Jag ska vara ärlig nu. Jag börjar faktiskt bli rätt trött på den välanvända rollspelspremissen där en anonym hjälte med minnesförlust visar sig vara en utvald kämpe som är ensam om att kunna bekämpa en överjäklig ondska som plötsligt tagit över kontinenten. Därför blev jag väldigt glad när Eastshade till synes kastar allt domedagstjafs åt sidan. Där det innan fanns svärd och sköld finns nu ett staffli och penslar. Där det innan fanns blodtörstiga banditer finns nu en adelsman som vill skicka hem ett självporträtt till sin familj. Eastshade är troligen det mest stillsamma och lågmälda rollspelet jag någonsin upplevt, och det passar mig alldeles perfekt.

Eastshade har trots allt inte gjort sig av med alla klyschor från rollspelsboken. Min resa börjar som bekant på ett gungande skepp som givetvis går på grund och kastar mig i land vid närmaste sandstrand. Väl där träffar jag en smått överraskad herre som undrar ifall jag minns vad som hände, vilket jag såklart gör. Det krävs mer än lite vatten för att ge mig minnesluckor. Och istället för att upptäcka en värld full av konflikt och i desperat behov av en frälsare träder jag in i ett väl fungerande samhälle. Ett samhälle där de största utmaningarna inkluderar en grönsakshandlare som råkat sälja giftiga knölar istället för zucchini och en talande björn som vill spela sin bror ett harmlöst spratt. Det låter kanske tråkigt i vissa öron, men det är verkligen en perfekt kuliss för den här typen av historia.

”Stillsamt och mysigt” kan mycket väl vara Eastshades valspråk.

Berättelsen är ganska simpel. Min bortgångna moder lämnande mig med en önskan om att jag skulle besöka Eastshade, en vacker ö mitt ute i ingenstans, och se samt måla hennes tre favoritplatser. I början av mitt äventyr är detta den enda uppdragspunkten i min behändiga journal, men ju mer jag upptäcker platserna och befolkningen som tillhör fylls den på med det ena charmiga problemet efter det andra. Ett av mina absoluta favorituppdrag innehöll en klumpig herre som råkat fastna med huvudet i en stor kruka i sann Nalle Puh-anda. Handlingen är sällan mer allvarlig än så här och cirkulerar verkligen kring utforskandet av spelvärlden, vilket också råkar vara den aspekt av spelandet som skiner allra starkast.

LÄS FLER RECENSIONER: The Surge 2

Min primära färdighet i Eastshade är min imponerande talang för att måla realistiska avbildningar av verkligheten på några sekunder. Därför är det tur att de flesta invånarna låter sig övertalas med en vacker tavla eller två. Men dessa tavlor är knappast gratis att tillverka. De kräver material och inte minst inspiration för att låta sig skapas. Den sistnämnda är dessutom en valuta som samlas in genom att utforska nya platser. Varje gång jag upptäcker en ny plats eller lär mig någon intressant fakta om världen fylls min inspirationsmätare upp. Detta gör att jag direkt är mån om att utforska världen. Inte bara eftersom spelvärlden innehåller flertalet ögonstenar och mysiga berättelser, utan också för att det förser mig med en nödvändig resurs för att kunna avancera i spelet.

Vem hatar inte bakverk med smak av vindruvor liksom?

Spelets hjärta utgörs utan tvekan av det generöst belönande utforskandet. Det är inte bara ett nödvändigt åtagande för att kunna måla de vackra landskapen, det är även källan till flertalet inslag som gör min resa betydligt lättare. Jag fick exempelvis sätta mitt direkt svaga lokalsinne på prov omedelbart när jag insåg att spelet varken försett mig med karta eller kompass. Det var bara tack vare en lycklig tillfällighet som jag sprang på en litograf högst upp på en kulle som gick med på att byta några svampar mot en handmålad karta över ön. Å ena sidan är det ett föremål som gott kunde inkluderats från början, å andra sidan är det ett härligt kaxigt sätt att säga ”Den som utforskar våran värld kommer belönas väl”. Och de har så väldigt rätt.

När jag gick min väg med min nyfunna karta i hand infann sig en stark stolthet över min prestation. Det var jag som hade tagit beslutet att utforska huset på kullen och pratat med den tillbakadragna litografen på andra våningen. Där fanns ingen markör eller gyllene spår upp längs stigen, det var jag i samspel med världen som låg bakom att jag nu hade en karta med mig resten av färden. Det här är en känsla som finns väl representerad även senare under spelets gång. Spelets många invånare har nästan alltid något intressant att säga, att lära eller visa. Men det är spelaren som uppmanas ta första steget i världens alla utbyten. Det är en aspekt som ytterligare fastställer det sylvassa spelelement som är utforskandet av ön Eastshade.

Många beställningar är fantasifulla och härligt kluriga att lösa.

När jag får ett spel där mitt huvudsakliga fokus verkar vara att måla avbilder av världen tänker jag genast att den grafiska bedriften måste vara något alldeles extra. Och visst är spelvärlden vacker, speciellt när den dagliga solförmörkelsen kickar in och lägger ett klarrött filter över hela landskapet. Däremot är inte Eastshades det mest tekniskt imponerande jag lagt ögonen på. Texturer hoppar ofta in från höger och vänster och bildfrekvensen får kämpa för att hänga med emellanåt. I slutändan är det dock svårt att klaga på spelets grafik när jag stannar upp framför ett förvuxet träd med världens största träkoja och den bländande solen tätt intill. Det är när jag står stilla och målar mina tavlor som spelet på riktigt uppfyller mina grafiska förväntningar.

LÄR KÄNNA SIDANS NYA DESIGN: Välkommen till version 3.0

Eastshade är resultatet av en simpel idé som genomförts på ett alldeles lysande sätt. Spelvärlden är verkligen den stora stjärnan där allt från material och inspiration till uppdrag och nödvändiga verktyg gömmer sig bakom en vacker fasad av iögonfallande miljöer och en berättelsefylld befolkning. Så kasta väskan över ryggen, blicka ut över de soldränkta landskapet och låt dig slukas av Eastshades behagliga äventyr.