När jag var liten spelade jag och mina kompisar massor av penna-och-papper-rollspel. Det var Wasteland, Sagan Om Ringen, Kult, Star Wars, Mutant och Drakar och Demoner. Framför allt gjorde vi egna rollspel som vi satte ihop från delar av de andra rollspelen. Det mest spelade av dessa spel (inget av dem fick något riktigt namn) utspelade sig i en amerikansk stad i nutid och var rena rama greatest hits-kavalkaden av de gangsterfilmer som vi älskade. Det var avancerade bankrån, fixare i skumma gränder, drogpartyn med korrupta poliskvinnor och planlösa kidnappningar av oskyldiga, och inte minst onödiga övertaganden av folks bostäder. Inte olikt den kaotiska, kriminella, tv-serie-doftande upplevelse som Grand Theft Auto-spelen senare skulle utvecklas till.

Västerländska rollspel inom tv-spel är trots detta en genre som jag inte har någon större erfarenhet av. De enda västerländska rollspel som jag har klarat är de magiska Mass Effect och Mass Effect 2 och det något mindre magiska, men ändå högst älskvärda, Mass Effect 3. Jag älskade även Star Wars: Knights of the Old Republic när det kom. Men där buggade spelet ur halvvägs och sedan dog min dator. Jag köpte spelet två gånger till Xbox, men min kompis Mårten kom samtidigt bara halvvägs genom sin Knights of the Old Republic-genomspelning till sin Xbox innan hans spel buggade ur, så det blev aldrig att jag vågade mig på Xbox-versionen. Halvvägs kom jag också genom Dragon Age: Origins (förvirring i dvärgarnas rike) och The Witcher: Enhanced Edition (jättespindel i taket), två spel som jag också hoppas spela klart någon dag.

Men sanningen är den att västerländska rollspel aldrig riktigt har lockat mig så mycket. Har man en gång njutit av ”riktiga” rollspel, där fem-sex kreativa vänner sitter i två soffor och hetsar varandra till stordåd och hittar på berättelser tillsammans, blir man alltid lite besviken på bristen på frihet, och bristen på faktiskt rollspelande, inom tv-spelsmediets rollspel. Visst är det kul att rädda världen, men rollspel handlar framför allt om att rollspela. Om att spela som en detektiv som är alkoholist och väldigt svag för kvinnor och sedan på grund av sitt uppdrag tvingas vandra in i en bar full av just alkohol och fagra kvinnor, och varken på ett orealistiskt sätt problemfritt ignorera alla dessa lockelser eller på ett något mer realistiskt sätt vältra sig hämningslöst i dem, utan att hamna någonstans mitt emellan kall och lockelse, så att det fortfarande blir en berättelse av alltihop. Det är det som rollspel handlar om. Att spela som en karaktär som både har styrkor och stora svagheter. Inte att döda jättelika bossar.

Men under februari har jag gett mig på fyra västerländska rollspel – och på inget av dem står det ”BioWare”. Varav ett spel var en stor succé, två spel var väldigt intressanta, och ett spel nästan tog död på den här artikelserien…

The Elder Scrolls V: Skyrim

The Elder Scrolls har länge innehaft en hedersplats på min lista över spelserier som jag aldrig har spelat, då jag har gjort tre allvarliga försök att spela The Elder Scrolls IV: Oblivion, utan att lyckas någon av gångerna.

Vid första försöket tog jag mig igenom slottskällaren i början av spelet, blev häpen av den öppna världen när jag äntligen tog mig ut, och kom jag av mig. Vid det andra försöket, några månader senare, hände samma sak. Då spelet var mina kompisars favoritspel på den tiden (innan Minecraft släpptes) var jag fast besluten att göra ett tredje försök. Jag satt i en timme och lyssnade på när mina kompisar försökte förklara varför det var världens bästa spel och insåg att jag, under mina två första försök, hade spelat spelet på fel sätt. Så nu tänkte jag till punkt och pricka spela spelet som mina kompisar hade spelat det: det vill säga genom att skapa mig en helt egen karaktär, och istället för att försöka spela någon slags given, förhandsskapad karaktär, som jag var van att spela tv-spel, så skulle jag rollspela min helt egna karaktär!

