Året och decenniet börjar lida mot sitt slut. Vilket utmärkt tillfälle att bli lite sentimental och blicka tillbaka på den tid som gått. Eftersom de senaste tio åren har varit de tio första i mitt liv som vuxen har jag av förståeliga anledningar haft större möjligheter än tidigare att lägga mer pengar på spel. På grund av detta har mitt spelande minst sagt ökat i intensitet under den här senaste tredjedelen av mitt liv. Jag har kunnat köpa fler spel, pröva många kontemporära titlar och utforska nya genrer. Därför tänkte jag presentera en liten topp 5-lista för att knyta ihop den säck som är 2010-talet.

Varför topp 5? Jo, för att jag är hälften så ambitiös som många andra, även om jag är sentimental.

Det som följer är alltså en högst personlig lista med de spel som har släppts mellan 2010 och 2019 och som haft kanske störst betydelse för mitt spelande under det senaste decenniet. De behöver inte på något sätt vara stilbildande eller banbrytande för spelmediet i sig. Det väsentliga är att de har varit och fortfarande är viktiga för mig. Spelen står listade utan inbördes ordning.

Mass Effect 2 och Mass Effect 3

Jag var väldigt sen på pucken med att ta mig an Mass Effect-trilogin (hösten 2016) och hade således all möjlighet att spela igenom de tre spelen i ett svep. På grund av det har jag väldigt svårt att se på den här trilogin som separata spel och därför får de också dela placering. Den enda anledningen till att ettan inte kvalar in på den här listan är för att det släpptes 2007.

ETT ANNAT SPEL SOM INTE KVALAR IN: Pilgrim: Faith as a Weapon

Hursomhelst är det en helt obeskrivlig känsla att i Mass Effect 2 få fortsätta spela med samma Shepard som jag knutit an till och gjort till min egen i det första spelet. Det är första gången någonsin som jag fått spela vidare med en egenskapad karaktär från ett tidigare spel. Dessutom bjuder spelet på vidare utveckling av de karaktärer som i det första spelet bara skrapats lite på ytan. Liara, Wrex, Tali, Garrus, Joker, samt många fler – alla får ett större djup än tidigare och känns mer och mer som verkliga personer. Jag får knyta an till dem, romantisera med dem, upptäcka våra likheter och skillnader, och ge mig ut på livsfarliga uppdrag med dem.

Som motpol till detta fattar jag genom spelet beslut som jag mår dåligt över och ångrar. Jag gör val som kostar personer jag tycker om deras liv. Jag får se mänsklighetens vackra och mindre vackra sidor, och begrundar var vi egentligen drar gränsen för vad som är en äkta livsform. Då har jag inte ens nämnt de mer stridsfokuserade bitarna, vilka inte är fantastiska som spelelement men som ändå bidrar till världsbygget.

Den tredje delen bjöd på ännu mer av det som serverats i tvåan. Fler moraliska dilemman, romanser och tänkvärda ögonblick inslaget i ett actionspel. Här fick jag som spelare också stor möjlighet att nysta i den galaktiska kamp mot Reapers som verkar ha pågått i miljontals år. Om det är något ord som överanvänds dagligen är det ”episk”, men det är precis vad den här trilogin är. Den är storslagen, vacker, hemsk och alldeles, alldeles underbar.

Självklart ska jag inte ignorera den stora elefanten i rummet. Det omdebatterade slutet i Mass Effect 3 fick lite platt fall även för mig men av andra anledningar än för de flesta. Jag blev i viss mån besviken, men inte alls så pass mycket som gnällspikarna som fick igenom The Extended Cut. Men jag tror å andra sidan att dessa gnällspikar kanske inte delar min uppfattning om att det i Mass Effect är resan som är målet.

Mass Effect-trilogins två senare delar levererade precis en så känslosam och omvälvande upplevelse som jag väntat mig efter ettan, och mer därtill. Jag kan inte dra mig till minnes att jag känt så här för ett spel innan jag spelade Mass Effect. En sak är säker: jag är inte på något sätt färdig med den här speltrilogin.

Portal 2

Den här guldklimpen är spelet som ytterligare byggde på det fantastiska spel som Portal var. Vi fick samma spelmekanik, samma spelvärld (ish) och samma sorts pussellösning, men med mycket, mycket mer storymässig tyngd. Det finns ett fint uttryck som lyder ”more lore”, vilket är precis vad Portal 2 är. Första gången jag spelade tvåan blev jag fullkomligt betagen av dess berättelse. Om Portal lämnar spelaren med en glatt förvånad wow-känsla är det inget emot vad jag kände efter Portal 2. Medan de flesta kanske spelar Portal-spelen för dess spelmekanik är det tveklöst spelvärlden som gör de här spelen betydelsefulla för mig. Självklart älskar även jag spelmekaniken och de hjärnskrynklande pussellösningarna men dessa kommer alltid komma i andra hand för mig.

FLER PUSSELSPEL: Superliminal

Jag har spelat om båda spelen många gånger. Även om jag vid det här laget har börjat lära mig i princip alla banor och pussellösningar utantill är det fortfarande en fröjd att återbesöka Aperture Laboratories varenda gång. Tvåan speciellt briljerar i både manus och röstskådespeleri med fenomenala insatser från Stephen Merchant, Ellen McLain och J.K. Simmons. Bara det är anledning nog att besöka spelserien flera gånger till.

Även om jag emellanåt kan känna ett lätt sug efter ett Portal 3 har jag svårt att se hur det någonsin skulle kunna leva upp till hur jag känner för dess två äldre syskon.

