Som spelare är jag ofta av sådan typ som sitter ganska länge med ett spel när jag väl startar upp det. Mestadels kanske av den enkla anledningen att många av de spel jag faktiskt spelar har en ganska generös speltid. Sedan finns det spel som av olika anledningar fungerar bäst i mindre doser, där varje gång man återvänder till det är det för att kanske tillbringa någon enstaka timme, ni vet ” för att slå ihjäl lite tid.” Jag tänkte nog på förhand att Back 4 Blood och dess koncept skulle passa bäst för just detta men genast uppenbarar då sig ett av Back 4 Bloods större problem.

Nu ska man komma ihåg att detta är högst personligt, men när man äntligen lyckats samla gänget och spela vill man ju gärna sitta där ett par timmar. Med denna andliga följetong till Left 4 Dead-spelen orkar sällskapet i fråga bara spela i just någon timme, ibland kanske vi sträcker oss till två, vilket gör att spelstunderna med detta spel blir väldigt utspridda. För recensionen skull hoppar jag in med lite okända personer också men det blir inte alls samma sak. Back 4 Blood är helt enkelt som allra bäst när man lyckas vara fyra spelare, I en röstchatt, och samarbetar. Och även då har vi bara lagom kul.

En gång i tiden var zombies det hetaste som fanns, med TV-serier, spel och filmer i överflöd. Jag är inte den som blir särskilt trött på något när det exponeras för mycket. Så länge det görs bra spelar det mindre roll för mig att det är ett uttjatat koncept. Däremot känns det stundtals som att Back 4 Blood är lite sent ute. Som att det där suget efter en fortsättning på Left 4 Dead 2 hann att dö ut, och när det sedan väl kom tillbaka känns det inte tillräckligt fräscht eller spännande nog att motivera sin comeback. Däremot märks det tydligt att utvecklarna försöker: redan första banan bjuder på ett högt tempo, och på andra får vi slåss mot en enorm boss och atmosfäriska omgivningar finns det gott om.

Det är egentligen inte något direkt fel på det här. Att peppra Zombies som rusar mot dig är skoj, och även om jag oftast ger mig ut själv på mina äventyr i diverse spel känns det skönt att ha mina spelvänner där i hörlurarna. Problemet är nog mest, som alltid när det kommer till underhållning, att det handlar om vilken känsla det i slutändan framkallar. Vi tar oss genom banor, dödar zombier, aktar oss för saker som kan föra oväsen (som förbannat högljudda fåglar och billarm) för att inte få en hög med odöda efter oss. Då och då bryts det traditionella linjära av med lite sidouppgifter och här skiner spelet lite extra, men varje gång vi avslutar en spelsession är det bestående intrycket för samtliga lite av en axelryckning.

När jag för många år sedan recenserade film hade jag en teori där jag ofta försökte finna och förklara skillnaden mellan underhållande och bra. Medan vissa filmer är otroligt explosiva och fartfyllda och därigenom underhåller, berör andra genom att vara otroligt välskrivna. Sen finns det dom där gyllene tillfällena där båda aspekter smälter ihop och skapar mästerverk. Back 4 Blood känns som ett typexempel där just den underhållande biten lyckas, men där resten faktiskt inte gör något särskilt minnesvärt intryck.

Man kan givetvis argumentera för att spel är underhållning i grunden och lyckas man med det så är det ett bra spel. Men jag vill tro att vi kommit så långt att vi kan se förbi det och kräva lite mer. Jag förstår samtidigt vad Back 4 Blood är: ett linjärt skjuta-zombies-spel i första person och jag kräver såklart ingen perfekt skriven historia eller att det lyckas beröra samtliga strängar i känsloregistret. Det är bara det att största delen av spelet är ganska anonymt och bara får skina på lite utspridda platser, och att vi först måste kämpa oss igenom all den där anonymiteten innan vi får ta del av det.

LÄS MER: Speciella stunder: Svensk matchmaking i Left 4 Dead 2

Eftersom svårighetsgraden också är ganska hög finns det flertal tillfällen där vi, om vi misslyckas på en bana men vet om var den slutar, bara bestämmer oss för att springa genom vissa partier för att komma till det safe-house som agerar som en slags checkpoint mellan banorna. Det känns lite som att spelet inte riktigt lyckas med sitt ändamål då. Här finns gott om banor, med varierande miljöer och som jag nämnt tidigare finns det absolut tillfällen då spelet skiner lite extra, speciellt när omgivningarna är atmosfäriska och roliga att vistas i. Det är framförallt denna bit som i många fall räddar spelet från att ta sig genom flera av banorna: ur ett visuellt perspektiv är det inget fel alls på det. Här varieras det bra och det är flera gånger jag kommer på mig själv med att faktiskt gilla de miljöer vi tar oss fram genom, men när det är gjort så återkommer alltid den där axelryckningen kring det spelmässiga.

Jag hade personligen sett fram emot ett spel likt detta och kanske är det min besvikelse över att det inte blev mer minnesvärt än såhär som färgar mitt skrivna omdöme. För ni ska samtidigt veta att spelet gör vad det skall göra, vilket förmodligen också är precis vad som förväntas av ett sådant här spel. Det är många gånger den typen av underhållning absolut kan vara tillräcklig, men tvärtemot mina förhoppningar får jag liksom inte ut det där extra av dess upplägg. Spelet hade behövt fräschas upp för att dels kännas relevant men framförallt hade det behövt vara bättre. Man brukar ju säga att saker är ett barn av sin tid men i slutändan kan jag inte dämpa tanken att Back 4 Blood snarare är en åldring redan vid födseln.