Ett av mina favoritäventyr inom papper-och-penna rollspelen var ett fantasyäventyr när jag tillsammans med spelledaren skapade en mystisk karaktär, som de andra spelarna inte visste något om. Jag bar nämligen en magisk kappa som skyddade all fakta om mig: ålder, ras, kön, egentlig längd och kroppsbyggnad, och yrke. För att spoila den stora överraskningen (som faktiskt aldrig kom att avslöjas under spelets gång): jag var en magiker-kunnig, ung halv-alv tjej på ett mystiskt uppdrag. Så i Oblivion skapade jag en söt liten alvtjej med magiska krafter, som var dold i en stor kappa. Jag var beredd att spela spelet som de skulle spelas.

Det gick inget vidare. Det första som hände när jag tog mig ut i den stora världen var att jag kom till ett mindre värdshus. Jag försökte rollspela min karaktär, men det var ingen som brydde sig det minsta om att jag var alv, tjej, mystisk eller magikerkunnig.
”You look like a fighter, why don’t you join the Fighter’s Guild?” frågade den första personen.
Nej, jag ser inte ut som en krigare! Jag är en söt liten mystisk alvflicka!

Mitt första uppdrag gick inte bättre. Den första jag mötte på vägen var en adelsman till häst. Jag tänkte säga hej, men råkade muddra honom istället, varpå jag blev upptäckt och hamnade i finkan igen. Jag slutade spela Oblivion, innan jag ens passerat de där två timmarna som Steam tycker att jag har på mig att testa ett spel.

Skyrim är ett aningen mer genomtänkt och mindre kaosartat spel. I början av spelet ska man bli avrättad tillsammans med några upprorsmän, men en stor drake sänker sig ner från himlen, och tänker ställa till med grillfest, så plötsligt har alla annat än avrättningar att tänka på. Det verkar som att man får välja ifall man ska hänga på en soldat eller en upprorsman när man flyr. Jag hängde på soldaten i vilket fall, vilket myndigheterna uppskattade, trots att jag är en alv. Och kvinna. Så nu har jag fått ordern att döda drakar och uppehålla ordningen. Det passar mig bra.

Förutom att spelets inledning är mer genomtänkt, strömlinjeformad och medryckande än inledningen i Oblivion, så har spelet en mörkare stämning och en mer jordnära värld. Om inledningen på Oblivion var high fantasy är det här mer dark fantasy.

LÄS MER OM SKYRIM: Skyrim Anniversary Edition förvandlar betalmoddar till en expansion

Än så länge har allt varit roligt att spela. Det är hela tiden uppenbart vad man ska göra härnäst, även om det också finns mycket frihet. Världen är lagom öppen och fin. Uppdragen är lagom fria och man behöver tänka till lite grann och ha koll på kartan lagom mycket. Det är inte riktigt lika medryckande som Asssassin’s Creed Origins, och grafiken är definitivt inte lika snygg. Men det heller inte lika strömlinjeformat. Skyrim är också mer udda, och rätt annorlunda, trots alla klassiska inslag. Det är skönt att ett av de största spelen någonsin kan kännas så här avslappnat och konstigt.

Under de första fem timmarna i spelet hade jag bara ett problem: att undertexterna inte dök upp när folk pratade. Men det var jag själv som hade missat att det fanns två inställningar för undertexter i menyerna: en för storysekvenser och en för sekvenser när man frågar karaktärerna om något. Så när jag till sist lyckades klicka i den andra lilla lådan i menyn fanns det ingenting alls att klaga på egentligen. Jag kommer säkerligen ha väldigt kul med det här framöver, precis som med Asssassin’s Creed Origins.

Pillars of Eternity

Det här spelet hade jag stora förhoppningar på. Inte minst då det på ett naturligt sätt anknöt till Kickstarter-temat som jag körde i februari, då Pillars of Eternity är en av de största och mest kända succéerna på tjänsten. Men ärligt talat, inget spel har någonsin gjort mig så uttråkad som det här spelet, och det är ingen överdrift.

