Vad hände i spelvärlden i november 2002?

Tre fotbollsspel recenseras, Mario bötfäller Nintendo på miljardbelopp, och det tungt kriminella 80-talet har aldrig varit härligare än i Vice City! Välkommen till november 2002!

I den här artikeln samlar vi det bästa och det värsta från de svenska speltidningarna Super PLAY, Gamereactor och Codex för att ta reda på vad som hände i spelvärlden i november 2002!

”En sanslös månad” sammanfattar Gamereactor arbetet av deras novembernummer 2002. ”Vi har aldrig tidigare spelat så många briljanta spel på samma gång, dagarna långa.”

Intro och insändare

Månadens insändare står signaturen ”Jan” för, där han klagar över de allt högre spelpriserna:

”Jag förstår inte hur folk kan tycka det är värt att betala 3000 spänn för en spelkonsol och sedan mer än 500 spänn för varje spel.”

På frågan som alla, i mindre eller större utsträckning, ställer sig har Super PLAY svaret:

”Sony har hittills skeppat 30 miljoner exemplar av PlayStation2 världen över, medan Microsoft nyligen bekräftade att motsvarande siffra för Xbox är 4 miljoner. Nintendo har inte sagt någonting sedan i mars, då de hade sålt 3,8 miljoner Gamecube-konsoler.”

Månadens nyheter!

Om inte Microsoft och Rare, från förra månadens nyheter, var ett udda samarbete kommer här ett ännu mer oväntat:

Gamereactor kan även avslöja att det hett efterlängtade kommande Zelda-spelet till Gamecube, som kommer nästa år, på engelska kommer att kallas ”The Legend of Zelda: Winds of Takuto”.

 (Jag vet inte… det namnet rullar kanske inte helt bra på tungan?)

EU bötfäller Nintendo på miljardbelopp!

”Under två år har EU-kommissionen samlat in fakta och material för att bedöma om Nintendo genom kartellbildning tvingat konsumenterna att betala överpriser. Mellan åren 1991-1998 visade det sig att priserna i Storbritannien var betydligt lägre än övriga Europa. Nintendo arbetade därför aktivt för att hindra en så kallad gråimport och därmed kunna behålla de höga priserna i övriga Europa.”

”Varje år spenderar europeiska familjer stora summor på TV-spel. De har rätt att köpa dem till lägsta möjliga pris marknaden kan erbjuda”, meddelar Mario Monti, EUs konkurrenskommissionär.

”Nintendo inser att man brutit mot EU:s konkurrenslagar, men säger sig efter 1998 ha följt dessa regler. Däremot kommer Nintendo att överklaga bötesbeloppets storlek, som man inte anser står i proportion till den skada som konsumenterna lidit.”

Månadens rykten!

”Det sägs att Rare just arbetar med ett avancerat onlinerollspel för Xbox. Ännu har spelet ingen officiell titel. Men enligt källor har Rare registrerat ord som Gnome-Man, My Garden och Secret Garden.”

(Oj då, vad kan det här handla om?)

”Det sägs att Eidos sköt upp releasen av det kommande Tomb Raider: Angel of Darkness eftersom spelet inte höll nog hög kvalitet.”

(Nej, det menar ni inte…)

Final Fantasy XIII utannonserat!

Varken Final Fantasy X-2, Final Fantasy XI eller Final Fantasy XII har ännu släppts i Europa, men Super PLAY kan rapportera att Square redan har utannonserat Final Fantasy XIII! (Vad är oddset för att det inte bara kommer till Playstation 3, utan också kommer till Xbox 360 och det skapar en Hitler-meme på nätet?)

Förhandstittar

Gamereactor rapporterar att Sonys efterlängtade London-baserade storspel The Getaway inte kommer att innehålla stora bossar, men väl ”stora bussar”!

Shaun Murray’s Pro Wake Boarder är spelet vi aldrig trodde att vi skulle få se.

”Ibland är det märkligt hur vissa saker kan leda till andra. För bara några år sedan existerade det knappt någon extremsportkultur i spelvärlden. Något enstaka snowboardspel på primitiva premisser och uråldriga skatelir var allt som fanns. Medan den idag fullkomligt exploderat och får årliga uppdateringar lika självklart som FIFA och Madden. Allt detta är ett enda spels förtjänst: Tony Hawk’s Pro Skater. Utvecklaren Neversoft gjorde Activision världsledare i ämnet och fyllde plånboken tillräckligt så att man kunnat satsa på betydligt smalare idrottsgrenar, fortfarande inom den den så kallade actionsportgenren. Nu är det wakeboardåknings tur att uppmärksammas på allvar.”

Spelet med det ogooglingsbara namnet Nude kommer förmodligen inte till Sverige, men kan kanske göra succé för Xbox i Japan?

(”Sedan kan ni sitta och diskutera teologiska frågor hela nätterna. Eller vad man nu ska ha dem till” låter också som ett citat från en svensk gubbrock-låt.)

Ett nytt Indiana Jones-spel är på väg! I avsaknad av en fjärde Indiana Jones-film kommer vi istället att få action-äventyret Indiana Jones and the Emperor’s Tomb.

”Även om rykten om en fjärde Indiana Jones-film då och då skjuter upp som svampar ur myllan, känns det ganska definitivt nu. Det blir inget mer. Snyft. Därför är det tur att hjärnorna bakom Indiana Jones and the Emperor’s Tomb har lagt ner energi för att spelet ska ligga så nära filmerna som möjligt.”

Om du inte Ico övertygade dig om att ”spel är konst”, så ger Unlimited Saga dig en ny chans!

”Square har det inte lätt. Under de senaste två åren har de stött på två riktigt kraftiga motgångar. Dels gjorde deras filmprojekt en brakförlust och sedan blev det inget rally till spelbutikerna för att köpa onlinesatsningen Final Fantasy XI. Visserligen ligger det tunga produktioner på de rullande banden i sagofabriken, men i ett kortare tidsperspektiv ser det dystert ut. Även under Tokyo Game Show höll Square tillbaka. Vad som skulle ha kunnat bli deras skinande återintåg till den japanska spelindustrin, förvandlades till en antiklimax med en PC-konvertering av Final Fantasy XI och en handfull Game Boy Advance-spel. Det enda som räddade Square var Unlimited Saga.” […] ”Enligt Square är detta varken pixlar eller polygoner, utan det är konst.”

Zone of the Enders: 2nd Runner var ett av de mest hajpade spelen på 2002 års Tokyo Game Show. Demonproducenten Hideo Kojima har gjort sig av med både det första spelets huvudperson och det första spelets regissör för att göra spelserien lika framgångsrik som Metal Gear-serien.

”Hideo Kojima är Konamis främsta producent och en av spelvärldens makthavare. Nu har han bestämt att Zone of the Enders ska bli en lika stor spelserie som Metal Gear Solid. Att både huvudrollsinnehavare och arbetskamrater måste offras ser han inte som något problem.”

”Det är min förhoppning att Metal Gear Solid- och Zone of the Enders-serierna kommer att sköta sig själva inom en snar framtid, så att jag kan lägga min energi på galna spelidéer som jag länge har velat förverkliga, säger Hideo Kojima och ler.”

(Kommentar överflödig.)

Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball – på rätt eller fel sida gränsen?

Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball var spelet som skapade debatt. Innan det släpptes. Även Super PLAY ger sig in i debatten, i sin förhandstitt:

”Istället kan man se spelet som en raffinerad variant av 90-talets ganska tråkiga virtuella husdjur, eller varför inte Pokémon. Kan varenda 14-åring i landet samla 251 monster kan jag lätt samla 100 bikinidelar till Kasumi. Själva samlandet av 200 prylar som i Itagakis egna ord ’förstärker flickornas skönhet’ står i centrum för spelet, och pengarna som krävs tjänar man på att spela volleyball och diverse småspel.”

”Det är lätt att se Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball som en samling minispel som alla syftar till att få se fagra damer på en sandstrand i utmanande kläder. Och visst, så kan man ju se det och det är en vinkel som många kommer att välja för att kritisera det här spelet. Å andra sidan verkar Tecmo göra sporten volleyball mer rättvisa än självaste Sega gjorde i Beach Spikers. Kanske inte genom inramningen – här finns varken domare, linjer i sanden eller publik. Här finns faktiskt inget gränssnitt alls. Men spelkontrollen är förvånansvärt djup och låter spelaren välja fritt mellan ett flertal olika sätt att ta emot, passa och slå över bollen till motståndarna.” […] ”Lyckligtvis verkar ens medspelare ha spelat volleyball tidigare, något man inte kan beskylla lallarna i Beach Spikers för att ha gjort.”