Dota 2

När jag först satte mig ner med det här spelet hade jag aldrig trott att det skulle ta över hela mitt spelande under en längre tid. Än mindre att jag skulle lyckas lära mig själva spelmekaniken och alla oändliga tangentbordsgenvägar. Men med tanke på att jag har plöjt ner över 1300 timmar i det här spelet råder det inget tvivel om att det har varit underhållande. Under en lång period var det Dota 2 jag spelade när jag inte visste vad jag skulle hitta på.

Jag fick lära mig lagspel på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt i spel, och ganska snabbt hittade jag rätt i den trygga rollen som support. Av spelets drygt hundra karaktärer testade jag kanske en knapp fjärdedel men kände ganska snabbt vilken funktion jag helst ville fylla. Att befinna mig på frontlinjen har aldrig riktigt varit min grej, så att kunna stå någorlunda säker och tillhandahålla understöd till en starkare karaktär passade mig som handen i handsken.

Däremot fick det mig också att inse att onlinespel i dess nuvarande form inte alls är något jag vill vara en del av. Mer hatiskt samtalsklimat bland spelare får en leta efter. I princip varenda gång jag spelade med okänt folk från nätet slutade det i otrevlig ton, dålig gruppdynamik, nedstämdhet och bittert nederlag. Lägg till detta att jag överlag ogillar att lägga för mycket tid på spel som inte har något endgame. Det finns alldeles för mycket annat att uppleva för att dröja kvar vid ett enskilt spel. Detta drogs till sin spets i och med Dota 2 och jag bestämde mig för att hellre fokusera på spel som kan ge mig lite glädje snarare än frustration, och som går att klara av.

The Binding of Isaac: Rebirth

I en tid när Dota 2 fått mig att förlora allt hopp på (med)mänskligheten kom The Binding of Isaac: Rebirth och tog över som mitt nya go-to-spel när jag hade en timme eller två att slå ihjäl. Detta var precis vad jag behövde för att skölja av mig allt hat och alla otrevligheter. Istället för att tvingas interagera med osnutna och stundvis hjärndöda tonåringar kunde jag gå in i mig själv och bara hänge mig åt spelet.

The Binding of Isaac är ett roguelike-spel som är enkelt att förstå och sätta igång och spela, men sjuhelsikes svårt att klara av. Eftersom både karta och vilka föremål en hittar är helt slumpgenererat kan även de lättaste fiender plötsligt bli en tuff utmaning. Men när det väl klickar – och en lyckas hitta precis rätt föremål och möta rätt sorters fiender – så är det så förbannat kul att spela. Jag gjorde det snabbt till mitt uppdrag att plocka spelet samtliga 400-någonting achievements, vilket jag så småningom också gjorde (efter sisådär 800 timmar). Även fast spelet har en särdeles makaber estetik och en grotesk backstory glömmer jag snabbt bort det till förmån för spelmekaniken som är så fantastisk och lätt att ta till sig. Jag slutar helt enkelt tänka på att jag skjuter ett litet barns tårar som projektiler mot vanställda, aborterade foster och muterade inälvor som är ute efter att döda mig.

NÅGOT HELT ANNAT: Civilization VI

En av spelets finare tekniska aspekter är hur lite datorkraft det kräver, vilket gör det väldigt enkelt att spela på sin laptop. Eftersom det heller inte krävs en mus för att spela räddade det mig under många väldigt långa och tråkiga föreläsningar på universitetet.

The Occupation

Om jag inte minns helt fel beskrev jag i min recension av The Occupation att det var som ett peka-klicka-spel i första person, vilket jag fortfarande står fast vid. Peka-klicka är en genre som jag alltmer tappat suget för ju längre ner i påsen jag grävt och ju fler lågprofilspel jag har testat. Även om det kanske inte alls var utvecklarnas avsikt att bygga vidare på peka-klicka-genren kan jag inte låta bli att se kopplingarna och influenserna till den gamla skolans peka-klicka i The Occupation. Sättet en interagerar med sin omgivning genom att snoka runt, undersöka, och plocka upp och använda föremål påminner framförallt om hur jag minns Broken Sword-spelen. Under min hittills enda genomspelning var det kul att känna att genren utvecklats mot något nytt och större – avsiktligen eller ej.

Realtidselementet gav spelet en känsla av äkthet och satte en press på mig som annars oftast inte finns i spel. Tiden brukar vanligtvis inte ticka vidare om inte vissa avgörande spelmoment har genomförts. Detta lärde jag mig ganska fort i min karriär som spelnörd och har sedan länge anammat det för att kunna kräma ur mesta möjliga av varje spel jag tar mig an. Men The Occupation satte krokben för mig och tvingade mig att vända på mitt sätt att tänka. Nu kunde jag inte längre lusläsa allt nedskrivet jag hittade, eller finkamma varje vrå efter användbara föremål; nu gällde det att skyndsamt se över mina alternativ och fatta snabba beslut om vad jag skulle göra härnäst.

Trots att spelet led av många mindre brister när jag spelade det för recension satte helheten djupa och positiva spår i mig. Jag har fortfarande för avsikt att spela igenom det igen, minst en gång till – den här gången med insikten att det går att springa.

Där ni har dem – spelen som betytt mest för mig det här decenniet. Det har varit ett bra årtionde och jag skulle vilja inkludera många fler spel, men här är de som gjort störst avtryck. Om du inte har testat dem skulle jag vilja uppmuntra dig att göra just det. Ha en bra jul, så ses vi 2020!