Ändå var inledningen väldigt lovande. Jag brukar ha en bred syn på vad som får räknas som ett tv-spel, och ser alltid till att försvara genrer som visuella romaner och walking simulators när folk påstår att det inte är ”riktiga” spel. Men frågan är om Pillars of Eternity verkligen är ett tv-spel. Det är snarare en papper-och-penna-rollspel-simulator. Det vill säga en interaktiv och digital upplevelse som försöker fungera och verka precis som ett papper-och-penna-rollspel, snarare än fungera som ett tv-spel brukar fungera, eller ska vi säga, borde fungera. Istället för flådiga mellansekvenser, involverande gameplay och lyxigt lull-lull får vi stället långa textsjok där ”en spelledare” går igenom vad som händer och vad karaktärerna för tillfället gör, inklusive tittar menande åt olika håll, vilket de ofta gör.

Inledningsvis känns det (för mig som aldrig spelat Baldur’s Gate och dess vänner eller något annat västerländskt rollspel innan Star Wars: Knights of the Old Republic) väldigt fräscht, men snart blir det otroligt frustrerande. Framför allt musstyrningen är fullständigt värdelös och helt livlös. Spelargränssnittet är fullt av knappar och symboler att trycka på som inte har någon som helst funktion ännu i spelet. Det känns som att testa en prov-version av något nyttoprogram där huvuddelen av programmets funktioner inte är upplåsta ännu. Jag tror aldrig jag har spelat ett spel som varit så, inte ointressant, men renons på all form av liv, rörelse och känsla. Vi får inledningsvis både vidriga ritualer, mystiska ruiner, hemska sjukdomar och potentiella förräderier, men det är något som liksom bara pågår, snarare än griper tag och engagerar.

Efter den första timmen i spelet var jag så uttråkad att jag blev tvungen att ta en paus från den här artikelserien i en hel vecka och bara nöta Forza Horizon 5 och Splatoon 3 tills jag fick tillbaka livsglädjen igen. Väl tillbaka på banan gav jag spelet en ny chans, men nu var det om möjligt ännu tristare. Jag antar att spelet bara måste bli intressantare och mer givande längre fram, men inledningen av spelet är det värsta stolpskottet jag stött på i dataspelens värld från en seriös utvecklare.

Storyn, världen och raserna påminner väldigt mycket om dem i Skyrim, till den punkt att det var rätt svårt att hålla reda på vilka legender som hörde till vilket spel. Bitvis känns det närmast som en ambitiös ”demake” på det spelet. Som nykomling till båda världarna hade jag till sist rätt svårt att hålla isär vilken bakgrundshistoria som hörde till vilken värld. Dock får man påverka rätt lite av det som händer i början av det här spelet, så det gör inte så mycket om man inte hänger med i vad som händer och vad folk pratar om. Jag gissar att båda spelen bygger på samma inspirationskällor, snarare än att de har riffat av varandra, men det är inte idealiskt att spela de båda spelen samtidigt, så mycket kan jag säga.

LÄS MER OM OBSIDIAN:  Vår recension av The Outer Worlds

Bitvis är Pillars of Eternity som en parodi på hela rollspels-genren och fantasy-genren, gjort av någon person som är väldigt begåvad men inte särskilt rolig. Eller som om ett museum gjort ett försök att bevara dessa genrer i ett program med ett gediget men inte särskilt spännande resultat. Säkert hedervärt, men inte så kul att ta del av.

South Park: The Stick of Truth

När jag var liten älskade jag The Simpsons. Verkligen älskade, älskade. Tyvärr hade vi inte tv-kanalen som sände serien, så jag fick nöja mig med mina VHS-kassetter med de bästa The Simpsons-avsnitten, som jag såg om och om igen, och med South Park som visades på TV4, som vi såklart hade. Trots att jag inte alls var lika förtjust i South Park så missade jag inte ett enda avsnitt. Man får ta vad man får helt enkelt. Däremot älskade jag långfilmen South Park: Bigger, Longer & Uncut när den kom. Jag älskade handlingen, humorn, musiknumren, den hejdlösa attacken på censurtänkandet och alltihop. Det är fortfarande en av mina favoritfilmer. South Park var också den första serie som jag såg streamad på internet. Redan i början av 00-talet dök det nämligen upp en officiell sida på nätet där man kunde se alla säsonger av serien helt gratis. Konstigt nog såg jag bara det första avsnittet, innan jag kom av mig, men att komma av mig på internet är jag å andra sidan rätt bra på.