”Moraltanterna kan ju redan nu börja hetsa upp sig över alldeles för unga tjejer som poserar i badkläder. Kvällstidningarna som bara bryr sig om spel när någon som gillar Counterstrike skjuter ihjäl någon annan kommer att tugga fradga över det här.” […] ”Halvnakna tjejer (och killar) finns idag i filmer, musikvideor och modemagasin. Vi får ju för guds skull se bröst i schamporeklamen, varför tjafsa om det första spelet som tar steget?” […] ”Själv gillar jag båda [sic] snygga tjejer och kontrovers, så jag är nöjd. Samlingsmomentet i det här spelet känns betydligt mer angeläget än att samla ihop muterade skadedjur eller för all del mössor i något snowboardspel, så det kan nog bli långlivat även av den anledningen.”

Enter the Matrix – framtiden för spelmediet?

Storprojektet Enter the Matrix har avtäckts. Alldeles för tidigt tycker Shiny Entertainement-producenten Dave Perry själv, men vad gör man inte när det är ett antal miljarder kronor ligger i potten?

”Enter the Matrix är annorlunda. Frågan är om det över huvud taget kan klassas som ett licensspel. Där andra filmskapare bryr sig lite eller inget om spelen som följer i filmernas kölvatten, där George Lucas på sin höjd låter sina barn testa spelen baserade på hans Star Wars-universum, där bryter Enter the Matrix ny mark. Filmernas regissörer, bröderna Wachowski, är direkt involverade som regissörer för själva spelet. De är också dedikerade spelare själva.

– De spelar spel, mängder av spel, säger Dave Perry. Jag skickade dem en Xbox med Halo och snart hade de spelat så mycket att konsolen gått sönder.”

”Man inser ganska snart att det här är större än vad man kanske först hade trott. Enter the Matrix är långt från spelversionen av den nya Matrix-filmen. Eller som regissörbröderna uttrycker saken:

– Det här är mer än ett licensavtal, det är ett konstnärligt samarbete.”

”Spelet och filmen kommer att ha samma premiärdatum och i mångt och mycket komplettera varandra. Tanken är att man med hjälp av både film och spel, liksom med de nya animerade filmerna Animatrix, ska få en helhet. Handlingen i Enter the Matrix och Matrix Reloaded följer varsin linje, flätas samman på flera ställen bara för att åter skiljas åt. I huvudsak följer vi karaktärerna under tiden de inte förekommer i filmen, men vid ett par tillfällen kastas man även rätt in i scener från filmen.”

Ninjaspecial

Ninjaspelen är tillbaka igen, hetare än på länge! Framför allt tack vare de kommande Shinobi till Playstation 2 och Ninja Guiden till Xbox. Båda två är uppföljare i två klassiska japanska spelserier, som hade sin storhetstid i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Dessutom ska det lika klassiska datorspelet The Last Ninja till sist få en uppföljare efter tio år av tystnad! I november-numret passar Gamereactor på att bjuda på en fet ninjaspecial, något som Super Play gjorde redan gjorde två månader tidigare i sitt september-numret.

I Gamereactors artikel kan vi läsa om ninjas stora popularitet – framför allt inom filmens värld – under 80-talet. I spelvärlden hade ninjan sin storhetstid under det sena 80-talet och tidiga 90-talet, med spel The Last Ninja, Shinobi och Wrath of the Black Manta. Ordet ”ninja” ansågs dock livsfarligt i Europa på 80-talet och fick inte vara med i spelen titlar! Ninja Gaiden blev således Shadow Warriors och Teenage Mutant Ninja Turtles blev Teenage Mutant Hero Turtles.

Men plötsligt var det slut på det roliga. ”Under 90-talet gick ninjan under jorden. Visst har det släppts ett par spel på senare år, såsom Tenchu och arkadpistolspelet Ninja Assault, men ingen kan väl på allvar säga att det handlar om storsäljare eller ens spel som folk bryr sig nämnvärt om. Men nu plötsligt ser vi de tre kanske största spelen från glansdagarna göra comeback nästan samtidigt. Efter över ett decennium av total tystnad återvänder inte bara Shinobi, utan även Ninja Gaiden och det kanske mest klassiska av dem alla: Last Ninja. Dessutom har skaparna av spelserien Tenchu sett trenden komma och del 3 ser ut att bli ett måste för alla aspirerande lönnmördare.”

Producenten för det nya Shinobi – Takashi Uriu – berättar om hur spelvärlden förändrats (sedan ninjorna senast befolkade den) och hur tufft det är numera att samtidigt tilltala både västerländska och japanska spelare:

”Så vi blev tvungna att ha både japanska och västerländska spelare i åtanke under utvecklingen av spelet. Det är förstås svårt att göra båda nöjda, men det är ändå vårt mål. Vi tog med idén till USA för att se hur amerikanerna skulle se på spelet. Sedan kom vi tillbaka till Japan, gjorde några små justeringar, adderade lite mer japanskt innehåll, för att sedan åka till USA igen. Och sedan tillbaka till Japan igen, och så vidare… Vi pendlade fram och tillbaka över stilla havet för att finna den rätta balansen i spelets design.”

…samt hur tufft det är att samtidigt tilltala nya spelare och gamla fans av serien:

”Vi kände oss förstås tvungna att behålla det som gjorde de gamla spelen så bra, för att inte svika våra fans, men faktum är att väldigt få av dagens spelare känner till Mega Drive. De flesta började spela i och med PlayStation, och vi vill även rikta in oss på dessa nya spelare. Vi är alltså tvungna att göra två väldigt olika sorters spelare nöjda. Det är en av våra främsta utmaningar.”

(Den uppmärksamme inser här att den stackars Shinobi-producenten alltså måste se till att spelet tilltalar inte mindre än fyra, eller snarare sex, olika grupper av spelare:

1) Gamla japanska spelare som är fans av spelserien.

2) Gamla japanska spelare, som trots det inte spelat spelserien förut.

3) Nya japanska spelare, som således inte spelat, eller kanske hört talas om, spelserien förut.

4) Gamla västerländska spelare som är fans av spelserien.

5) Gamla västerländska spelare som inte spelat spelserien förut.

6) Nya västerländska spelare, som således inte spelat, eller kanske inte ens hört talas om, spelserien förut.

Pust!)

Ninja Guiden-producenten Tomonobu Itagaki har också fått fundera på det där vad (västerländska) pojkar vill ha:

”Det enda [mina chefer, som skapade originalspelen] har sagt till mig är att spelet inte får bli för japanskt, men det är ju knappast tillräckligt för att jag ska kunna återskapa ett helt spelkoncept. Så man kan se denna uppföljare som ett helt nytt Ninja Gaiden – en ny start.” 

”På sätt och vis kan man säga att Ninja Gaiden är gjort för västvärlden. Det har både hög svårighetsgrad och en avancerad spelkontroll.”

Itagaki tycker dock att ninjorna-kommer-tillbaka-uppståndelsen är något överdriven:

”Jag vet inte varför ninjor har blivit så intressanta just nu. Jag tror att det bara är ett sammanträffande, men jag blev verkligen förvånad när Sega utannonserade sitt spel.”

Blinx – karaktärshaverikommissionen: 

Super PLAY möter Artoon-bossen Naoto Oshima för att försöka ta reda på hur en designer som skapat två av spelvärldens mest ikoniska karaktärer – Sonic och Nights – plötsligt kan få ur sig den vedervärdiga katten Blinx?

”På en presskonferens två dagar tidigare talade han och hans team sig varma för katten, hur djuret är älskat över hela världen och samtidigt känns unikt. Samma kväll får jag via en källa nära Artoon höra att Naoto Oshima inte alls ville göra Blinx till en katt, men övertalades av Microsoft.”

Under intervjun med Naoto Oshima sägs – ärligt talat – inte mycket värt att citera. Artikelförfattaren är själv medveten och detta och säger att det beror detta på att en representant för Microsoft hela tiden sitter bredvid Naoto Oshima för att hålla koll på hans svar.

