Monkey Island-serien är fantastisk på många sätt. Den har ett gediget galleri av färgstarka karaktärer, omsorgsfullt detaljerade miljöer och banbrytande, om än något långsökta, pussellösningar. Men dess största styrka har i min mening alltid varit ett smart och humoristiskt manus. Medan jag i vanliga fall klickar mig förbi dialoger i de flesta peka-klicka-spel – för att jag för det mesta hinner läsa färdigt replikerna innan de levererats klart av karaktärerna – gör jag raka motsatsen i Monkey Island-spelen. Speciellt i seriens tredje del, The Curse of Monkey Island, är inte bara manus utan också röstskådespeleriet tillräckligt för att vem som helst ska stanna upp och njuta. Både handling och dialoger briljerar rakt igenom med flippat, men märkligt nog okonstlat, göteborgsvitsande och fjärde-väggen-brytande innehåll.

NÄR ANDRA SPEL TAR TON: Final Fantasy X-2

Inte ens när handlingen drar iväg åt sina mest skruvade håll känns det omotiverat. Merparten av The Curse of Monkey Island går till exempel ut på att försöka häva den förbannelse som huvudpersonen Guybrush Threepwood av misstag har lagt på sin blivande fru Elaine Marley. Som sig bör befinner sig således Guybrush plötsligt i en situation där han måste få sitt manskap att sluta sjunga så att de istället kan jaga efter piraten som kidnappat hans fästmö. Men vad hade han egentligen förväntat sig när han värvade en barbershop-trio till sin besättning?

Sången de sjunger heter ”A Pirate I Was Meant To Be” och är en sjörövarvisa likt många andra typiska dryckessånger, uppdiktade som verkliga, med en enkel vers-och-refräng-form. I enlighet med övrigt manus präglas även denna sång av underfundig humor när de tre barberarpiraterna sjunger om hur de jagar skräck i Karibiens alla seglare och sjömän med sina stämmor.

Själva spelmomentet i just den här delen av spelet går ut på att som Guybrush övertala sina mannar att sluta sjunga. Spelaren får en lista med dialogalternativ att välja ifrån för att försöka avstyra den muntra sången. Dessa försök visar sig dock tämligen ofruktsamma då nästan allt Guybrush säger istället rimmas på och vävs in i sången av de uppsluppna piraterna. I ett annat spel hade ett liknande segment kanske känts krystat, men i The Curse of Monkey Island kunde det inte kännas mer naturligt. Jag har gjort tappra försök att sjunga med i verserna, bara för att gång på gång slå knut på tungan. Det är dock väldigt svårt att inte ryckas med och klämma i för full hals varje gång refrängen kommer igen.

FLER LUCASARTS-SPEL: Loom, Lucasarts glömda skatt

Du kan själv välja hur tidigt eller sent du vill sätta stopp för piraternas visa. Detta gör du genom att ge dem ett näst intill omöjligt rim som snabbt skjuter deras sångglädje i sank – pun intended. Men varför skulle en vilja göra det redan innan alla de andra verserna sjungits igenom? Jag tror inte att jag är ensam om att ha suttit och försökt tajma Guybrushs repliker med musiken för att få övergångarna mellan verserna att bli så sömlösa som möjligt. Om den här texten är tillräckligt för att du ska plocka upp spelet igen så utmanar jag dig att göra detsamma. Tro mig, det är lättare sagt än gjort.

https://www.youtube.com/watch?v=bh3lVKiiwFc