Jag köpte faktiskt South Park: The Stick of Truth till Xbox 360, inplastat på Tradera, när spelet var rätt nytt, för 80 kronor, men jag spelade det aldrig då. Efter att jag köpt spelet var det rätt mycket snack om att spelet var censurerat till Xbox 360 i Europa, så jag fann aldrig motivationen att spela det. Jag var väldigt känslig för censur på den tiden, ännu mer än jag är nu, och jag var väldigt fokuserad på att uppleva alla verk ocensurerade, oavsett om det var en bra idé eller inte. När jag nu tar mig an spelet, sent omsider, lever det faktiskt upp till alla förväntningar. Det är visserligen 20 år sedan jag senast såg ett avsnitt av tv-serien, men det här känns verkligen som att vara en del av tv-serien. Grafiken, staden, karaktärerna, storyn, replikerna och allt det andra känns helt rätt. Och det känns mer som man är en del av en berättelse, av en värld, än att man ”spelar ett spel”. Till skillnad från Pillars of Eternity som kändes ”inte som ett tv-spel” på fel sätt, så känns det här som ”inte som ett tv-spel” på rätt sätt. Det vill säga en upplevelse större än vad man förväntat sig.

När de börjar att skämta om Skyrim blir det ännu roligare. I det spelet får man i början av spelet en egenskap som gör att man kan skicka iväg fiender med en stark vindpust, en egenskap som kännetecknar dig som den utvalde. I South Park: The Stick of Truth finns samma förmåga med, fast här fiser man bort fienderna förstås. En annan intressant sak är att många av inslagen i spelet, som inte var särskilt kontroversiella när spelet släpptes, som pojkar som klär sig i kvinnokläder, har blivit betydligt mer kontroversiella sedan dess. Så spelet blir potentiellt bara bättre och bättre med åren.

Något ironiskt är att det är de faktiska rollspelsinslagen som fungerar sämst. Levlandet och de turordningsbaserade striderna är inte lika intressanta och involverande som resten av spelet. När man vid ett tillfälle ska ta sig in i stadens skola och en pojke står i vägen och spärrar din väg (ja, man ska faktiskt bryta sig in i skolan, bara det genialiskt) blir lösningen att skjuta en pil på en eldslåga, som faller ner och tänder eld på en stol, varpå man fiser på den brinnande stolen så att pojken som står bakom stolen börjar brinna och skrikande springer sin väg är det rätt roligt. Men när två rader av mellanstadiebarn står mot varandra i spelets turordningsbaserade strider och slår varandra i huvudet med träsvärd så fungerar det inte riktigt. ”Obehagligt” är inte riktigt sätt ord, men det är något som inte riktigt stämmer. Tv-serien skapades en gång i tiden för att lågstadiebarn och mellanstadiebarn ska få skämta om våld, sex och kändisar, och det har alltid varit en naturlig del av South Park-serien, men mellanstadiebarn som slår varandra i huvudet med träsvärd i turordningsbaserade strider har liksom aldrig varit en naturlig del av konceptet.

När jag rultar omkring i staden och pratar med folk och löser lättare pussel är känslan som hos ett gammalt äventyrsspel av Sierra-skolan. Hade man bytt ut levlandet och de turordningsbaserade striderna mot klassiska kombinera-vitt-skilda-föremål-för-att-lösa-pussel-pussel så hade man nog fått ett ännu bättre spel. Men ett  äventyrsspel/visuell roman i South Park-stuk hade förmodligen varit svårare att sälja än ett South Park-rollspel.

LÄS ÄNNU MER OM OBSIDIAN: Pentiment

Det är väldigt kul med ett spel som utspelar sig i nutid, med kändisar som Al Gore, det är kul att lägga av en fis när man ser en snygg tjej och se vad som händer, och det är ett engagerande upplägg att man ska skaffa sig så många kompisar som möjligt. En kul detalj är att i långfilmen hade de en scen där de skämtade om sex med djur, som de blev tvungna att klippa bort på grund av den amerikanska censuren, men här får de chansen att skämta om sex med djur till och med. Synd bara på de rätt trista turnordningsbaserade striderna. Jag hoppas verkligen att de blir roligare längre fram, för det här är ännu ett spel som jag tänker fortsätta att spela.

