“If you knew how you were going to die, how would you live your life differently?”

För sex år sedan släpptes en titel vid namn Halo 5: Guardians. Ett spel som fick ta emot en del ris från allmänheten för sin oinspirerande design och röriga story, men det var också ett spel som fick ett relativt starkt multiplayerfölje. Trots detta gick det inte att bortse från det faktum att Halo gick på tomgång. Nu, ett år efter tilltänkt släppdatum, kommer uppföljaren. Halo Infinite. Spelet som ska ta Halo tillbaka till rötterna och samtidigt visa kraften i de nya konsolerna. 343 Industries har spänt bågen och lovat både en engagerande berättelse samt ett grundat multiplayerläge. Lägg därtill ett live service-tänk med utökat material allt eftersom tiden går och det är enkelt att rama in Halo Infinite som det största Halo-spelet någonsin. Lever det upp till förväntningarna? Både och, skulle jag säga.

Spelets kampanj inleds på UNSC Infinity, mänsklighetens största skepp och basen för mycket av händelserna i både Halo 4 och 5. Skeppet blir stormat av en faktion vid namn The Banished, en gruppering som såg sitt första ljus i Halo Wars 2. Och deras ledare, Atriox, besegrar Master Chief innan han dumpar honom i rymden. Det kan vid en första anblick tyckas vara viktigt att ha koll på sin Halo-lore för att hänga med i händelserna men faktum är att det gick relativt enkelt att förstå sammanhanget även om man som jag bara har spelat huvudspelen i serien.

Master Chief driver sedan runt i rymden i ett halvår innan han upptäcks av en pilot som plockar upp honom. Han berättar om en ny ringvärld som dykt upp och de båda landar på den innan de hittar en AI vid namn Weapon – din kanske viktigaste relation genom spelet. Och hon kan i sin tur hjälpa dem att hitta Cortana som gjorde en del minst sagt tvivelaktiga beslut i Halo 5 (typ folkmord och lite sånt). Och det är grundpremissen för spelet där resan som Master Chief, piloten och Weapon har tillsammans blir det som utgör storyns upplägg. 

MER HALO: Kärleken, jag och Halo

De skapar ett team som är lätt att fatta tycke för och dynamiken mellan de tre är härlig med inlevelsefulla dialoger. Spelet går dessutom sömlöst mellan mellansekvenser och spelande på ett imponerande sätt. Det enda som går att jämföra med Infinite i den här aspekten, som jag ser det, är God of War då det finns många likheter i hur de valt att förtälja berättelsen där gränsen mellan spel- och filmsekvenser suddas ut. Spelet rör sig konstant framåt i ett balanserat tempo som är precis lagom för att man inte ska vilja lägga ifrån sig kontrollen.

Utöver det cinematiska berättandet har 343 Industries dessutom implementerat audiologgar som berättar mer om världen för de mest hängivna. Här har för övrigt utvecklarna kommit på en grej. Dessa ljudinspelningar spelas nämligen bara upp automatiskt om du håller in X-knappen, men om du endast klickar snabbt på samma knapp så sparas de i din databas och du kan lyssna på dem när du själv behagar. Det är enligt mig en smart lösning för personer som vill samla på allt men inte orkar lyssna i stridens hetta.

Spelet utspelar sig på Zeta Halo, en ny ringvärld som de brutala Banished desperat försöker rekonstruera och väcka till liv. Ringen är stor, mystisk och fylld med byggnader, skogar, fordon och vapen samt sidouppdrag som berikar världen. Halo har aldrig känts så öppet som nu, men det har heller aldrig varit så ofokuserat. Det är stundtals kul att steg för steg återta kontrollen över ringen, men samtidigt gör sig spelet som bäst under huvuduppdragen, som i ett klassiskt Halo-spel där du och din A.I. nystar i mysterier. 343 Industries har gjort ett ädelt försök att modernisera konceptet men sidouppdragen blir i slutändan en utfyllnad som inte alltid känns särskilt motiverad.