”Känslan av att Microsoft mycket väl kan ha styrt hans arbete och därmed gett oss katten Blinx istället för en ny karaktär i klass med Nights gör mig nästan arg. Har man en av spelvärldens mest kreativa hjärnor i sitt lag måste man ge honom fritt spelrum. Jag har väldigt svårt att tro att Blinx kom till under samma förutsättningar som Sonic och Nights.”

Eller som Super PLAY konstaterar redan i början av november-numret: ”Igelkottar är hetare än katter.”

Krönikan, november:

Victor Sjöström ställer den 2002 högst aktuella frågan ”Var tog alla pixlar vägen?”

”Polygoner. Polygoner överallt. I spelvärlden hösten 2002 är i stort sett alla titlar tredimensionella, annars anses de inte vara moderna nog. Den stora massan köper naturligtvis inte spel som de ser som förlegade. Spel utan allt vad kameravinklar heter. Spel som är tvådimensionella helt enkelt, varpå alla spel får den där extra dimensionen som inte alltid är nödvändig.”

”Pixlarna har tagit sin tillflykt till det bärbara formatet, så vad händer om (eller när) polygonerna får tillräckligt med tekniskt stöd för att gå till seriös attack även på den fronten? Kommer mina älskade små pixlar att… dö?”

Månadens recensioner – fotbollsspecial: 

Sommarens fotbolls-VM blev en uppgång-och-fall-historia för Sverige, eller ska vi säga upp-som-en-sol-och-ned-som-en-pannkaka-historia, där man först överlevde Dödens Grupp och därefter direkt gick på pumpen. Nu kan vi i alla fall trösta oss med tre nya heta fotbollsspel: FIFA 2003, Pro Evolution Soccer 2 och This Is Fotball 2003!

FIFA 2003

Super PLAY öser lovord över Electronic Arts FIFA 2003 och ger spelet 9/10.

”FIFA Fotbolls-VM 2002 var på många sätt ett fantastiskt fotbollsspel. Så här i efterhand kan man dock fråga sig om idén med ett helt analogt kontrollsystem verkligen var så lyckad. Resultatet blev ju att man nästan aldrig fick till något vägvinnande kortpassningsspel medan krosspassningar över hela planen så gott som alltid hamnade framför fötterna på en medspelare. I FIFA 2003 är det precis tvärt om. De datorstyrda spelarna har blivit bättre på att nicka bort höjdbollarna och samtidigt som Electronic Arts har återinfört det mer mekaniska kortpassningsspelet.”

Och om du inte redan är övertygad får vi vet att: ”Det här är helt fantastiskt.” […] ”Det går inte att tröttna.”

Pro Evolution Soccer 2

Super PLAY är nästan lika förtjusta i Pro Evolution Soccer 2 och ger spelet 8/10.

”Konamis nya fotbollsserie har på kort tid rönt enorm uppskattning och i det här fallet ska man faktiskt tro på hypen.” […] ”Det var länge sedan ett fotbollsspel var lika omskrivet som detta. Både japanerna och engelsmännen älskar det och hävdar bestämt att Pro Evolution Soccer 2 är det bästa fotbollsspelet som någonsin har producerats. Jag förstår dem. Trots att jag inte håller med.”

PES-serien har snabbt blivit känt som fotbollsserien med underbar och trovärdig fotboll på planen, men med brist på de rätta licenserna runt omkring:

”Om någon bad mig att beskriva Konamis nya fotbollsspel med ett enda ord skulle jag förmodligen mumla någonting om djup.” Men ”jämfört med FIFA-serien står sig utbudet av klubb- och landslag ganska slätt.”

Men vad spelar det egentligen för roll att innehållet inte är det mest välfyllda?

”Inramningen i all ära, men när allt kommer omkring står och faller ändå varje fotbollsspel med spelkänslan. Och det är just på denna punkt som Konami har lyckats bäst.” Det är ”Fotboll när det är som bäst.” […] ”Mycket bättre än så här blir det inte.”

Gamereactor håller dock Pro Evolution Soccer 2 förmer än FIFA 2003 och ger spelet 9/10.

”Pro Evolution Soccer 2 är uppföljare till förra årets populära spel och valet för den som uppskattar ett djupare spelsystem.” […] ”I Pro Evolution Soccer 2 rör sig spelarna precis som på riktigt, och du måste tänka i flera steg i förväg för att utnyttja ditt lags styrkor på bästa sätt.”

Inte bara speldjupet, även grafiken får ett toppbetyg. Dock är det, som sagt, brist på riktiga klubblag med korrekta spelare. ”Det är synd men knappast något som förtar känslan och stämningen som spelbarheten uppbringar.”

”Efter att ha tagit del av This Is Football 2003, FIFA 2003 och detta spel till Playstation 2 kan slutsatsen bara bli följande. Konamis spel bjuder på den bästa spelupplevelsen för säsongen.”

This Is Football 2003

This Is Football 2003 är det svarta fåret i sammanhanget, och Super PLAY ger det – i sammanhanget blygsamma – 6/10.

”Med tanke på den stenhårda konkurrensen känns Sonys alternativ mest som onödig utfyllnad.” […] ”Spelkänslan är visserligen skaplig och lagen relativt uppdaterade, men vid en direkt jämförelse med FIFA 2003 och Pro Evolution Soccer 2 blir det ändå uppenbart att This Is Football 2003 saknar det där lilla extra som gör ett bra fotbollsspel riktigt intressant.” […] ”Med konkurrenter som Electronic Arts och Konami duger det inte att leverera småskojiga fotbollspel.”

Månadens övriga recensioner:

Månadens övriga recensioner bjuder bland annat på nöjesparker och berg-och-dalbanor, mytologi, film-boxning, 80-tals-brott, cell-shadade superhjältar, konsol-multiplayer-pang-pang, snowboard och skateboard, vilda bilkrascher, sorgliga katter, och ett oväntat möte mellan Disney och Final Fantasy!

Rollercoaster Tycoon II

Det är dags att bygga ett nöjesfält med massor av berg-och-dal-banor igen! Super PLAY ger spelet 8/10.

”Chris Sawyers Rollercoaster Tycoon var nöjesparkstrategispelet som tog upp stafettpinnen från Bulldogs gamla klassiker Theme Park. Nu har Chris Sawyer äntligen kommit med uppföljaren, och efter många sena nätter kan jag intyga att det är lika beroendeframkallande som vanligt.”

”Spelet går ut på att i olika scenarier bygga framgångsrika nöjesfält. Fast lika mycket går det ut på att bara ha kul och se hur nöjesfältet lever sitt eget liv.”

”Att bygga sin berg-och-dalbana kan till en början vara mycket svårt, eftersom spelet inte är i 3D och det därför blir knepigt att se hur man ska få rälsen att gå ihop på slutet.”

”En varning om att man håller på att bygga en omöjlig bana vore på sin plats. Det finns nu inte, och i stället tvingas man ofta till krånglig ombyggnation – spelets enda problem.”

”Två av de mest efterfrågade funktionerna finns nu med. Den ena är en scenario-editor där du kan skapa egna scenarier och bestämma all [sic] regler och detaljer själv. Den andra är ett byggläge där du i lugn och ro kan skapa en åktur och sedan importera till själva spelet. De bägge nyheterna är mycket bra och gör spelet komplett.”

”Det här är något så ovanligt som ett strategispel med stort djup, som ändå är busenkelt att spela.” […] ”Barnsligt härligt. Ett riktigt feelgood-spel.”

Codex, däremot, tar till med den stora släggan när de sågar Rollercoaster Tycoon 2 i en svaveldoftande 3/10-recension:

”Till min oerhörda fasa använder sig uppföljaren av precis samma grafikmotor som originalet. Det är med dagens mått mätt ofattbart fult, kantigt och osmakligt. Det ser ut som om det hela är gjort i 256 färger, är mer platt och 2D än Super Mario, och har världshistoriens tråkigaste interface. Precis som ettan, som för övrigt inte såg särskilt imponerande ut för tre år sedan, även om det på den tiden var ganska nyskapande och roligt.”

”Jag ber till mina gudar att detta spel kommer att ligga på budgetpris redan från början, då det knappast är något annat än en expansion till de som vill har mer till ettan. Tack vare att själva grundspelet, det första spelet, är ganska roligt, så får tvåan ett betyg över huvud taget. Men jag hade hellre sett att det hetat Rollercoaster Tycoon 1.2 istället för 2.”

