål. För att lyckas med detta behöver jag samla information, undersöka möjliga dödsfällor och hitta förklädnader för att nå bästa möjliga utgång. Det här är ett välkommet inslag och troligtvis de mest underhållande delarna av expansionen. Problemet är bara det att vägen till det perfekta lönnmordet alltid är så smärtsamt uppenbar att det hela snarare blir en häftig cinematisk upplevelse snarare än en tillfredsställande lönnmördar-utmaning. Några vägpunkter senare når jag en mellansekvens och sen är det klart.

The Siege of Paris introducerar även ett nytt uppdragssystem där jag ombeds hjälpa rebellerna genom att eliminera kaptener, stjäla viktiga papper eller andra enklare uppgifter i utbyte mot valuta som kan användas för att köpa speciell utrustning och diverse resurser. Det är ett trevligt system där jag kan njuta av spelets strider och utforska den vackra spelvärlden utan att påverka den övergripande handlingen. Samtidigt är det inget som leder till några särskilt minnesvärda upplevelser, det är mest enkel men aningen ihålig underhållning. Vidare måste vi också prata om de nytillkomna råttsvärmarna som flyttat in i diverse fängelsehålor och underjordiska grottor. Tyvärr tillför de ingenting förutom en mild irritation när de dyker upp. Jag kan bekämpa dem med hjälp av grundläggande attacker och en välplacerad låda utanför hålan de gömt sig i. Om jag likväl blir attackerad av dem gör de så pass lite skada att de inte känns farliga alls. De känns som en billig kopia på motsvarigheten i A Plague Tale och inte mer än så.

LÄS RECENSIONEN AV FÖRSTA EXPANSIONEN: Assassin’s Creed Valhalla: Wrath of the Druids

Jag har i skrivande stund en bra bit över 100 timmar i Assassin’s Creed Valhalla och i samband med att jag recenserade spelets första expansion skrev jag att jag utan problem kunde tänka mig lägga ett stort gäng timmar till. Efter The Siege of Paris är jag tyvärr inte lika övertygad. Min känsla är att Assassin’s Creed befinner sig i något av en identitetskris för tillfället och spretar åt ett par olika håll i jakten på att förbli fräsch och attraktiv för så många spelare som möjligt. Valhalla och The Siege of Paris bjuder fortfarande på samma tillfredsställande spelsystem som gör att jag spenderat så pass mycket tid i spelet fram till nu, men de nytillkomna delarna gör knappast något för att förhöja upplevelsen ytterligare.