Ghostbusters: The Video Game Remastered

Om inte namnet var tydligt nog så är Ghostbusters the Video Game Remastered en remastrad version av originalspelet som kom ut 2009 och släpptes på bland annat Playstation 2 och 3. Originalspelet skrevs av samma författare som till de kända Ghostbusters-filmerna, Dan Akroyd och Harold Ramis, som även är kända för att spela Ray respektive Egon i filmerna. Storyn i spelet följer ungefär samma linje som i filmerna; action, spöken och en kärlekskrank Venkman. Det kändes som en lovande start enligt mig. Men ack så fel jag hade.

Slimer

Jag börjar som en ny rekryt i Ghostbuster-gänget, kallad Rookie, och får den stora (o)äran att testa Egons nya experimentella prototyp-protonpack. Jag kastas sen in i spökjakten med en gång, och utrustat med mitt protonpack på ryggen och min PKE-mätare är spöket Slimer den första jag stöter på. För den som inte vet är Slimer det gröna slemklumpsspöket med stora tänder, han som äter och skitar ner överallt.

Med min PKE-mätare som ledsagare mot spöken och hemsökta platser tar jag mig fram genom ett galet New York med smågastar lite här och var. Då spelet och filmerna hör ihop, får jag besöka ställen som t.ex. Sedgewick Hotel och stadsbiblioteket, vilka är platser som förekommer och har viktiga roller i filmerna. Jag får även träffa på några gamla bekanta, i form av Bibliotekarien och min favorit, Stay Puft Marshmallow Man, eller Tubby Soft-Squeeze som han även kallas.

När Ghostbusters the Video Game kom ut 2009 fick det ett förhållandevis varmt mottagande, men tyvärr håller det inte. Tio år senare är det bara tråkigt och platt. Hade det inte varit för den höga igenkänningsfaktorn från filmerna hade jag stängt av med en gång.

Menyerna är stela och kantiga, och jag kan inte för mitt liv förstå varför de inte fick ett nytt utseende när spelet ändå fräschades till. Kontrollerna blir emellanåt bara en enda röra, som svarar alldeles för långsamt för min smak. Att skifta mellan protonpacken och PKE-mätaren tar en evighet vilket gör att jag missar spöken alldeles för ofta. Det lilla som räddar spelet är just att det är samma skådisar från filmerna som gör rösterna, och att de håller sig helt och hållet till sina karaktärer från filmerna. Något annat hade varit en ren synd. Tack och lov är det väldigt lätt att plocka troféer om man skulle vara intresserad av det, de trillar in lite titt som tätt om man bara undersöker saker och gör som man blir tillsagd. Det gör inte spelet bättre, men i alla fall lite givande att spela. Jag ser det som att man helt enkelt får troféer bara för att man står ut med att spela igenom det.

Demolera The Sedgewick Hotel ingår i arbetsuppgiterna som ghostbuster.

Tyvärr är spelet inte ens i närheten lika underhållande som filmerna. Jag har haft svårt för att hitta motivationen till att ens tänka tanken på att spela vidare. Det är inget större fel på det egentligen, Det är bara inte så underhållande man hade kunnat förvänta sig att något från Ghostbusters-gänget hade kunnat vara.  Det är ett helt spel utan några större buggar eller problem, så helhetsintrycket är bra, men när berättelsen börjar rulla upp tappade jag intresset helt och hållet tyvärr. Jag anser mig ändå vara ett stort fan av Ghostbusters, och inte ens jag kunde känna någon som helst kärlek till spelet. Det är svårt att skriva en recension för ett remastrat spel, för hade jag spelat det 2009 när det kom ut hade jag nog tyckt om det, men nu så här tio år senare går det inte hem hos mig. Jag får känslan av att någonstans tog pengarna slut och en halvfärdig kärlekslös produkt släpptes.

LÄS OM NÅGOT ROLIGARE: Nu har jag onödigt kul igen

Jag kanske har låtit lite hård i min bedömning, men jag såg verkligen fram emot att få spela Ghostbusters: The Video Game Remastered, och blev så rackarns besviken. Dan Akroyd gjorde en härlig och fartfylld reklamfilm för nysläppet av spelet som verkligen lockade mig till att vilja spela, så den reklamen fyllde ju sitt syfte, men det gjorde tyvärr inte spelet. Peppen att jaga spöken sjönk stadigt ju mer jag spelade så nu ser jag bara spelet som slöseri med utrymme på mitt Playstation, precis som ett larvigt klass 1-spöke i en ectokammare.