Age of Mythology

Super PLAY ger Microsofts efterlängtade, mytologi-baserade Age of Empires spin-off 8/10:

”Ska jag erkänna det så är jag svag för Pappa-spel av typen Age of Empires. Visserligen har jag spenderat åtskilliga timmar med Blizzard och Westwood, men Ensemble Studios mix av realtidsstrategi och historia är kort sagt svårslagen. Till en början visste jag inte om jag skulle ha problem med gudar och fantasiväsen, men allt föll på plats och Ensemble Studios bevisar återigen att de är bäst på realtidsstrategispel.”

”Spelet är lätt att sätta sig in i.” […] ”Man ska inte undervärdera gudaförmågorna, då de mycket snabbt kan ändra spelets utgång, vilket gör det hela mycket roligare.” […] ”Som vanligt gäller det dock att ha en relativt blandad armé för att lyckas på slagfältet, de mytologiska enheterna är ett bra bidrag, men vanliga trupper är trots allt aldrig fel.”

”Age of Mythology har 36 olika scenariokampanjer där de olika gudarna och civilisationernas egenskaper presenteras på ett inbjudande sätt.” […] ”Scenarierna har en lättsmält historia och dialog och överlag är det väldigt genomarbetat.”

”Jag är extremt tacksam för att Age of Mythology grafik [sic] är så pass funktionell som den är och att den inte på något sätt inkräktar på spelkänslan.” Det är ”den hittills snyggaste och mest funktionella 3D-grafiken i ett realtidsstrategispel.”

Codex tycker också att spelet är väldigt snyggt, men är i övrigt betydligt mer skeptiska än Super PLAY i en 5/10-recension. Inte bara mot spelet som sådant, men hela genren:

”Det är här spelet faller i den gamla vanliga RTS-fällan. Uppdrag X: bygg ett center, bygg en armé, ta över område X. Uppdrag X+1: Överge område X för att rädda dina polare, främst genom att bygga ett center, bygga en armé, överta område Y. Uppdrag X+2: Lämna område Y, bygg ett center, bygg en armé, gå tillbaka till område X, som är märkligt helt efter händelserna i uppdrag X. Och så vidare ad infinitum.”

(Är det inte detta som kallas ’gameplay-loop’? Codex recensent gillar det i alla fall inte.)

”Vad är det som får speltillverkare att tro att jag vill göra samma sak om och om igen? Spelet blir ett ändlöst Sysifos-arbete av upprepade händelser som ökar i svårighet på ett sätt. Sättet är naturligtvis att fienderna startar med fler och fler trupper samtidigt som du hela tiden börjar om på noll.” […] ”Men om man får tro Age of Mythology är det okej att upprepa sig. Om och om och om igen.”

”Faktum är att storyn i spelet är rätt så bra. Det är nog till och med så att spelet räddas från ett bottenbetyg tack vare att storyn och miljöerna är så pass genomarbetade som de är. Sålunda kan man säga att det faller på genomförandet. På resurssamlandet.”

”Har vi sett detta förr månne? Naturligtvis förekommer det uppdrag där man inte behöver leta resurser och bygga, men är försvinnande få och väger inte upp gentemot de uppdrag som är klassisk RTS.”

”På något sätt känns det som om utvecklarna försökt dölja sin brist på originalitet genom att öka komplexiteten och antalet enheter att hålla reda på.  (Det låter som 85% av alla speluppföljare, men, men…) ”Som om man orkade bry sig.” […] ”Detta är, tvärtemot vad man skulle kunna tro att spelmakarna tycker ibland, inte något bra. Vad jag vill ha när jag ska sätta mig ner och spela ett spel är en unik spelupplevelse. Något som bara det spelet kan ge mig.”

The Lord of the Rings: The Two Towers

Licensspel i allmänhet, och filmlicensspel i synnerhet, är rent skräp, det visste alla 2002. Super PLAY gillade dock The Thing förra månaden, och den här månaden får vi The Two Towers, som bygger på Peter Jackson aktuella film, som bygger på Tokiens klassiska bok. Super PLAY ger spelet 8/10:

”När väl Peter Jackson lyckats över förväntan med att överföra Tolkiens mästerverk till filmens värld, förefaller det osannolikt att spelet baserat på filmen också skulle lyckas. Det vore helt enkelt för bra för att vara sant.”

Spelet innehåller massor av stämningsfulla klipp från filmen, trots att filmen inte ens släppts ännu! Så har man inte läst böckerna, utan bara sett den första filmen, är spelet rena spoilerfesten för vad som händer i den andra filmen.

”The Lord of the Rings: The Two Towers är en fantastisk upplevelse, som bör spelas igenom med alla tre spelbara hjältar. Vissa problem dras dock produktionen med, som exempelvis spelets påtagliga linjäritet och de fasta kamerapositionerna tidvis missanpassade placering. Men detta är stolpskott om man knappast tänker på, ty du kommer inte att lämna fåtöljen förrän du har fullgjort ditt uppdrag och befriat Midgårds folk från Saurons vidriga inflytande.”

Eller för att ta den koncisa avslutningen: ”Läs böckerna, se filmerna, spela spelet. Njut!”

Gamereactor ger The Two Towers-spelet 7/10:

”Redan tidigt i spelet står det klart att EA skruvat upp tempot i förhållande till filmerna och gjort ett tvättäkta actionspel. Man dras in i ett fartfyllt actionäventyr i rollen som antingen Aragon, Legolas eller Gimli.”

Men ”tråkigt nog saknas den rätta Sagan Om Ringen-atmosfären, trots att EA använt sig av massor av filmsekvenser och stora delar av filmens härliga soundtrack.”

Codex ger också spelet 7/10, trots en något avvaktande inledning:

”Utöver själva filmerna släpps även leksaker, samlarkort och spel i Sagan Om Ringens tecken. Leksaker och samlarkort i alla ära, men det brukar framför allt vara spelen som är de riktiga stolpskotten.”

Trots namnet på spelet så får man även spela igenom mycket av den första filmen.

”Man kommer inte ifrån att säga att The Two Towers är ett mycket välgjort spel.” […] ”Både grafik och ljud är av yppersta klass.” […] ”Tekniskt sätt är det ett av de bästa i genren. Den episka handlingen och den härliga känslan från filmerna har man lyckats bibehålla på ett mycket bra sätt, men tyvärr brister spelet rejält på en viktig punkt – spelbarheten.”

”[De tre] huvudpersonerna skiljer sig väldigt mycket från varandra. De har väldigt individuella egenskaper och vapen, men tyvärr följer inte uppdragen samma mönster, ett stort problem i spelet. Uppdragen är näst intill identiska vilken karaktär man än spelar med. Det känns ganska meningslöst att spela igenom ett uppdrag inte bara en, utan tre gånger. Att spelet är uppdragsbaserat istället för äventyrsbaserat är en märklig företeelse, och eliminerar dessutom till viss del den härliga känsla som annars hade genomsyrat spelet.”

”Kameravinklarna är dramatiska och för det mesta välplanerade. De kan däremot inte påverkas av spelaren själv och skapar tyvärr en del bekymmer även för den erfarne spelaren.”

Spelet innehåller dock ett par nyskapande element. (Eller jag tror det här ska vara nyskapande i alla fall?)

”Det finns ett par rollspelselement som jag tror kommer få fler än mig att häpna. The Two Towers använder sig av ett action-system som jag tidigare inte anade att man kunde använda sig av i ett spel i den här genren. Ju mer avancerade kombinationer av slag och attacker man utför, desto bättre bedömning får man. Bedömningen kan vara allt från godkänt till perfekt. När ett uppdrag sedan har avklarats visas en skärm där ens bedömning summeras och man får poäng därefter. Poängen som man har samlat ihop kan då användas för att låsa upp nya attacker eller för att bli skickligare på dem man redan har. Har man utfört ett uppdrag utan några som helst problem kan dessutom nivån höjas på ens karaktär. Ju högre nivå, desto mer skada gör ens attacker och desto mer stryk tål man.”

Kingdom Hearts

Final Fantasy möter Disney i årets mest oväntade samarbete. Super PLAY ger resultatet 7/10. Gamereactor ger också spelet 7/10. Medan Codex går snäppet högre och ger spelet 8/10.

”Med Kingdom Hearts visar Square att det går att blanda det mest amerikanska man kan tänka sig med något man förknippar intimt med Japan – och ändå få ett lyckat resultat.”

