Vi har alla varit spelande barn och tonåringar och dragit på oss den ena efter den andra spelupplevelsen som vi värderar lite extra. De där spelen som gör oss extra nostalgiska. Det finns många spelserier eller one-offs som tyvärr aldrig fick sig en fortsättning. I somliga fall blev det tyst i 8-10 år innan vi insett att utgivare gett upp på en spelserie som vi personligen känner starka känslor för. Och när sånt händer kan man inte annat än sörja och drömma om vad som kunde varit.

Men nu råkar det vara så att somliga av dessa drömmare växer upp och istället konverteras till drömskapare. I vår värld kallar vi dessa spelutvecklare. Det är den lilla skara av spelcommunityn som plötsligt fick intresset att göra egna spel och ge tillbaka till spelcommunityn och addera sin kreation till spelhistorien.

Somliga går sin helt egen väg men några är spelare som saknar en svunnen tid, en era då deras favoritspel existerade, och dessa skapare börjar inte bara drömma utan gör slag i sak att realisera sina drömmar. För 10-15 år sen såg vi Metroidvania-genren vakna till liv på nytt p.g.a. entusiastiska fans tillika spelskapare. En gång i tiden var trippel-A för upptagna med Halo, Gears of War, Uncharted, Super Mario och Dead Space för att ge metroidvania en ny chans. Då steg det in indieutvecklare, ensamvargar och grupper, som tog saken i egna händer och började ge världen nya spel inom denna då saknade och älskade subgenre. Det är de initiativen som gav oss Hollow Knight, Dust, Axiom Verge och Ori and the Blind Forrest.

Detta var som sagt en genre som tydligt lös med sin frånvaro och sen återuppstod som fågel Fenix inom indieutveckling. Nu står indieutvecklare i kö för att göra likartade återupplivningsförsök av genrer och spelserier de saknat under en längre tid.

Nintendo vägrar fortfarande efter 20 år att göra ett nytt F-Zero (och Sonys Wipeout lyser också med sin frånvaro) så Fast Racing Neo och uppföljaren Fast RMX såg dagens ljus. Agent 64 signalerar tydligt att någon saknar Goldeneye-likes medan nyligen släppta Tinykin är tydligt influerat av Pikmin och utforskande 3D-plattformspel. Nyss nåddes vi även av nyheten att Jet Set Radio-inspirerade Bombrush Cyber Funk blivit uppskjutet till 2022, men det kommer åtminstone och kan stilla JSR-fans hunger. Under E3-perioden i somras testade jag ett spel som fick mig att inse hur mycket jag saknade ett koncept som Rampage i mitt liv, därför ser jag nu väldigt mycket fram emot att skapa kaos med vänner i kommande Terror of the Hemasaurus. Till och med idéerna från outgivna spel tar några på sig ansvaret att försöka realisera. Så är fallet med Madison som försöker efterlikna P.T., som mest var ett smakprov från ett nytt Silent Hill.

Såhär ser det ut nu. Spelserier eller koncept som storutgivare inte längre ser potential i för de inte kan håva in miljarder kastas åt sidan och låter entusiastiska, spelskapande fans soptunne-dyka efter idéerna på tunnans botten för att sen ge världen sin tolkning. Det är inte alltid riktigt samma grej för i många fall blir vi inte bara förälskade i gameplay utan även i världen runtom men jag kan ändå inte låta bli att beundra dessa drömkrigare som till slut sätter ner foten och säger ”Om inte ni gör ett nytt spel så gör jag det istället.” Bravo.