Disco Elysium

Här skulle jag egentligen ha skrivit om Divinity – Original Sin 2 som jag skulle med mina kompisar över nätet, men både jag och en av mina vänner råkade ut för renoveringar i våra hus under månadens sista vecka, så jag fick skyffla om i mina planer. April månads tema i den här artikelserien kommer att bli detektiv- och mysterie-spel, så jag beslöt att gå lite i förväg och spela Disco Elysium. Det är ju inte bara ett detektiv-spel, utan även ett västerländskt rollspel, så det passade in även här.

Rent spelmässigt påminner spelet mycket om Pillars of Eternity, med berättande text istället för flådiga mellansekvenser. Det gäller att ha koll på vilket håll folk tittar åt och vilket kroppspåk de har, och mycket inre dialog. Ja, de olika aspekterna av ditt sinne försöker verkligen hela tiden tala förstånd med varandra, vilket är väldigt underhållande. Du pratar verkligen lika mycket med dig själv i det här spelet, som med andra, vilket känns fräscht. Till skillnad från många liknande spel har också de val du gör, när du pratar med andra och dig själv, en direkt effekt på vad som händer och vad de andra karaktärerna tycker om dig, eller välja att säga till dig. Och dina egenskaper och spelets siffror, som mest brukar vara för syns skulle och inte heller brukar spela så stor roll, spelar en avgörande roll här. Om du ska undersöka ett lik på en brottsplats utan att spy, men inte har rätt egenskap för att förhindra dig att spy, så blir det inget helt enkelt. Det verkar onekligen som att den typ av karaktär du väljer att spela i början av spelet har en stor betydelse här.

Spelet börjar precis som alla rollspel brukar börja, nämligen med att du vaknar bakfull på ett golv i bara kallingarna. Dock har man kastat en sko genom ett fönster, snarare än att det ligger en poliskvinna och sover i badkaret. Inledningen av spelet är skönt förvirrande med massor av roliga dialoger, både inne i det egna sinnet och med andra personer, som du förgäves försöker förhöra (eller förföra). Det enda jag vet är att jag förmodligen är på väg åt fel håll. Spelet påminner mycket om min och mina kompisars papper-och-penna rollspelssessioner i tonåren, med Johannes som spelledare, när ingen fattade vad han förberett för story i förväg. Så alla irrade iväg åt fel håll och pratade med fel personer medan Johannes, allt mer irriterad och frustrerad, fick sitta och improvisera fram en massa dialoger som inte hade något med något att göra, medan vi förgäves försökte hitta rätt.

En kul detalj är att din inre röst låter väldigt lik din inre demon i The Darkness, vilket säger något om stämningen i det här spelet. Det är nog den första gången som jag spelar ett spel som känns som en gammal europeisk långfilm. Vilket förmodligen beror på att jag spelar för få indie-spel. Jag får ljuvliga minnen av till exempel Lars von Triers första film The Element of Crime, som också handlar om en inte helt lyckad polis. Eller om vi ska hålla våra referenser inom spelvärlden så är det lite som om Half-Life 2 hade varit ett rollspel med en random poliskommissarie i huvudrollen.

Jag gillar att det är ett spel där man måste vara skärpt, och verkligen hålla på koll på vad folk säger och hur de säger det. Det är ingenting man söndags-spelar direkt.

LÄS MER OM DISCO ELYSIUM: Mer av mindre platser med mer substans

Jag har spelat alldeles för få timmar för att säga något säkert om kvalitén på spelet, men jag har svårt att tro att någon skulle bli besviken på det här spelet. Oavsett var berättelsen är på väg, om den nu är på väg någonstans, eller om den är på väg dit jag är på väg, och oavsett om jag någonsin lyckas levla upp någon gång (det verkar inte så), så är spelet något som Pillars of Eternity inte är: intressant hela tiden. Och det räcker långt.

Vad kan vi förvänta oss av april?

I april blir det som sagt en detektiv- och mysterie-special. Då det är ytterligare en genre som jag inte har så stor erfarenhet av, och då många detektiv-spel och mysterie-spel inte tillhör en serie, utan är fristående, kommer jag att gå ifrån reglerna för den artikelserien något under april för att testa så många intressanta och omtalade detektiv-spel som möjligt. Vad det blir för spel får vi se, men jag hoppas att besöka såväl 1800-talet som ett mystiskt fartyg och paradiset. Vi ses nästa månad!