”Sannerligen en förbryllande blandning. Allt smälter dock på något mystiskt sätt samman till en fungerande helhet, kanske helt enkelt tack vare att det är så genomarbetat.”

”När jag först hörde talas om idén till det här spelet trodde jag det var ett skämt, men det visade sig vara allvar, och nu är jag glad för det. Trots några tillkortakommanden är Kingdom Hearts ett av årets bästa rollspel på PS2.”

Otidsenligt ignorerar vi recensionernas delbetyg – en stor grej på den tiden – i den här artikelserien, men det går inte att blunda för det faktum att Gamerector ger grafiken i Kingdom Hearts 5/10 och Super PLAY ger det 9/10.

”Grafiken är mycket vacker, och gör verkligen karaktärerna rättvisa. Effekterna är snygga och miljöerna trevliga, vilket även musiken bidrar till.”

”Tyvärr har man slarvat på den grafiska biten. Spelet flimrar mycket och har oväntat dåliga texturer. Tack vare de stora, genomarbetade och varierande världarna når [grafik-]betyget ändå upp till godkänt, men nog har vi vant oss vid mer från trollkarlarna hos Square.”

”Grafiskt kan ingen säga annat än att teckningarna och animeringarna är briljanta, en av de mest effektiva överföringarna av tecknad film till spelvärld någonsin.”

Spelets strider vittnar också om att det är nya tider:

”[Striderna] sker i realtid, inte på ett turbaserat sätt som i exempelvis Final Fantasy.”

”Inte turbaserade strider här inte. Allt sker i realtid, i de miljöer som utforskas.”

Beteendet på sina medhjälpare i strid går att ställa in, men det är inte alltid de sköter sig som de ska trots det. ”Jag menar, om man slåss mot en trehövdad monsterhund från helvetet, GÅR man inte fram och ställer sig mitt framför den när den inleder en lång bitcombo. Om man nu inte heter Kalle Anka.”

”Men allt är inte ros, det finns en del ris att dela ut också. Den övervägande delen är det kameran som tjänar ihop; den är helt enkelt hopplös. Den har en usel följsamhet, kombinerat med att det kan vara två allierande, en massa små fiender och några jättebossar som skymmer sikten samtidigt. I vissa strider strider finns ingen möjlighet att se vad som händer, det är bara att hamra på attack-knappen och hoppas på det bästa. Under utforskningen är det inte så farligt, men det är irriterande att kameran i stort sätt aldrig självmant visar det väsentliga. Den måste baxas runt manuellt, vilket inte går allt för snabbt heller.”

Hur är det då med spelets story? (Något som spelserien blivit känd för i efterhand.)

”I det oväntat tunga och suggestiva äventyret följer man den unge hjälten Sora genom en värld befolkad av Disneys och Squares mest älskade figurer.”

”Kingdom Hearts har kanske inte världens mest gripande story. Man reser runt mellan de olika världarna, upptäcker de stora Disneyskurkarna elaka planer och försöker grusa dem. Förmodligen inte något som tilltalar alla, man bör vara inställd på att det här inte är det tyngsta och allvarligaste spelet som har skådats.”

Trots bristerna är det sammanfattningsvis tummen upp som gäller:

”Överhuvudtaget är Kingdom Hearts troligtvis det bästa man kan krama ur ett spel med det här konceptet. Jag hade önskat mig bättre grafik, men detta är fortfarande helskön underhållning för fans av både Square och Disney.”

”Det är ett riktigt bra spel som hade kunnat vara suveränt.”

Blinx the Timesweeper

Förra månaden fick Gamecuben Super Mario Sunshine och den här månaden får Playstation 2-ägarna chansen att stifta sällskap med Ratchet & Clank. Xboxen svarar med den (inte helt) modemedvetne katten Blinx the Timesweeper. Super PLAY ger spelet 6/10 och Gamereactor ger det 4/10.

”Min första känsla är att Blinx aldrig kommer att nå samma stjärnstatus som Mario eller Sonic, trots att det faktiskt är Sonics gamle designer som ligger bakom.”

”Alla plattformar bör ha en egen liten gullig maskot, så även Xbox. Den som tror att Artoons uppmärksammade katt är lösningen bör dock tänka om. Blinx är nämligen en ganska tråkig karaktär i ett medelmåttigt, ganska tråkigt plattformsspel.”

”Idén med dammsugaren är visserligen ganska rolig, men känns ju inte helt het så här något år efter Luigi’s Mansion.” (Luigi’s Mansion släpptes visserligen i maj samma år, men tiden var onekligen rätt lurig på den här tiden.)

”Det roligaste i Blinx: The Time Sweeper är användandet av tiden.” […] ”Blinx kan manipulera tiden för att få fram en del intressanta effekter.” Till exempel Slow, Pause, Rewind och Record ”som spelar in Blinx i några sekunder och sedan skapar en kopia av honom. Roliga effekter kan uppstå, som att man dödas av sin egen kopia, men så brukar det ju vara när man strular med tiden.”

”Du kan pausa och spola spelets händelser vilket möjliggörs av direktbuffering mot maskinens hårddisk. Just den här delen av Blinx the Timesweeper har kallat nyskapande och originellt. Visst, men det är ändå både trist och enerverande samt förtar lite av tempot som annars är viktigt i ett spel av den här typen.”

”Världarna bjuder på god variation, men det blir snabbt lite väl svårt på fel sätt.” […] Som ”tidsbegränsningen på tio minuter som gäller varje bana. Tio minuter kan tyckas långt, men Blinx är inte direkt Sonic utan rör sig rätt så slött.”

”Blinx: The Time Sweeper är ett mycket snyggt spel. Och ett fult.” […] ”Samtidigt som Blinx är nära nog tekniskt fulländat, lider det av brist på själ. Miljöerna är ofta ointressanta, och ibland är alla färger på gränsen till jobbiga, snäppet från en elak huvudvärk.”

”Det är ett gediget hantverk, och flera idéer är riktigt smarta. Men det är är knappast någon revolution för plattformsgenren, och Microsoft kommer förmodligen att få leta vidare efter sin välbehövliga maskot.”

”En fånig katt med ett par goda idéer i bagaget. Mer än så är det inte.”

Transworld Snowboarding 

När man tänker på ett exklusiva snowboardspel till Xbox tänker man förstås på Transworld Snowboarding från finska arkadactionkungarna Housemarque! Super PLAY ger spelet 6/10.

”Det första man kommer att tänka på […] är Amped. Det är som om fysikmotorn som kontrollerar tyngden i karaktärerna är hämtad direkt ur Microsofts spel, på gott och ont. Det lite loja men ändå exakta spelkänslan är intakt, men det är tyvärr också världens kanske sämsta kollisionsprogrammering, nu mer odräglig än någonsin.”

Gamereactor skriver att Transworld Snowboading är ett traditionellt snowboard-spel med mycket variation och snygg grafik, och ger spelet 7/10.

”Tråkigt nog är dock spelkontrollen alldeles för förlåtande. Det krävs väldigt lite skicklighet av spelaren och det är nästan omöjligt att ramla. Detta är givetvis tråkigt med tanke på alla de licenser som inkluderats och hur realistiskt Housemarque skapat rörelser samt miljöer.”

”Det är överhuvudtaget svårt att göra något fel enligt poängräkningen i det här spelet, vilket för att utmaningen självdör. Motiveringen att pressa sig själv mot högre poängsummor på samma sätt som i Amped finns helt enkelt inte där.”

”Trots vissa ljuspunkter har jag lite svårt för spelkontrollen och kommer på mig själv med att fastna i såväl Amped som SSX när jag plockar fram dem för att jämföra.”

Slutomdömet är kort och koncist: ”Köp Amped istället.”

Tony Hawk’s Pro Skater 4

Spelserien som startade hela extremsportvågen är tillbaka! Super PLAY ger Tony Hawk’s fjärde utflykt 9/10. Gamereactor går snäppet under med 8/10.

”Den största förändringen ligger dock inte i spelkontrollen, utan i upplägget, som Neversoft har snott från Aggressive Inline. Istället för att under två stressiga minuter försöka fullfölja så många uppdrag som möjligt kan man nu glida runt, lära känna sina omgivningar och träna utan tidspress. När man känner för att samla poäng eller pengar åker man fram till någon av de karaktärer som har pilar över sina huvuden, och pratar med dem. De har alla varsitt fånigt, svårt, busenkelt eller alldeles omöjligt uppdrag att ge dig, och du väljer själv om och när du vill ge upp.”