LÄS MER: Hur jag vill läsa i spel

Känslan i Halo Infinite är åtminstone där och har du plockat upp något av de tidigare spelen kommer du snabbt hitta rätt även här. Spelet har fortfarande en fysisk aura över sig med överdrivna hopp och en miljö som går att ta på. Dessutom är all fall fallskada borttaget så det är smidigt att ta sig runt i världen. Och på tal om smidighet så kan vi inte bortse från elefanten i rummet: Master Chief har en änterhake nu. Med hjälp av den kan du ta dig över klippor, dra till dig tunnor som sprängs eller rentav fånga vapen på håll. Det går också att dra sig till fiendens fordon eller fienderna själva för att snabbt ge dem på nöten med en våldsam kraft. Änterhaken ger en helt ny dimension till Halo och känslan är faktiskt inte jättelångt ifrån den som finns i Titanfall 2.

Bandesignen i Halo Infinite är ömsom vin, ömsom vatten. Det finns stunder då man upplever större setpieces och spelet blir sådär bombastiskt underbart. Men i regel handlar det mest om att ta sig över öppna fält eller genom trånga korridorer för att nå nästa utrymme med fiender. Det är ingenting nytt när det kommer till Halo, såhär har det varit ända sen Combat Evolved och känslan är fortfarande riktigt bra. Det är fortfarande så underhållande att skjuta utomjordingar, att det inte gör något. Men man hade gärna önskat ett nytänkande flöde nu när 343 Industries ändå bemödat sig med att ändra spelets upplägg i stort.

Något som däremot imponerar i Halo Infinite är ljudbilden. Den är magisk. Musiken är välkomponerad, dialogerna är många och ljudet av granater som studsar mot glas och metall kommer aldrig bli uttjatat. När skölden återfår sin hälsa fylls hela kroppen av ett välbehag i takt med att ljudet sugs ut ur rummet, det kanske mest ikoniska ljudet som Microsoft har presenterat sen Windows XP stängdes ner. Tillsammans skapar allt det här en orkester som spelar i takt med Master Chief i ett perfekt tempo. Utan ljudbilden hade Halo Infinite varit grått, nu är det istället fyllt med färg.

LYSSNA HÄR: Utdrag från musiken i spelet

Spelet ser generellt respektabelt ut, åtminstone på nära håll. Reflektionerna är slipade, upplösningen är knivskarp och karaktärsmodellerna är förtroendeingivande. Framförallt Master Chief har en rustning som tagit stryk från att driva runt i rymden vilket ger ett nästan verkligt intryck, en av många snygga detaljer. Något som däremot inte är lika snyggt är världen, åtminstone inte på håll. Spelets draw distance är bristfällig och letar man sig upp på ett högt berg blir träden smala och ljuseffekterna fattiga. Bilduppdateringen är stabil men det på bekostnad av stundtals blygsamma omgivningar. Dessutom är nästan allting grönt, grått eller silver och det finns knappt någon variation i miljöerna. Du är på ringen, that’s it. Det är en missad chans tycker jag.

En annan stor och självklar aspekt i ett Halo-spel är multiplayern. Det här var ett läge som 343 Industries släppte för ungefär en månad sen då Halo fyllde 20 år, gratis för alla att ladda ner. Läget var i beta då och kommer öppnas upp mer och mer allt eftersom spelet utvecklas. Det går därför inte att göra en regelrätt bedömning av spelläget i sig, men det är enkelt att konstatera att Halo online, mot andra människor, fortfarande är oerhört underhållande. Jag tycker dessutom att 343 verkar ha hittat en schysst balans mellan tur och skicklighet. Är du duktig på Halo kommer varje match kännas utmanande, men även om du är ny i serien finns det mycket att hämta. Både veteraner och nykomlingar kommer ha kul med spelet. Och nu när spelet släpps så kommer vi äntligen få välja vilket spelläge vi vill spela. Det är framsteg, bara det.

För mig är Halo Infinite svaret på frågan om hur ett modernt Halo-spel ska kännas år 2021. Det är rappt, snyggt och underhållande. Fans av serien kommer vara nöjda med berättelsen och multiplayern kommer driva Halo framåt under det kommande året. Det finns dessutom mycket blinkningar till de äldre spelen i serien så det var en fördel att spela igenom dem tätt inpå Infinites release. Nya tillägg som den öppna världen och bossar med livmätare kan eventuellt bli en vagel i ögat för vissa, men överlag har 343 Industries hittat tillbaka till rötterna. Jag önskar att kampanjen hade mer variation men samtidigt finns det ett multiplayer-läge som är det kanske bästa i branschen vilket drar upp slutbetyget på egen hand. Jag vet i alla fall att Halo Infinite kommer vara en hörnsten i min spelrotation under kommande år. Och bara det gör mig lycklig.