Den 13 mars i år fyllde Journey hela tio år. För mig som haft en enastående upplevelse med studions föregående spel, Flower, var förväntningarna höga och resten av spelvärlden var också extremt hype på titeln p.g.a. sin unika estetiska utformning. Men när jag väl spelade det i mars 2012 upplevde jag en känsla av déjà-vu, en känsla som några år senare mynnade ut i en omfattande analys döpt till ”I skuggan av Flower”. Läs den gärna om du vill se mig dra en hög med paralleller mellan Flower och Journeys dramaturgiska och spelmässiga konstruktion.

Mitt problem med Journey bottnade kortfattat i att jag redan i Flower upplevt en snarlik berättelse och resa, och haft en näst intill religiös upplevelse med Flower. För mig var Journey den förädlade versionen av Flower. Allt kändes igen och därmed överraskade Journey mig inte på samma vis eller gav mig den euforiska känslan som många andra haft med Journey genom åren även långt efter lansering.

Med det sagt tycker jag fortfarande om Journey. Jag tycker faktiskt om det som en spelupplevelse precis som Flower. Jag har vandrat genom spelets öken, grottor och berg flertalet gånger genom åren för jag uppskattar den vackra färden men jag kan såklart aldrig få tillbaka känslan av att spela och klara ett spel för första gången. Det var hela tre år mellan Flower och Journey men det räckte inte för att jag skulle få distans till blom-äventyret. För mig kändes Journey som en märklig spirituell uppföljare.

ÄVEN I ABZÛ HITTADE JAG LIKHETER: I skuggan av Flower: volym 2 – Resan som inspirerade Abzû

Det är den besvikelsen som ledde till min artikel, och även om det resulterade i en väldigt intressant analys som jag är väldigt nöjd och stolt över även flera år senare så får den mig att framstå som en Journey-hatare, något jag absolut inte är. Thatgamecompanys tredje spel bara träffade mig annorlunda p.g.a. mina tidigare möten med studions spel.

Det som ändrats med åren är att förfiningen nu börjar märkas. Flower är fortfarande enkelt och elegant i sin utformning men när jag blickar tillbaka tio år är det stunderna och platserna i Journey som lyser starkast. Journey har åldrats som ett fint rött vin. Dess estetik är tidlös och kommer aldrig se daterad ut, Austin Wintorys musik ackompanjerar miljö och händelser med pricksäker elegans och spelets tysta varning om begränsade resurser, konflikt och ekologi minns jag än idag. Det som kändes alldeles för bekant för tio år sen är nu tydligt separerat från prototypen och står på egna ben.

Jag glömmer fortfarande inte hur jag reste mig ur min soffa, sträckte fram armen mot TV-skärmen och utbrast ett ganska försiktigt  ”Nej…!” när min lilla nedfrusna och utmattade pilgrim till slut gav upp och ramlade ner i den djupa snön efter ett tappert försök att nå bergstoppen, följt av att skärmen slocknade. Det är vid det här laget en av de bästa spelsekvenser jag förmodligen upplevt i mitt liv.

Så detta är min formella ursäkt till Journey. Jag tyckte alltid om dig, jag kanske rentav älskade dig men något hindrade mig att ge mig helt hän till denna relation. Du påminde så mycket om en annan jag haft i mitt liv så jag var vaksam hur vår relation skulle gå men nu när jag i efterhand tänker tillbaka på den är du nog en av de viktigaste bekantskaperna jag haft i mitt vid detta laget långa spelliv. Vi har tillsammans upplevt den branta kalla sluttningen, undvikit vaktrobotar och kan nu ta varandra i hand och stiga mot toppen av berget bevingade och säkra på var vi har varandra i våra minnen.

Mea culpa Journey, jag borde insett vad jag hade framför mig hela tiden.