”Den största nyheten i Tonys fjärde spel är förändringen i karriärsmomentet. Istället för att åka fritt på en bana under två minuter kan spelaren numera i lugn och ro glida omkring i skateparkerna. Uppdragen börjar när man stannar bredvid någon av de utplacerade människorna på banan. Dessa behöver hjälp med något eller så vill de utmana dig. Det innebär att de gamla uppdragen från tidigare spel som oftast handlade om att samla prylar och symboler blivit drastiskt bantade. Positivt.”

”Det finns i runda slängar 20 uppdrag på varje bana, vissa jättelätta, andra fruktansvärt svåra, och 16 banor. Räkna på det och du börjar ana att du och jag kommer att tvingas låsa in oss längre än två veckor den här gången.”

Spelet har dock vissa brister, som… ja… ”Tony skriker förresten som en liten flicka om man klantar sig, vilket känns tråkigt trots att det säkert är naturtroget.”

För den som har alla de tre konsolerna är förstås frågan – när det gäller multiformatspel – vilken av konsolerna man ska skaffa spelet till?

”Jag spelade som sagt det här spelet på Gamecube, där grafiken förstås är lite luddig på klassiskt Nintendo-vis. Dessutom – utom att vara övertydlig kan man väl säga att Shigeru Miaymoto inte riktigt hade skateboardspel i tankarna när han designande maskinens handkontroll.” […] ”Xbox-versionen är förstås snyggast, så det blir den jag väljer när jag ska öva upp mina skateboardkunskaper igen under ett ledigt jullov eller så.”

Gamereactor skriver att banorna har blivit större och mer komplexa och ger såväl mer frihet som större fokusering i uppdragen. Förändringarna är dock små i jämförelse med föregångaren: ”Sammanfattningsvis är Tony Hawk’s Pro Skater 4 lite bättre än föregångaren, men bara lite. Neversoft har precis som väntat tagit det säkra före det osäkra. De som redan äger föregångaren kan stå över, medan nykära rampasperanter omedelbart bör inhandla.”

Burnout 2: Point of Impact 

Uppföljaren till det galet snabba, och allmänt galna Burnout är här! Super PLAY ger spelet 7/10 och Gamereactor ger det också 7/10.

”Criterion Games har återigen skapat ett läckert bilspel för oss som inte är så mycket för vare sig simulatorracing eller trafikregler. Och det kan sägas direkt; de har förbättrat i stort sätt allt sedan den första delen.”

”Nytt är biljakterna där man ska nöta sönder fartdårar och Crash-läget där man ska orsaka så stor förödelse som möjligt. Man får fortfarande bonus genom att köra vårdslöst, i fel färdriktning samt undvika frontalkrockar.”

”Fordonen flyger, gnistorna studsar, plåtdelarna flyger och lämnar spår av rök efter sig – det är en ljuvlig syn.”

Grafiken är något av det bästa som för närvarande finns tillgängligt på Playstation 2 och ”fartkänslan är hänsynslöst bra och musiken betydligt bättre än förra gången. Dock har spelet blivit betydligt lättare, med alldeles för slappa tidsbegränsningar.”

”Musiken däremot är en annan femma, och här måste jag sätta ett mer tveksamt betyg. Utvecklarna har pillat ihop dynamisk musik vars intensitet ökar när man boostar – gitarrerna höjs och låtarna känns mer än någonsin när man bränner iväg. Problemet med detta är att ljudet inte alls låter lika kul när man kör vanligt. Då är det mest en lågmäld ljudmatta av trummor man får nöja sig med, vilket inte är så trevligt. Att ge spelet ett hyfsat rocksound och sedan få låtarna på det här sättet var nog inte världens bästa idé.”

”Slutligen finns även Crash – ett mycket intressant val. Här ska man orsaka så mycket skada som möjligt med en enda bil. Man får alltså bara krocka en enda gång, men har man tur resulterar ens handlingar i en seriekrock med tiotals fordon involverade. När röken har lagt sig får man se förödelsen i helikoptervy. Hur skoj som helst.”

”Spelkontrollen är i stort sätt oförändrad, vilket innebär att den är smidig, enkel och bra.” … ”Smidig och vacker arkadracing är i alla fall vad hela spelet handlar om, och till skillnad från originalet lutar slutbetyget numera mer upp än ner.”

Superman: Shadow of Apokolips 

För första gången sedan superfiaskot med Superman 64 – ett spel som många har utsett till tidernas sämsta spel – är Stålmannen tillbaka i ett helt eget spel. Superman: Shadow of Apokolips är inte riktigt så dåligt, men det är inget spel som får recensenterna att springa ett ärovarv kring redaktionen medan de viftar med sina gamla seriemagasin. Super PLAY ger det 6/10, Gamereactor ger det också 6/10 och Codex är något mer generösa med 7/10.

”Det finns två skäl att se på ett Stålmannen-spel med ytterst skeptiska ögon: han är alldeles för fånig för att göra karriär som trovärdig superhjälte, och han är i princip oövervinnerlig och därför svår att fixa något vettigt motstånd åt.”

Men ”Det är roligt att flyga omkring i den vackra cel-shade-miljön som är som hämtad från TV-serien. Det är underhållande att använda den trikåkläddes superkrafter som röntgensyn, superstyrka och laserstrålar ur ögonen. Problemet är bara att det inte räcker i längden.”

”Det ligger faktiskt så nära tv-serien som det är möjligt att komma.” […] ”Nu är inte detta enbart av goda, tyvärr. Cel-chading-tekniken används på ett sätt som gör att grafiken blir lite väl tvådimensionell, skådespeleriet är inte världens skickligaste, och handlingen är förutsägbar. Men vad gör det när jag får spela en superhjälte som verkligen är super?”

”Förutom snygg grafik och bra spelkontroll så är Superman variationsfattigt och lite väl enkelt. Spelet är även för kort och tar slut efter bara sex, sju timmar vilket självklart är för snålt.”

Även Codex klagar på bristen på variation i spelet: ”Huvudsakligen slåss man mot samma robotarmé från början till slut.”

”Underhållande och annorlunda, men inget superspel så att säga.”

Unreal Championship 

Förra månaden var det PC-spelet Unreal Tournament 2023 som stod i fokus, och den här månaden är det Xbox-versionen Unreal Championship som läggs under lupp. PC-versionen fick höga betyg från alla tre tidningarna och detsamma gäller Unreal Tournament 2023. Gamereactor ger det 9/10, Codex 8/10 och Super PLAY lägger sig längst med 7/10.

”Det är uppenbart att Digital Extremes och Epic Games har arbetat parallellt med Unreal Tournament 2023 (UT2003) och Unreal Championship (UC). Båda spelen går i det beryktade sporttemat och känns mer som en storebror respektive lillebror än två helt skilda spel.”

”Unreal Championship är Unreal Tournament 2003 för Xbox. Marknadsföringen vill få det att verka speciellt och unikt så det heter Championship istället, men det finns egentligen ingen anledning till det.”

”Till skillnad från andra spel i genren är det nu frågan om lagsport snarare än en enmansshow. Välj ett lag med sex karaktärer och bestäm huruvida dessa datorstyrda medhjälpare ska spela defensivt eller offensivt. Ni utvecklas sedan efter era framgångar, hittar era platser i laget och draftar spelare precis som i vilket NHL eller Madden som helst.”

”Grafiken imponerar rakt igenom och Digital Extremes har utnyttjat maskinens 64MB stora RAM-minne på ett smart sätt.”

”Grafiken i Unreal Championship är vacker, detaljerad och färggrann men det har gått till överdrift. Till och med den kraftfulla Xboxen går på knäna i flera av kartorna i spelet, speciellt när man spelar mot datorstyrda motståndare, så kallade ’bots’. Eftersom det saknas inställningar för grafikdetaljer på Xboxen blir det alltså irriterande för de som bara vill ha jämn bildväxling i sina konsolspel. Men vackert är det.”

”Grafiken är snygg men av naturliga skäl (TV:ns sämre upplösning) blir det inte riktigt lika snyggt som på PC.”

”För att passa sitt format är UC något långsammare än UT2003. Det betyder inte att spelet är stillsamt eller tråkigt. Tvärtom. Dödsmatcherna är fortfarande mer vansinniga och fartfyllda än de i både Goldeneye och Halo, och erbjuder mer renrasig action än vad jag är van vid i ett konsolspel.”

”Inget av spelmomenten känns överflödiga och Unreal Championships innehåll är väl tilltaget, trots att Xbox Live ännu inte slagit upp portarna.”

”Då skärmen delas på två och framför allt fyra sjunker skärmuppdateringen en aning, men det är inget som påverkar spelbarheten i någon större utsträckning.”

”Det går att spela fyra samtidigt på en TV, men det är lite halvkrångligt att gå med i en match. Man måste nämligen vänta till en match för en spelare redan har börjat och sedan trycka på start för att hoppa in i striden. Vore det inte smartare om man kunde bestämma att man vill vara två (eller fler) redan från början? Sedan är det i och för sig bra att överflödiga spelare kan dra sig ur en match och att den kvarvarande spelaren då får helskärmsläge igen.”

”Sedan har vi det där med kontrollen. Personligen kommer jag nog alltid att föredra PC:ns mus och tangentbord före en handkontroll för att styra ett förstapersonsspel. Det ger enligt mig snabbare kontroll och framför allt bättre precision, även om Halo till Xbox fungerar utmärkt i det avseendet. Lika utmärkt är det inte i Unreal Championship.” […] ”Det är helt enkelt lite ryckigare och lite hafsigare, trots ihärdigt finjusterande av styrinställningarna och användandet av hjälpfunktionen auto-aim.”

Fast just nu är det snarare Halo och Timesplitters 2 som gäller, i alla fall fram till Xbox Live-premiären i mars. ”Den sämre styrningen, den bitvis ryckiga grafiken och det något krångliga menysystemet gör att det här känns som en lite slarvig konvertering som med en lite ansträngning kunde ha blivit bättre.”

Fast Gamereactor är nöjda: ”Jag har inte haft så här roligt sedan Goldeneye.”

Star Fox Adventures

Gamereactor ger Rares sista Nintendo-exklusiva spel 7/10.

”Den som väntat sig något nyskapande och banbrytande kommer att bli besviken, i vanlig ordning har företaget plockat, stulit, lånat och inspirerats av det mesta och det bästa. Efter att de gjort egna varianter av framgångsrika Nintendo-spel som Super Mario 64 (Banjo Kazooie) och Mario Kart 64 (Diddy Kong Racing) har det blivit dags för Zelda: Ocarina of Time att stå som mall.”

”Efter ungefär halva spelet tryter dock fantasin och problemen och pusslen blir lite tråkiga. Detta förstör lite av helheten som i övrigt bjuder på roliga bossar, massor av små härliga detaljer och en hel rad underbara världar.”

”Det var länge sedan jag imponerades så mycket av utseendet i ett spel. Jag hade nästan börjat att tvivla på kubens kapacitet efter spel som Luigi’s Mansion, Wave Race, Turok och till viss del även Mario Sunshine. Star Fox försäkrar mig dock om att den här maskinen är kapabel till en hel del. Visst, Rare brukar alltid göra snygga spel, men nu har de överträffat sig själva på samtliga punkter.”

”Detta är på alla sätt ett intressant och mycket välgjort spel som innehåller den absolut snyggaste grafiken jag skådat till Gamecube. Däremot känns hela spelet för linjärt och pusslen bitvis väldigt fantasilösa, något som drar ner totalbetyget drastiskt.”

Även i Super PLAY får spelet 7/10.

”I många fall har [Rares] spel varit just snygga och lite tråkiga kopior av Nintendos desto mer nyskapande verk, men ibland överträffade det lilla brittiska företaget de uråldriga läromästarna i Kyoto.” Dessa tre spel – över överträffat Nintendos egna – är enligt recensenten, Donkey Kong Country, Diddy Kong Racing och framför allt GoldenEye 007.

Men nu har Rare, som sagt, köpts av Microsoft och Star Fox Adventures är deras sista exklusiva spel för en Nintendo-konsol. Under tiden dessa förhandlingar har pågått så har dock världen och spelvärldens landskap förändrats omkring dem: ”Rare har ägnat sin tid till att skriva kontrakt istället för kod och i fiendeland förvandlades Naughty Dog sakta men säkert till Sonys eget Rareware; tekniskt begåvade, tjuvaktiga och lekfulla utvecklare.”

Star Fox Adventures är dock betydligt snyggare än Naughty Dogs senaste plattformsspel Jak and Daxter: ”När kameran simulerar bakgrundsoskärpa och Fox använder hela det minspel som han begåvats med känns Naughty Dogs hysteriska mink Daxter inte lika fantastik längre.” […] ”Dessutom ritar Rare återigen upp sin värld med silkeslen och enhetlig akvarellgrafik som får den PlayStation2-baserade konkurrensen att lika text-TV.”

Spelet har bra musik, men usla röstskådespelare. Tyvärr är spelet även ofokuserat, har för ologiska pussel och är för långt: ”Många spelutvecklare talar idag om att de helst skulle vilja göra fem perfekta timmar istället för 20 urvattnade, och det är precis vad jag vill ha. PlayStation2-mästerverket Ico är ett exempel på hur lyckat det kan bli när det inte krävs en arbetsvecka för att få se slutsekvensen.” […] ”Om Rare hade struntat i fem eller tio timmar och istället finslipat det material som fanns tillgängligt kanske vi hade kunnat slippa en del av de irritationsmoment som Star Fox Adventures är fullt av.”

Codex är mest positiva av de tre tidningarna och ger spelet 8/10:

”Det liknar inte Fox McClouds tidigare äventyr särskilt mycket: flygandet är av begränsad omfattning, rätt enkelt och snabbt överstökat. I stället påminner det om Zelda i dess N64-versioner. Spelkontrollen är nästan exakt likadan, den mest märkbara förändringen är att lock-on på fiender sker automatiskt i Star Fox Adventures.”

”Ur grafisk synvinkel är Star Fox Adventures det snyggaste på Gamecube hittills.”

”Star Fox Adventures är ett gammalt hederligt äventyr kryddat med modern teknologi.”

Rocky

Vad är det som händer? Ännu ett filmlicensspel som recensenterna ger höga betyg?! Inte mindre än 7/10 får spelet av Super PLAY.

”Rocky är som sagt riktigt svårt och man måste ofta engagera sig djupt för att klå en motståndare på högre nivåer. Alternativet är förstås att spela på lättaste svårighetsgraden, men då försvinner mycket av de taktiska momenten.”

I spelet spelar du igenom alla fem Rocky-filmerna i rätt ordning. Det är inte mycket till story, men spelet får beröm för sin känsla, utmaning och realism. Alla vill förstås framför allt ta sig till kampen med Drago – alias Dolph Lundgren – i slutet av den fjärde filmen, men då spelet har rejält tilltagen svårighetsgrad får du verkligen kämpa för att ta dig dit. Annars kan man förstås spela mot sina kompisar istället: ”Avvägningen action och taktik gör sig ytterst bra när man spelar mot mänskliga spelare. Så köper du Rocky, se till att dina vänner bosätter sig åt dig.”

Gamereactor  lägger sig till och med ett snäpp högre och ger spelet 8/10.

”Rocky är ett spel där blandningen mellan realistisk simulation och arkadbetonad fiction blandats till ett perfekt resultat. Spelmekaniken är balanserad och dynamisk och ger spelaren en trevlig valmöjlighet.”

”Rocky är en ren fröjd för ögat. Samtliga boxare, och främst Rocky, är väldigt välgjorda och rör sig snyggt.”

”Rockys svagheter ligger i de ruttna mellansekvenserna, bristfällig artificiell intelligens hos datormotståndarna och ett ganska burkigt ljud. Helheten och den upplevelse som bjuds är trots dessa avbräck väldigt bra och den belönande djupa spelbarheten gör detta till det absolut bästa boxningsspelet sedan Punch Out.”

Ratchet & Clank

”Ett år efter Jak and Daxter släpps dess tvillingsjäl, Ratchet & Clank” konstaterar Super PLAY i sin 9/10-recension.

”Är det bara jag som förstår hur bra Jak and Daxter är? Folk envisas med att tjata om Super Mario Sunshine trots att Naughty Dog byggde en mycket roligare övärld åt oss för ungefär ett år sedan. Det känns lite fånigt att gång på gång lyfta fram ett spel som om det vore ett litet independentband, eftersom det inte finns några underjordiska konsolspel, i alla fall inte i väst. Men vad gör man när folk inte förstår att uppskatta god spelkultur? Jak and Daxter var nämligen ett bra och framför allt modernt exempel på hur plattformsspel brukade se ut innan alla – till och med Shigeru Miyamoto – började förvandla dem till äventyr.” […] ”I den recensionen skrev jag att det var spelet som Hideo Kojima borde tvångsspela för att inse att 15 minuters text på en flimrande grön skärm aldrig kan kallas för spelgjädje. Och nu är det dags igen. Nu finns det ännu ett spel som Hideo Kojima måste spela.”

”Tillsammans har [Naughty Dog och Insomniac] som tidigare skapat Crash Bandicoot och Spyro the Dragon överträffat sig själva många gånger om. Samarbetet betydde också att Ratchet & Clank baserades på samma monster till grafikmotor som fick Jak and Daxter att se ut som det gjorde utan märkbara laddningstider.”

Gamereactor instämmer i hyllningskören och ger också spelet 9/10.

”Ratchet & Clank är det senaste tillskottet på plattformshimmelen och bjuder på långt mer varierande spelbarhet, mer makalös grafik och mer humor än jag förväntat mig. Motvilliga hjältar är inget nytt i spel, inte heller ofrivilliga radarpar. Men få saker är roligare än just de koncepten när de verkligen fungerar.”

”Humorn är lite torr och underfundig, som hämtad ur något Futurama-avsnitt.”

”De miljöer man springer genom under spelets gång är så varierande och framför allt vackra att man aldrig tappar intresset men däremot hakan. Arkitekturen är rakt igenom våldsamt imponerande.”

”Utvecklarna är så medvetna om vilken genre de verkar i och vad som gör den bra. På samma sätt som Naughty Dog har Insomniac frågat sig vad spelaren tycker är allra roligast och sedan stoppat in massor av de sakerna i sitt spel. Folk tycker om att slå sönder saker och Jak and Daxter var proppfullt av saker att slå sönder. Av samma anledning består Ratchet & Clank av ännu mer massförstörelse, många och stora vapen, linbanor, flygande bilar, varierande banor och svävarbrädor. Det är en upplevelse utan dötid där spelaren hela tiden serveras nya leksaker, nya spelmoment och precisionskrävande hopp mellan klippavsatser. Det är något så ovanligt som ett plattformsspel, min favoritgenre som överlevt genom konstgjord andning sedan 3D slog igenom i mitten på 90-talet.”

”Här ligger spelets kanske enda problem. Kameran. Som i allt för många plattformsspel i tre dimensioner så kan det ibland vara svårt att se en fiende som står blott två meter bort från vår hjälte. Som tur var kan man dock enkelt justera kameran med den högra analogspaken, men helt perfekt blir dock aldrig kameran i trängda situationer.”

”Ibland känns Ratchet & Clank som plattformsspelens Halo; våldsamt, toksnyggt och kontrollmässigt komplett. Den perfekta spelkontrollen pekar obönhörligen finger åt dig om du skulle ramla ned eller bli träffad av en målsökande fiendemissil, och du tar på dig hela skulden utan att känna ens en antydan till frustration. Kameran är också klockren och borde få Lakitu att fundera på att byta jobb.”

”Det här spelet är betydligt bättre än Star Fox Adventures och Banjo-Kazooie. Det är till och med bättre än Super Mario Sunshine. Mina damer och herrar, Ratchet & Clank är årets bästa plattformsspel och kanske mer än så.”

”Totalt sätt är detta sanslöst underhållande. Plattformsmomenten är väl avvägda, svårighetsgraden lagom, fiender precis så svåra att det blir utmanande samt att storyn hela tiden känns engagerande.”

Grand Theft Auto: Vice City

En av årets – ja, spelhistoriens – mest efterlängtade uppföljare är Grand Theft Auto: Vice City. Det är uppföljaren till Grand Theft Auto III som släpptes året innan. Och recensenterna håller inte tillbaka lovorden, Super PLAY ger spelet 9/10 i betyg och Gamereactor fyrar för andra numret i rad iväg 10/10 till ett spel. 

”Fokuset ligger som i tidigare spel på att stjäla bilar och andra fordon. Inte bara för att det är roligt, utan för att man måste ta sig till olika platser hela tiden för att utföra uppdrag åt mer eller mindre kriminella arbetsgivare. På sätt och vis tvingas man till att stjäla bilarna, eftersom det är omöjligt att köpa någon egen.”

”Detta är upptakten till en underbart förpackad 80-talshistora om blodsband, löften, knark och organiserad brottslighet.” […] ”GTA Vice City är ickelinjärt i sitt upplägg och lika dynamiskt och varierat som GTA3. Skillnaden är att Vice City är större, bättre och roligare på alla tänkbara sätt och olagligheterna har trappats upp ytterligare.”

”Inget uppdrag är det andra likt, och man upphör aldrig att förvånas över hur mycket det finns att göra.”

”Uppdragen höll mycket hög klass i föregående spel men har här blivit ännu mer mångsidiga och genomtänkta. Istället för att utföra ett fristående moment och sedan återvända till uppdragsgivaren väver Vice City in flera deluppdrag och små, uppfinningsrika utmaningar.”

”Friheten har alltid varit viktig i Grand Theft Auto-serien. Känslan av att leva i en stor stad och kunna göra vad man vill är mycket övertygande. Uppdragen kan dessutom ofta tacklas på oändligt många sätt beroende på stil, humör och sin finansiella status.” […] ”Inkluderingen av motorcyklar och helikoptrar är ett genidrag som gör att spelet känns ännu fräckare, friare och skönare än föregångaren, även om det låter som en omöjlighet.”

”Den andra stora nyheten är att du kan köpa bostäder och företag. Om du köper en bostad så kan du använda den för att spara spelet mellan uppdrag. Ju fler bostäder du har, desto säkrare blir du, eftersom du då alltid har nära hem ifall du skulle vara jagad av polisen eller andra irritationsmoment. Men det är när du köper ett företag som det börjar hända saker.”

”Musiken i spelet föreställer radiostationer, och dessa finns med olika inriktningar från pop till hårdrock. Alla låtar (omkring 80 stycken) är tvättäkta 80-talshits och får mig att le och mysa där jag far fram på våldsamma uppdrag.”

”Den övergripande designen är bland det bästa jag sett i hela mitt liv. Rockstar har fångat känslan av det stilmässigt skitfula 80-talet på ett underbart sätt. Kläderna skriker i rosa, turkost, blått, grönt och bilar, brudar och vapen återger en perfekt, tidsenlig atmosfär.”

”Sammanfattningsvis är detta en stilstudie i spelutveckling och mitt favoritspel till Playstation 2.”

Nästa månad blir det recensioner av…

…inte mindre än fyra spel om hemliga agenter!

Välkommen tillbaka i nästa avsnitt, i december 2002!

Recensionerna som citeras i artikeln skrevs av:

Gamereactor

Petter Engelin (Numera: Petter Hegevall): Rocky, Grand Theft Auto: Vice City, Superman: Shadow of Apokolips, Blinx – The Time Sweeper, Need For Speed – Hot Pursuit 2

Jonas Mäki: Ratchett & Clank, Kingdom Hearts

Jonathan Leijonberg: Star Fox Adventures, Unreal Championship, Tony Hawk’s Pro Skater 4, Transworld Snowboarding, The Lord of the Rings: The Two Towers

Jesper Karlsson: Burnout 2

Bengt Lemne: Pro Soccer Evolution 2

Super PLAY

Tommy Rydling: Grand Theft Auto: Vice City, Rollercoaster Tycoon 2

Thomas Wiborgh: Star Fox Adventures, Tony Hawk’s Pro Skater 4, Ratchet & Clank, Transworld Snowboarding

Martin Johansson: Age of Mythology

Love Enström: The Lord of the Rings: The Two Towers, Rocky

Victor Sjöström: Kingdom Hearts: Burnout 2

Magnus Eriksson: Blinx – The Time Sweeper, Superman

Daniel Grigorov: FIFA 2003, Pro Evolution Soccer 2, This Is Football 2003

Codex

Niklas Karlsson: The Lord of the Rings: The Two Towers

Jonas Schiött: Kingdom Hearts, Superman: Shadow of Apokolips, Star Fox Adventures

Niklas Weidel: Rollercoaster Tycoon 2

Patrik Hultén: Age of Mythology

Per Edman: Unreal Championship